- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides /
229-230

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Schellingschen systems der philosophie (1801)
och och en latinsk afh. om planeternas banor,
slog han sig s. å. ned som docent i Jena. 1805
utnämndes han till e. o. professor och
offentliggjorde 1807 sitt första större verk,
Phänomenologie des geistes.
Sedan hans lilla kapital smultit samman, nödgades
han af brödbekymmer kasta sig på den publicistiska
banan och redigerade april 1807—hösten 1808
en politisk tidning i Bamberg. 1808—16 var
han rektor vid gymnasiet i Nürnberg och författade
under denna tid bl. a.
Wissenschaft der logik (1812—16).
1816 erhöll han kallelse till professor i filosofi
i Heidelberg, där han utgaf sitt storartade
Encyklopädie der philosophischen wissenschaften (1817; flera uppl.),
och 1818 öfvertog han en filosofisk professur
i Berlin. Utom Grundlinien der philosophie des rechts (1820)
utgaf H. sedermera endast recensioner och smärre
tidskriftsuppsatser. Däremot egnade han sig med
energi åt sina föreläsningar och sin akademiska
lärarverksamhet. Gynnad af de makthafvande och
omgifven af en allt talrikare skara lärjungar,
var han nu under en följd af år en sorts filosofisk
diktator. Hans staty restes 1871 i Berlin. —
H:s allmänna tendens som tänkare var att gentemot
tidehvarfvets subjektivism, i dess skiftande
former, den gamla franska upplysningslitteraturen
och dess gengångare, äfvensom den moderna
liberalismen, fichteanismen och i synnerhet
nyromantiken, häfda de objektiva makternas rätt:
mot svärmeriet tankens, mot jäktandet efter ett
overkligt, aldrig upphinneligt ideal verklighetens,
mot nyhetsmakeriet det beståendes, mot själfsvåldet
samfundsordningens och dess institutioners
rätt. Han sökte göra detta genom att utveckla en
panteistisk världsåsikt, enligt hvilken denna
verkliga världen vore den enda och, begripen
i sitt inre nödvändiga sammanhang, absolut
fullkomliga världen, hvars innersta lifsprincip
är det absoluta själf och hvars utveckling är
Guds eget lif — en utveckling, af hvars allmänna,
evigt oföränderliga lagar natur och människolif
i sina väsentliga former äro ett uttryck och
i hvilken individen, dess tycken, önskningar
och syften äro blott öfvergående moment,
bestämda att snart försvinna under svallet af
världshistoriens evigt fortilande ström. För att
finna den synpunkt, från hvilken världen visade
sig som väsentligt och nödvändigt bestämd,
tog H. till utgångspunkt Schellings lära,
att all verklighet vore organisk enhet af ande
och natur. Men då Schelling i denna enhet sett
något obegripligt, endast för en "intellektuell
åskådning" fattbart, så förklarade H., att
det är för tanken som denna enhet förefinnes;
såsom tänkt är världen väsentligt bestämd
genom ett inre nödvändigt sammanhang. Tanken
blir då för honom det första och ursprungliga
i allt. I verkligheten realiserar tanken sig
själf, och världsutvecklingen blir tankens
egen utveckling. Naturens och människolifvets
särskilda former äro förklarade, så snart
det visas, att de äro väsentliga moment i
den allmänna världstanken, att världen dem
förutan ej kan tänkas som ett sammanhängande
helt. Filosofien, "en tänkande betraktelse
af tingen", blir ett studium af tanken
själf. Men tankens väsen är utveckling. Hvad
i den till möjligheten finnes måste genom
sin egen inneboende kraft utvecklas till full
verklighet. Det ligger i andens väsen att söndra
sig i motsatser, men ock att ur
dem sedan återvända till enhet. Hvarje
begrepp måste som begränsadt föra till sitt
eget upphäfvande, "slå om i sin motsats";
därigenom uppstår ett nytt begrepp; men
ej heller vid detta kan tänkandet stanna,
ty det måste söka en högre enhet, en syntes
af tesis och antitesis, ett bregrepp, hvari
dessa blifva som motsatser "upphäfda", men till
sitt väsentliga innehåll "uppbevarade". Det
så vunna högre begreppet uppträder sedan som
tesis, slår om i antitesis och framkallar en
ny syntesis, o. s. v. i oändlighet. Detta är
grundtanken i H:s s. k. dialektiska metod, i
hvilken han trodde sig ha funnit nyckeln till
alla gåtors lösning. Den af honom formulerade
tankeprocessen var nämligen enligt hans åsikt
äfven verklighetens egen process. Det gällde
därför endast att ordna vetandets gifna innehåll
efter detta triplicitets-schema med position,
negation och "negationens negation" och därmed
förvandla de empiriska kunskaperna till ett
logiskt nödvändigt system. H. börjar med den
abstraktaste af alla tankar, "varat"; såsom
saknande innehåll slår denna öfver till "intet";
syntesen af dessa båda är "blifvat". Detta för
till begreppet om egenskaper, som blifva till
eller upplösas o. s. v. I logiken behandlar
H. på detta sätt "idén i och för sig", hvarvid
han redogör för de allmänna logiska kategorierna,
af honom fattade på samma gång som verklighetens
grundformer. Idén måste slå om i sin motsats,
naturen. I naturfilosofien framställas mekanism,
fysiken och organiken som hufvudstadier i en
utveckling, som dock ej fattas så, att det ena
stadiet naturligt framgår ur det andra, utan
idealistiskt omtolkas till en själfutveckling
af den inre idén. Denna är därvid försatt i
"annorvara", och H. erkänner, att i den reala
naturen för tanken alltid kvarstår en rest, som
icke kan upplösas i begrepp, något tillfälligt,
ologiskt. Först i "anden" återfinner därför
idén sig själf, och därmed föres man öfver till
den högsta hufvuddelen af H:s system, andens
filosofi.
Från sin utvärtes tillvaro återvänder
idén till sin innerlighet. Först riktar anden sig
på sig själf som "subjektiv ande" och genomlöper
stadierna af själ, medvetande och förnuft. Men
det subjektiva slår om i det objektiva; individen
har öfver sig högre andliga makter. Dessa utgöra
den "objektiva anden". Denna framträder först i
"rättens" form, liksom en andra, högre natur
med en af anden erkänd nödvändighet. Då denna
dock fordrar blott en yttre legalitet, kan
"högsta rätt bli högsta orätt". Anden måste
därför öfvergå till "moraliteten", där den
enskildes samvete sätter pliktbud. På detta
stadium existerar emellertid det goda under
formen af en aldrig fullt fylld uppgift,
ett ouppnåeligt böra. Syntesen af rätten och
moraliteten utgöres af "sedligheten". Sitt namn
har denna af "seden", den i samhället härskande
vanan, som individen finner för sig som något
gifvet, men hvari han dock återfinner sitt eget
innersta väsen. I äktenskapet, familjen och
det borgerliga samhället manifesterar sig denna
andliga makt, för att slutligen i staten nå sin
högsta form. Den förenar sig i familjens och
det borgerliga samhällets väsen och utgör bådas
högre enhet. Den är därför den sedliga idéns
fulla verklighet. Det är "Guds gång i världen",
att staten är till och har sin historiskt gifna
form. Dess författning är därför en historisk
nödvändighet, och de enskilda staternas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free