Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hauch, Johannes Karsten - Hauch, Ludvig Alfred - Hauchecorne, Wilhelm - Hauchecornit - Hauck, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i förtviflan häröfver begick H. ett
själfmordsförsök. I dess misslyckande såg
han en vink om, att det var försynens vilja,
att han skulle lefva. På sjuklägret diktade
han den romantiska sagan Hamadryaden (tryckt
1830, jämte det misslyckade dramat Don Juan),
hvars problem är motsatsen mellan naturande
och personlighet, och, efter amputationen, i
Rom de historiska sorgespelen Bajazet, Tiberius
(båda tryckta 1828) och Gregorius den syvende
(tryckt 1829), hvilka alla tre, i synnerhet
"Tiberius", på ett förträffligt sätt belysa
maktlystnadens demoniska lek med samvetet. 1827
återkom H. till Danmark och vardt strax lektor i
Sorö. Oblidt mottagen af den heibergska kritiken
och föga förstådd af allmänheten samt därjämte
upphetsad genom Heibergs skarpa kritik af
Öhlenschläger, råkade H. (tillsammans med sina
bägge Sorö-kolleger, P. Hjort och K. Wilster)
i en häftig litterär fejd med Heiberg och
Hertz. I den satiriska dikten Den babyloniske
taarnbygning i miniature (1830) sökte H. att
begagna samma vapen som motståndarna. Icke heller
H:s närmaste dramer, Carl den femtes död (1831),
Maastrichts beleiring (1832) och Svend Grathe
(1841), som Heiberg likväl beundrade, tilltalade
allmänheten, trots både dramatiska och poetiska
förtjänster. Dennas gunst vann han först med
sin anonymt utgifna roman Vilhelm Zabern (1834;
sv. öfv. 1839), som innehåller en förträffligt
tecknad bild af Kristian II. Denna följdes af
ett stort antal på historisk eller åtminstone
kulturhistorisk grund hvilande berättelser,
somliga af högt värde, Guldmageren (1836; senast
1905), En polsk familie (1839; senast 1905),
Slottet ved Rhinen (1845; 5:e uppl. 1904),
Thorvald Vidförle (1849; 4:e uppl. 1903),
i en ypperligt hållen sagostil, Robert Fulton
(1853; 5:e uppl. 1904), en gripande skildring
af geniets strid för att bli erkändt, Charles
de la Bussière (1859), Fortælling om Haldor
(1864), likaledes i sagostil, och slutligen den
lilla berättelsen Bellman (1869). 1846 utnämndes
H. till professor i nordiska språk i Kiel och
kom därigenom att fördjupa sig i den isländska
litteraturens studium. Som frukt däraf utgaf han
1847 Die nordische mythenlehre. 1848 blef han
fördrifven från Kiel samt vände tillbaka till
Köpenhamn och skapade där en serie dramer, hvilka
alla uppfördes, flertalet med stor framgång,
Söstrene paa Kinnekullen (1849; 6:e uppl. 1903;
"Den bergtagna eller Systrarne på Kinnekulle",
1856), med ämnet hämtadt från en folksaga, Marsk
Stig (1850), Æren tabt og vunden (1851; "Gustaf
Adolf och Seaton, eller Skymf och Upprättelse",
1852), måhända H:s bästa, för hans begåfning
mest karakteristiska drama, Tycho Brahes ungdom
(1852; "Tycho Brahes ungdom", 1857), Gjengjeldelsen
(1854), Et eventyr i örkenen (1855),
Kongens yndling (1858), som lämnar en god
bild af Kristian IV, Henrik af Navarra (1863)
och Julian den frafaldne (1866). I en liten
samling Lyriske digte (1842; 2:a uppl. 1854)
och i flera i berättelserna inlagda skaldestycken
hade H. visat, att hos honom äfven funnos starka
och egendomliga lyriska toner. Med tiden syntes
dessa, tvärt emot hvad annars plägar vara
händelsen, tilltaga i styrka och fyllighet,
och i hans Lyriske digte og romancer (1861)
öfverraskades man af en större romanscykel,
Valdemar Atterdag, utmärkt genom friskhet och
färgrikedom, egenskaper, som återfunnos äfven
i den romantiska dikten Valdemar Sejr (1862) och i flera
skaldestycken i samlingen Nye digtninger
(1869). I lyriken fann H. det bästa uttrycket
för sin uppfattnings hänförelse och allvar,
sitt förakt för allt smått och uselt, sin naturs
ridderlighet. Om H. har ofta upprepats ett af
hans älsklingsskald Novalis’ uttryck: han var
en af prästerna för bevarandet af den heliga
elden i unga själar. Efter Öhlenschläger blef
H. 1851 professor i estetik vid Köpenhamns
universitet och utgaf i denna egenskap en
serie uppsatser, samlade i Afhandlinger og
æsthetiske betragtninger (2 bd, 1855 och 1869)
och Æsthetiske afhandlinger og recensioner
(1861). I sitt 77:e år besökte han sitt
barndomshem i Bergen och på Malmanger, en resa,
som framkallade en vacker biografisk skildring,
Minder fra min barndom og min ungdom (1867). Från
Rom, där han tillbragte sina sista år, hemsände
han Minder fra min förste udenlandsrejse
(1871). Hans Romaner og fortællinger utkommo
samlade i 7 bd, 1873—74 (senast 1903—05),
hans Samlede digte i 2 bd, 1891. Se G. Brandes i
"Samlede skrifter", I, Rönning (1890); P. Hjort,
"Udvalg af breve" (I, 1867), och F. Vetterlund,
"Atterbom och H." (i "Från nyromantikens dagar",
1907).
2. Ludvig Alfred H., den föregåendes son,
dansk skogsman, f. 1845 i Sorö, tog
forstkandidatexamen vid Landbohöjskolen
i Köpenhamn 1870, var anställd vid danska
statens skogsväsen 1870—73 och "skovrider"
vid Frijsenborg 1873—86 samt blef 1886
forstinspektör för grefskapet Bregentveds
skogar å Själland. H. är medlem af danska
forstexaminationskommissionen (1889) och
tillsyningskommissionen för danska statens
skogsförsöksväsen (1901). Han har författat
ett flertal uppsatser af stort värde rörande
skogsskötsel samt tillsammans med professor
A. Oppermann utgifvit Haandbog i skovbrug
(1898—1902), det yppersta arbetet i sitt
slag. H. har hufvudsakligen nedlagt ett intensivt
arbete på ekkultiveringens område samt är
föregångsman och ifrig förkämpe för uppdragande
af särdeles täta ekbestånd, hvarigenom utmärkt
ekvirke skall kunna erhållas.
1. C. R.* 2. G. Sch.
Hauchecorne [åʃkå̄’rn], Wilhelm, tysk geolog,
f. 1828 i Aachen, d. där 1900, vardt 1866
bergsråd och chef för bergsakademien i Berlin,
1873 chef för geologiska riksanstalten och 1875
för den då därmed förenade bergsakademien. Jämte
Beyrich ledde H. utgifningen af de
internationella geologiska kartorna öfver
Europa och Preussens geologiska utforskning
och kartläggning.
Hauchecornit [åʃkår-] Scheibe,
miner., sulfid af nickel och vismut,
ljust bronsfärgad, eg. v. 6,40.
A. Hng.
Hauck, Albert, tysk kyrkohistoriker, f. 1845
i Wassertrüdingen (Mittelfranken), blef 1878
e. o. och 1882 ord. professor i Erlangen och
1889 professor i Leipzig. Han är teol., filos.
och juris doktor samt geheime kirchenrat. H:s
första mera betydande arbete var Tertullians
leben und schriften (1877). Några smärre
uppsatser, rektorstal o. d. ha sedan sett
dagen, men sitt lifs egentliga verksamhet har
H. koncentrerat dels på redigeringen af 3:e
uppl. af Realencyklopädie für protestantische
theologie und kirche (29 bd, 1896—1909),
där han själf bidragit med många smärre
artiklar, bl. a. till påfvedömets och de tyska
biskopsstiftens historia, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
