Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 329-330 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heliotropium - Heliotypi - Heliozoa - Helipterum - Helisk. Se Heliakisk - Helium

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inom fam. Borraginaceæ med talrika örter och
buskar i varmare länder; längst mot n. (till
Luxemburg) går H. europæum L., som af de gamle
grekerna användes som medel mot ormbett. Flera
arters blommor utmärkas af stark, vaniljartad
doft och odlas därför ofta i trädgårdar och boningsrum;
mest bekant af dessa är H. peruvianum L. (se
fig.), inhemsk i Ecuador och Peru, af hvilken
många trädgårdsformer med violetta, hvita,
rödaktiga och brokiga blommor finnas. Blommorna
användas i södra Frankrike till framställning
(genom enfleurage, se Parfym) af heliotropolja.
G. L-m.

Heliotropium peruvianum.

Heliotypi (af grek. helios, sol, och typos,
aftryck), benämning på flera fotografiska
och fotomekaniska reproduktionsförfaranden;
den på sådant sätt framställda bilden.
J. Htzg.

Heliozoa (af grek. helios, sol, och zoon,
djur), zool., Soldjur, en grupp inom urdjuren,
kl. Rhizopoda, rotfotingar, ha fått sitt namn
däraf, att kroppsformen är klotrund med solstrålformigt
anordnade pseudopodier (se Protozoer). Dessa
senare bestå af en styfvare centraldel, som
är beklädd af mjukare, tunt lager. Själfva
cellkroppen består af två skiljaktiga lager, bark-
och märgsubstansen; i den förra ligga
pulserande vakuoler, i den senare en eller
flera cellkärnor. Somliga heliozoer ega
ett kiselskelett. Fortplantningen sker genom
delning. Alla heliozoer lefva i sött vatten.
L—e.

Ett soldjur, Actinosphærum Eichhorni.

Helipterum DC., bot., växtsläkte af
fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ med
omkr. 50 örter eller småbuskar i Australien (de
flesta) och Kaplandet. Arterna äro eterneller
med hvita, röda eller gula holkfjäll och
odlas ofta i trädgårdar som prydnadsväxter,
t. ex. H. Manglesii F. v. M. (Rhodanthe Manglesii)
och H. roseum Benth. (Acroclinium roseum),
som båda härstamma från Australien och ha röda
holkar. Jfr Eterneller.
G. L—m.

Helisk. Se Heliakisk.

Helium (af grek. helios, sol), kem.,
ett grundämne (kem. tecken He) af de
s. k. ädelgasernas grupp. 1868 iakttog Lockyer
i solspektret i närheten af natriumlinjen en
linje, tecknad D₃, som icke motsvarade något
kändt grundämnes spektrallinje, hvarför det
ämne, som orsakade linjen, 1869 af Lockyer
och Frankland kallades helium. Detta grundämne
var kändt endast som en beståndsdel i solens
och fixstjärnornas atmosfärer, tills det
1895 anträffades i ett terrestert ämne,
nämligen mineralet cleveit (se d. o.), och
sedermera i många andra substanser. Hildebrand
i Amerika fann, att cleveit, när den löses i
syror, utvecklar en gas, som identifierades
med kväfgas. Efter upptäckten af argon (se
d. o.) blef denna gas närmare undersökt
af Ramsay, som med tillhjälp af Crookes’
spektralundersökningar ådagalade, att gasen
var det länge saknade helium. Nästan samtidigt
undersöktes cleveitgasen på Cleves laboratorium
i Uppsala af A. Langlet, som konstaterade
riktigheten af Ramsays upptäckt. Helium har
man senare funnit inneslutet under starkt
tryck i en mängd mineral, som hålla sällsynta
jordmetaller, såsom i yttrotantalit, samarskit,
monazit, euxenit, fergusonit m. fl., i hvilka
det under tidernas lopp torde ha uppkommit
genom sönderfallande af tyngre atomer (se
nedan). Det finnes äfven, jämte argon, i varma
källor, hvilkas gaser till 1/10 à 1/15 utgöras
af helium och argon. Jämförelsevis heliumrik
är svafvelkällan Raillère i Pyrenéerna. I
atmosfären ingår heliumgasen till mycket ringa
mängd, men förekommer allmänt i fixstjärnors
atmosfär.

Helium är en färg-, lukt- och smaklös gas med
låg eg. v., endast 2,01 (Langlet) i förhållande
till vätgas. Af ljudets fortplantningshastighet
i heliumgas har man slutit, att heliumgasen
liksom argongasen är en-atomig, hvadan man
beräknat heliums atomvikt = molekylarvikt till
4; heliummolekylen består således endast af en
atom. Liksom andra enatomiga gaser är helium en
god ledare för elektricitet. Kammerlingh Onnes
i Leiden har lyckats förtäta helium till en
vätska af kokp. —268,5°. Af helium, näst vätet
det lättaste af grundämnena, har man hittills
icke kunnat framställa några kemiska föreningar,
det synes m. a. o. vara ett absolut indifferent
grundämne. Af allra största intresse är Ramsays
och Soddys upptäckt, att radiumemanation
(se Radioaktivitet och Radium) sönderfaller
under bildning af helium. Samtidigt utsänder
emanationen α-strålar. Enligt en hypotes af
Rutherford utgöras dessa α-strålars partiklar af
(elektriskt laddade) heliumatomer. År 1907 fann
dock Ramsay, att emanationen icke ger upphof
till helium, om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>