Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heiberg, Gunnar Edvard Rode - Heiberg, Jakob Vilhelm Rode - Heid - Heid, Kaspar Se Hedio - Heidanus, Abraham. Se Förbundsteologi - Heiparvmga saga - Heipraupner - Heide - Heideck, Karl Wilhelm von - Heidegger, Johann Heinrich - Heidegger, K. W. Se Heideck - Heideken, Per Gustaf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutionära rörelse ställer begreppen
demokrati och allmoge upp mot hvarandra,
Folkeraadet (1897), med dess grofkorniga satir
öfver norsk politik och norska politiker,
och Harald Svans mor (1899), som persiflerar
norsk journalistik. Djupare når H., då han söker
pejla de eviga, allmänmänskliga problemen, såsom
i Balkonen (1894) och Kjærlighedens tragedie
(1904), som rent konstnärligt sedt tillhöra
den norska litteraturens rikaste och skönaste
verk. Bland H:s öfriga arbeten må nämnas Gerts
have (1894) och Pariserbreve (1900).
2. Jakob Vilhelm Rode H., den föregåendes
broder, f. 19 febr. 1860, student 1878,
juris kandidat 1884 och sedan 1894 byråchef i
ecklesiastikdepartementet, utgaf 1906 Unionens
oplösning 1905. En samling af de officielle
norske aktstykker vedrörende unionskrisen og
Norges gjenreisning som helt suveræn stat. Hans
utlåtanden om anslag till vetenskapliga,
litterära och konstnärliga syften äro ett
värdefullt material för kännedomen om samtidens
andliga kultur i Norge.
1 o. 2. O. A. Ö.
Heiberg, Hermann, tysk författare, f. 1840 i
Schleswig, var 1859—70 verksam som bokförläggare
och bokhandlare, men har sedan 1880 egnat sig
uteslutande åt författarskap. H:s första arbeten
(Plaudereien mit der herzogin von Seeland,
1881, 3:e uppl. 1887; Acht novellen 1882, 3:e
uppl. 1897; Ausgetobt, 1885; 3:e uppl. 1890;
Apotheker Heinrich, 1885; 5:e uppl. 1905,
m. fl.) väckte uppmärksamhet genom sin aktualitet
och kraftiga realism; hans massproduktion har
senare hindrat djupare konstnärlighet och fört
honom till förströelseförfattarna.
Heid (fnod. Heiðr), nord. myt., en i eddasången
Voluspá omnämnd vala eller spåkvinna. Några
antaga, att H. just är den vala, som kväder
Voluspá; andra anse henne vara identisk med den
i samma sång nämnda Gullveig (se d. o.). Ordet
heiðr förekommer ock i betydelsen guld. —
Äfven andra valor med namnet H. omtalas i
fornskrifterna.
Th. W.*
Heid, Kaspar. Se Hedio.
Heidanus, Abraham, holländsk teolog. Se
Förbundsteologi.
Heiðarviga saga l. Víga-Styrs saga ok H., "Sagan
om dråpen på heden" l. "Sagan om Dråp-Styrr och
dråpen på heden", isländsk saga, författad i
början af 1200-talet, består af två rätt löst
sammanfogade partier. Det förra, som har många
beröringspunkter med "Eyrbyggia saga", handlar
om den västländske höfdingen Styrr, för sin
våldsamhet kallad Víga-Styrr ("Dråp-Styrr"),
och hans många blodsdåd samt hans död för en
mans vapen, hvars far han dräpt. Det senare
rör sig om den fejd, som till följd af Snorre
godes hämndetåg mot sin svärfar Styrrs baneman
och det i samband därmed stående dråpet på Hallr
Guðmundarson från Hunavatnsbygden på Nordlandet
utspann sig mellan den sistnämndes broder Barði
och höfdingarna i Borgarfjorden. Sitt namn har
sagan af den strid, som 1015 utkämpades mellan
dessa på höglandet ("heden") mellan västra och
norra Island. Till sitt innehåll är sagan en af
de blodigaste, men ock en af de trovärdigaste,
till formen är den något bred, men dock ganska
underhållande. Den enda handskriften af sagan,
tillhörig K. biblioteket i Stockholm, var utlånad
åt Arne Magnusson vid Köpenhamns brand 1728 och
därvid gick förra delen förlorad. Dess innehåll känna vi nu
genom ett utdrag af Jón Ólafsson, Magnussons
sekreterare, som kom ihåg det mesta däraf och
t. o. m. mindes vissa meningar ordagrant. H. är
utg. i "Íslendinga sögur", II (1847).
R. N—g.
Heiðdraupner (Heddröpne), nord. myt., ett mytiskt
väsen, som omnämnes blott i Sigrdrifumal, där
huggormar sägas komma af den vätska, som drupit
ur H:s hufvudskål och Hoddrofnes horn.
Th. W.*
Heide [ha’jde], stad i preussiska
prov. Schleswig-Holstein,
kretsen Norder-Dithmarschen. 8,112
inv. (1900). Tobaksindustri samt stora
kreatursmarknader. H. var sedan 1447 hufvudort
i bonderepubliken Dithmarschen. Fältslag
13 juni 1559, hvarigenom landet
underkastades Danmark. H. blef stad 1869.
(J. F. N.)
Heideck [ha’j-], Karl Wilhelm von, friherre,
kallad Heidegger, målare, f. 1788 i Lothringen,
d. 1861 i München, var militär i bajerska armén,
deltog i krigen 1805—13 och i Grekland 1826. Han
var medlem af grekiska regeringen under kung
Ottos minderårighet och blef generallöjtnant
1844. H. målade fresker i glyptoteket i
München (Helios’ fyrspann m. fl.) samt
motiv från Grekland, Italien, Spanien (6
stycken finnas i nya pinakoteket, München).
G—g N.
Heidegger [ha’j-], Johann Heinrich,
schweizisk reformert teolog, f. 1 juli 1633 i
Bärentschweil, kant. Zürich, d. 18 jan. 1698
i Zürich, blef professor 1659 i Steinfurt och
1667 i Zürich. Som hufvudförfattare till den
reformerta kyrkans sista bekännelseskrift,
den s. k. Formula consensus helvetici, som
från 1675 till början af 1700-talet åtnjöt
symboliskt anseende i de flesta af det
evangeliska Schweiz’ kantoner och i hvilken
den strängaste kalvinismen fått sitt mest
tillspetsade uttryck, har H. länge gällt som
den typiske representanten för den hårdaste och
ofördragsammaste reformerta ortodoxismen. Senare
forskningar ha emellertid visat, att hans
sträfvan vid arbetet på bekännelseformeln
genomgående gick ut på att mildra domarna
öfver olika tänkande och att han på grund häraf
själf gång på gång ådrog sig anklagelser för
irrlärighet. Äfven gentemot lutherdomen intog
han en irenisk ståndpunkt. Däremot utgaf han, en
af sin tids lärdaste teologer, mot katolicismen
en hel rad skarpt polemiska skrifter, bland
hvilka den märkligaste är Historia papatus
(1684). Bland hans öfriga många arbeten må
nämnas Corpus theologiæ christianæ (postumt,
1700). Jfr A. Schweizers art. om H. i Haucks
"Realencyklopädie f. protestantische theologie
und kirche" (1899).
E. Bg.
Heidegger [ha’j-], K. W. Se Heideck.
Heideken, Per Gustaf von, målare, f. 2 mars 1781
i Stockholm, d. 21 febr. 1864, blef vid unga år
elev vid konstakademien och 1807 konduktör vid
k. museum. I sin målning tog H. Fahlcrantz och de
gamle holländarna till mönster, men han öfverdref
deras mörka ton och gaf denna en dragning åt
blåviolett, som ibland är odräglig, trots den
aktningsvärda talangen. 1814 blef H. akademiens
agré och 1825 dess resepensionär. Han ställde
färden genom Tyskland öfver Frankrike till
Italien, återkom 1829 hem och kallades 1831
till led. af konstakademien. Utom utförandet af
många småtaflor sysselsatte restaurationer af
k. museets taflor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
