Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 225-226 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hefaistion - Hefaistion - Hefaistos - Hefele, Karl Joseph von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

självständigt armébefäl. H. förmälde sig med konung
Dareios’ dotter Drypetis, en syster till Alexanders
gemål Roxane. Han dog i Ekbatana 324 f. Kr. —
2. Grammatiker i Alexandria (omkr. 150 e. Kr.),
efterlämnade ett vidlyftigt arbete i grekisk metrik
(48 böcker), hvaraf ett af honom själf verkställdt
kortfattadt sammandrag (encheiridion) ännu finnes
i behåll. Som det enda fullständigare från
forntiden bevarade verket af detta slag har det, oaktadt
sina många fel, en stor betydelse för kännedomen
om de gamles metriska teori och är äfven värderikt
genom de många där anförda exemplen ur eljest
förlorade skaldeverk. Till arbetet höra två samlingar
af scholier (förklarande anmärkningar) äfvensom
prolegomena (inledning) af Longinus. Nyare uppl.
af Gaisford (1856) och Westphal (1866).
^{A. M. A.}

Hefaistos. (Antik bronsstatyett i Berlin.)

Hefaistos (grek. Ἤφαιστος), grek. myt., eldens
och smideskonstens gud. Måhända representerade han
från början den från himmelen nedstörtande ljungelden,
men sedermera i allmänhet elden som elementarmakt
och särskildt som liggande till grund för den
vulkaniska kraften. På grund af eldens stora tekniska
betydelse gällde han tillika som den konstfärdiga
yrkesverksamhetens och företrädesvis smideskonstens
gud. Grekernas ringaktning för handtverksarbetet
har dock i viss mening återverkat äfven på dettas
representant inom gudavärlden och åt H:s personlighet
förlänat vissa burleska drag, genom hvilka han
märkbart skiljer sig från Olympens öfriga, uti ideal
stil hållna gudagestalter. Han är enligt Homeros
en son af Zeus och Hera, men redan från födseln halt
eller lam, därför äfven kallad Kyllopodīon
("krumfotad"). Den stundom i samma riktning tolkade
benämningen Amfigyēeis torde
snarare åsyfta hans båda kraftigt utbildade armar.
På grund af nämnda lyte ville hans moder icke kännas
vid honom, utan slungade honom ned från Olympen,
hvarvid han upptogs och vårdades af hafsgudinnorna
Thetis och Eurynome. Hos dem dvaldes han nio år, gömd
i en af Okeanos’ grottor, och tillverkade åt dem
många konstigt arbetade smycken. Enligt en annan,
likaledes hos Homeros förekommande, saga ville han
en gång komma sin af Zeus misshandlade moder till
hjälp, men Zeus fattade honom vredgad i fötterna
och slungade honom ned på Lemnos. Yngre sagor
härleda hans vanförhet just från detta fall.
Haltheten är för öfrigt ett drag, som återfinnes äfven
hos andra indoeuropeiska folks elds- och smidesgudar
(den fornnordiske Völundr och den tyske
Wieland), och man har velat förklara det som en
hänsyftning på eldslågans fladdrande och osäkra
gestalt. H. blef emellertid som oumbärlig för
gudarna ånyo upptagen i Olympen, där han åt alla
gudarna förfärdigade palats af skimrande metall och
åt sig själf, till hjälp mot sin halthet, två gyllne
med rörelse- och talförmåga begåfvade tjänarinnor,
på hvilka han vid gåendet stödde sig. Äfven smidde
han Zeus’ åskviggar och tillverkade på Thetis’ bön
en konstrik rustning åt Akilles samt var f. ö. städse
villig att med sin konstskicklighet tjäna både gudar
och af dem gynnade människor. Enligt Hesiodos
var han äfven behjälplig vid den första kvinnans
(Pandoras) skapande. Som hans gemål nämnes i
Iliaden Charis, i Odyssén Afrodite och hos Hesiodos
Aglaia, den yngsta bland chariterna. Hufvudorter
för hans dyrkan voro Aten, där han stod i
nära samband med Athena, handaslöjdernas gudinna,
och i främsta rummet Lemnos, hans mest älskade
vistelseort, där han i vulkanen Mosychlos troddes
drifva sitt yrke, biträdd af sina tjänsteandar,
Kabirerna (se d. o.). Den yngre sagan förlade hans
verkstad till berget Etna på Sicilien, där cykloperna
voro hans medhjälpare, äfvensom till de vulkaniska
öarna Lipara, Hiera och Imbros. Grekernas
bildande konst har ofta framställt honom som en
kraftfull och välbildad man i den grekiske handtverkarens
vanliga dräkt (exomis), med en rund filtmössa på
hufvudet, hammare eller smidestång i handen och
med ringa eller ingen antydan om halthet. — I
den romerska gudaläran motsvaras H. af Vulcanus
(äldre form Volcanus), såsom
smideskonstens och metallarbetets gud äfven kallad
Mulciber (smältaren). Han egde i Rom en urgammal
helgedom, det s. k. Volcanal, på sluttningen
af den kapitolinska kullen, och till hans ära firades
festen volcanalia 23 aug., under kejsartiden
med circensiska spel. Litt.:
Roscher, "Ausführliches lexikon der griechischen und römischen mythologie", art. H.,
Wilamowitz-Möllendorff, "Hephaistos" (i "Nachrichten der gesellsch. der wissenschaften", Göttingen, 1905).
^{A. M. A.}

Hefele, Karl Joseph von, tysk kyrkohistoriker,
f. 1809, d. 1893, blef 1840 professor i katolska
teologiska fakulteten i Tübingen och 1869 biskop
i Rottenburg. Han var 1842—45 medlem af
deputeradekammaren i Württemberg. Hans teologiska
tänkande bestämdes hufvudsakligen af Möhler (se
d. o.): sträfvan att förena trohet mot romerska
kyrkan med själfständig vetenskaplig forskning,
särskildt på historiens område. H:s förstlingsarbete,
Die einführung des christenthums im südwestlichen Deutschland (1837),
var ett afgjordt framsteg i den katolska
kyrkohistoriska forskningen. I hans monografi
Kardinal Ximenes (1844; 2:a uppl. 1851)
sättes den spanska kyrkoreformen med inkvisitionen
som idealet för en sann kyrkans reformation. Genom
Beiträge zur kirchengeschichte, archäologie und liturgik (1864)
kom den kristna arkeologien först till heders inom
den katolska vetenskapen. H:s stora lifsverk,
Konciliengeschichte (1 bd, 1855—74; 2:a uppl. 1873—1879),
kännetecknas af grundligt materialstudium, öfversiktlig
framställning och jämförelsevis opartiskt bedömande,
om ock ståndpunkten är ensidigt romersk. H. deltog
i Vatikankonsiliet 1869 och var en af de afgjordaste
motståndarna till ofelbarhetsdogmen, både som talare
vid mötet och genom att uppvisa, i skriften
Causa honorii papæ (1870),
att en påfve af kyrkan fällts som kättare. Efter
svår inre strid underkastade han sig dock 1871
konsiliebeslutet. Hans plats är bland den katolska
vetenskapens främsta män.
^{Hj. H—t.}

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>