Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hedlinger, Johan Karl
- Hedlund, Sven Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hans konst. — I sin egenskap af lärare för
en mängd unga medaljörer verkade H. medelbart
på hela det nordliga Europas konst. Hans
svenske lärjunge, D. Fehrman, fortplantade
de goda traditioner mästaren kvarlämnat
i Sverige. Jfr J. Amberg, "Der medailleur
J. K. H." (1877), K. Warburg, "H. Ett bidrag
till frihetstidens konsthistoria" (1890).
—rn. (K. W—g.)
Hedlund. 1. Sven Adolf H., publicist,
riksdagsman, kommunalman, f. 24 febr. 1821 å ön
Eldgarn i Mälaren (Färentuna socken, Stockholms
län), d. 16 sept. 1900 i Göteborg, blef student
i Uppsala 1839 och filos. kandidat 1845. 1847
ingick han i Ecklesiastikdepartementet och
k. biblioteket samt i ett par af de kollegiala
ämbetsverken. S. å. blef han medarbetare i
tidningen "Hermoder" och "Dagligt allehanda"
samt deltog med lifligt intresse i tidens
socialpolitiska och litterära rörelser,
särskildt ifrande för en del arbetarvänliga
företag. Som D. A:s korrespondent vistades
han under revolutionsåret 1848 några månader
i Paris. 1849 blef han redaktör för "Örebro
tidning" och var sekreterare vid det i
Örebro 1850 hållna reformmötet äfvensom
i reformbestyrelsen. 1851 inträdde han i
"Aftonbladets" redaktion och anställdes 1852
som hufvudredaktör för "Göteborgs handels- och
sjöfartstidning", en plats, som han innehade
till sin död. Som ledare af denna tidning intog
H. en alltmera framstående plats i den svenska
pressens led och satte sin prägel på tidningen,
samlade kring sig en redaktion af likatänkande,
bland hvilka Viktor Rydberg kom att stå honom
särskildt nära. H. var en ifrig förkämpe för
tidens liberala reformer och kultursträfvanden,
för representationens ombildning och understödde
det De Geerska förslaget, var ifrig vän af
näringsfrihet och frihandel, en varmhjärtad
ifrare för religionsfrihet i betydelse
af samvets- och bekännelsefrihet; vän af
skolreformer såväl inom folkskolans som den högre
skolundervisningens fält, mot latinherravälde,
för folkskolan som bottenskola, handaslöjd,
fantasiens utbildande, folkhögskoleväsendet,
anhängare af kvinnoemancipationen och
strafflagens reformering, af arbetarrörelsens
främjande genom ömsesidigt tillmötesgående
klasserna emellan, vän af rösträttsutvidgning och
reform af skatteväsendet genom grundskatternas
afskaffande; motståndare till indelningsverket
och vän af ett milissystem, understödjande i
hufvudsak härordningsförslaget af 1883, i hvars
förberedande han tagit del; stödjande alltifrån
1870-talets början det gamla landtmannapartiets
politik såsom åsyftande folklig och frisinnad
politik, på nordisk grund, härutinnan under
1870-talet och 1880-talet samverkande med
bondepartierna i Norge och Danmark. Han
understödde fredligt skandinaviskt samarbete,
men stod som motståndare till den politiska
skandinavismen, som ville indraga Sverige-Norge
i Danmarks slesvig-holsteinska politik allrahelst sedan
novemberförfattningen genomförts, och han
understödde den De Geerska försiktighetspolitiken
1863—64 samt ådrog sig därmed beskyllningen att
vara antiskandinav. Under 1870 års krig uppträdde
han med styrka emot den härskande franskvänliga
opinionen och emot hvarje tanke på inblandning
i kriget. I förhållandet till Norge höll H. på
hvad han ansåg vara Sveriges rätt i unionella
frågor, men sympatiserade med norska folkets inre
frigörelsesträfvan. Under ståthållarstriden
1859—60 bestred han de norska anspråken på att
få afgöra denna fråga oberoende af Sverige,
men han stödde under 1870- och 1880-talen den
norska vänsterns strid mot högerbyråkratien,
särskildt i afseende å statsrådens tillträde
till stortingets förhandlingar, och motsatte
sig svensk inblandning i denna fråga. Under
1890-talet motsatte han sig åter den utpräglade
norska vänsterns politik i konsulats- och
utrikesministerfrågorna. H. egde ovanliga
gåfvor som publicist, djärfhet, slagfärdighet,
vakenhet, rastlöshet; hans publicistiska ord
buro alltid prägeln af att vara uttryck för en
ärlig mening. Som tidningsledare var han lika
afhållen som vördad af underlydande. H. deltog
i riksdagsarbetet som led. för Göteborgs stad
af Andra kammaren 1867—69 och 1879—83 samt
som led. af Första kammaren för Göteborgs
och Bohus län 1875—76 och för Kristianstads
län 1886—89. Under sin första riksdagstid
var han motståndare till landtmannapartiet,
då detta gjorde opposition mot De Geerska
regeringen; sedan slöt han sig till detsamma,
men blef aldrig egentlig partiman. Han var
medlem af försvarsutskotten 1867—69, af Andra
kammarens undervisningsutskott 1868 och 1881,
af bevillningsutskottet 1876 och 1879—83. Han var
1880—82 medlem af landtförsvarskommittén. Bland
hans motioner märkas: om annandagarnas indragning
(1867), om ny tryckfrihetsförordning (1869),
om nedsättning af skyddstullarna (1875), om
rösträttens utvidgning (1880, 1888), om vissa
skyldigheter för arbetsgifvare i tullskyddade
näringar samt om åtgärder till betryggande af
sunda och billiga arbetarbostäder (1888), om
konkordieformelns utmönstrande ur kyrkolagens
1 kap. 1 § (1889).
En ytterst betydande verksamhet nedlade H. som
kommunalman; han var medlem af Göteborgs
stadsfullmäktige i omkr. tre årtionden och
hade en väsentlig andel i tillkomsten af
en mängd kommunala inrättningar under den
starka utvecklingsperiod Göteborg genomgick
under 1800-talets senare hälft; bl. a. deltog
han i folkskoleväsendets och fattigvårdens
omdaning, var en af upphofsmännen till
det s. k. Göteborgssystemet (se d. o.),
var den egentlige stiftaren af Göteborgs
museum (1861) och den varmaste ifraren
för tillkomsten af Göteborgs högskola,
liksom af andra kulturella och filantropiska
inrättningar; vid hans död betecknades han som
"den lefvande personifikationen af Göteborgs
goda allmänanda". H:s vänskap och stöd var
af utomordentlig betydelse för V. Rydbergs
utveckling. H., som 1889 träffades af ett
slaganfall, fann alltmera sina krafter
under 1890-talet afmattade och drog sig
småningom tillbaka från de publicistiska
sysslorna och de offentliga värfven. H., som
i sin ungdom utgifvit en del vittra skrifter,
offentliggjorde bl. a. i bok- eller broschyrform:
Om arbetareassociationer (1852), En episod
från studentfärden till Kristiania
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:48:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbk/0122.html
