Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 239-240 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heiberg, Peter Andreas - Heiberg, Johan Ludvig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bitande kvickhet fritt spelrum gentemot
de bestående förhållandena och riktade
bl. a. ytterst närgående beskyllningar mot
Kr. Colbjörnsen, som han ansåg för upphofsmannen
till den orätt han lidit. Process
anhängiggjordes mot honom 1799, och i flera
månader höll han allmänhetens intresse vid
lif genom att offentliggöra processens gång
i "Læsning for publicum". Slutligen blef han
julafton efter den nya tryckfrihetsförordningen
af 27 sept., som således fick retroaktiv
verkan, dömd till landsförvisning. Utan att
vilja söka få domen häfd lämnade han Köpenhamn 7
febr. 1800; vid afresan hyllades han lifligt af
befolkningen, och ingen trodde, att förvisningen
skulle bli långvarig. Hans aflägsnande var en
allvarlig förlust för utvecklingen af en allmän
opinion. H. kom i maj till Paris, anställdes
1803 som öfversättare i utrikesministeriet
och vann sina förmäns, särskildt Talleyrands,
tillfredsställelse, tills han 1817 fick
afsked. — Förvisningen medförde upplösning af
hans äktenskap, i det hans hustru, som varit
honom trofast hängifven i flera år, hade känt
sig bortstött af hans köld och frambrytande
likgiltighet (han ansåg det under sin värdighet
att ge luft åt sina känslor) och förälskat sig
i den svenske flyktingen Ehrensvärd, kallad
Gyllembourg. Hon tog tillfället i akt att få
skilsmässa (hösten 1801), medan H., som först
nu kände den förlust, han skulle lida, var
redo att söka få landsförvisningen förvandlad
till fängelse för att kunna stanna i landet och
själf uppfostra sin son. Han förlät aldrig hennes
"förförare", men 1821 kom det till en försoning
med hustrun, då deras son under sitt besök i
Paris lämnade honom ett bref från modern, hvari
hon bad om tillgift för den orätt och sorg hon
vållat. H. återkom aldrig till fäderneslandet,
men förblef trogen sin kärlek till Danmark och
visade alltid välvilja mot de landsmän, som
kommo till Paris. Flera politiska småskrifter,
som han senare utgaf (1817—32), lät han trycka
i Norge, bl. a. Politiske aphorismer och Hvad
betyder ordet: arbitrair? Sina sista år var
H. blind. — H:s samlade skådespel utkommo
1792—96 och ånyo 1806—19 i sofrad upplaga (4
bd), Udvalgte skrifter 1884 samt Viser og vers
1894. Jfr H:s Erindringer af min politiske,
selskabelige og litterære vandel (1830) och
Kr. Thaarup, "P. A. H." ("Hist. tidsskr.", III,
2 bd, 1860; 2:a uppl. 1882), H. Schwanenflügel,
"P. A. H." (1891), Johanne L. Heiberg,
"P. A. H. og Thomasine Gyllembourg" (1883).


2. Johan Ludvig H., den föregåendes son, dansk
författare, f. 14 dec. 1791 i Köpenhamn, d. 25
aug. 1860, var blott 8 år gammal, då fadern
måste gå i landsflykt, och tillbragte sin
barndom dels hos Rahbeks på Bakkehuset, dels
hos en moster, som ogillade systerns skilsmässa
och nya äktenskap. 1809 blef han student,
tog anden examen med utmärkelse och studerade
dels estetik, dels medicin och astronomi, var
villrådig om sin rätta kallelse och tänkte en tid
bli diplomat. Från denna stund flyttade han till
sin moder och lefde sedan med henne till hennes
död, 1857. Vintern 1811—12 uppehöll han sig hos
sin styffaders släktingar i Stockholm. Han kom
tidigt in i de mest bildade kretsar i Köpenhamn,
bl. a. hos författarinnan Friederike Brun (var
förälskad i hennes dotter Ida, senare grefvinna
Bombelles) och lärde känna både Öhlenschläger och
Baggesen. 1814 utsände han sina första dikter
under titeln Marionettheater, en fri bearbetning
af Molières "Don Juan", och det mycket romantiska
skådespelet Pottemager Walter samt väckte
strax uppseende. I Julespög og nytaarslöier
(1817), en efterbildning af Öhlenschlägers
"S:t Hansaftenspil", fastän scenen är
förlagd till staden och vintern, riktade han
ett kvickt, satiriskt angrepp på Ingemanns
smäktande sentimentalitet och råkade därigenom
ut för en häftig sammanstötning med Grundtvig,
som han ej heller skonade. Däremot tog han ingen
del i den litterära fejden mellan Öhlenschläger
och Baggesen. 1817 tog han doktorsgraden med
en afhandling om det spanska dramat, utgaf 1819
skådespelet Tycho Brahes spaadom och tillbragte 3
år i Paris hos sin fader under studier särskildt
af fransk litteratur och teater. Efter hemkomsten
blef han lektor i Kiel i danska språket och
litteraturen, men trifdes ej i denna tyska
stad. Uppehållet där fick dock betydelse för
honom genom att öppna hans ögon för Hegels
filosofi; han fortsatte studiet däraf vid ett
besök i Berlin 1824 under Hegel själf och var
sedan en trofast anhängare af detta system, som
han genomförde särskildt i estetiken. Under ett
uppehåll i Köpenhamn, som han med flit förlängde
för att ej återkomma till Kiel, utgaf han i
nov. 1825 sin första vådevill Kong Salomon og
Jörgen Hattemager (uppf. i Stockholm 1828),
som gjorde ovanlig lycka och återupplifvade
folks lust att gå på teatern, där tysk svulst
och onatur (Iffland och Kotzebue) dittills hade
grasserat. Den följdes snart af Aprilsnarrene
(1826) och Recensenten og dyret (s. å.; uppf. i
Stockholm 1831), hvarefter H. i en ypperlig
afhandling Om vaudevillen som dramatisk digtart
häfdade dess estetiska berättigande. I själfva
verket har han genom sina vådeviller väckt sinnet
för och gifvit impulsen till en ny nationell
dramatik och fick snart efterbildare i Hertz
och Overskou. Senare följde De uadskillelige
(1827; "De oskiljaktige", uppf. 1855) och
operetten Et eventyr i Rosenborg have (1827),
Kjöge huuskors (1831) och De danske i Paris
(1833) samt Nei! (1836; uppf. i Stockholm
1839; öfv. s. å., 2:a uppl. 1852), hvarefter
serien afslöts med några vådevillmonologer och
slutligen med den lustiga Ulla skal paa bal
med uteslutande Bellmansmelodier (1845; uppf. i
Stockholm 1860, öfv. 1861). H. hade förut användt
flera af dessa i sina vådeviller och utgaf
också 1844 ett föredrag om Bellman som comisk
dithyrambiker. Hur stor insats H. har gjort
i danska litteraturen genom sina vådeviller,
inses bäst däraf, att flera bland dem ännu efter
80 års förlopp ha hållit sig på scenen och varit
en stark dragningskraft för publiken. Detta har
i än högre grad varit fallet med det nationella
skådespelet Elverhöi (1828; sv. öfv. under titeln
"Elfjungfrun", 1857; öfv. på tyska 1847 och
1879), hvars musik (af Kuhlau) och sånger äro
byggda på nordiska folkmelodier och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>