Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harald Hårdråde l. H. Sigurdsson - Harald Gille - Harald - Harald Hildetand - Haraldsborg - Haraldskväde l. Haraldsmal - Haraldsmal - Haraldssted - Haraliden - Harambasic - Haran - Harang - Harar - Harar (Harrar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef H:s här alldeles upprifven af det engelska
rytteriet under konung Harald, och H. själf
stupade (25 sept. 1066). H. var gift med ryske
storfursten Jaroslavs dotter Elisabet.
5. H. Gille, konung i Norge 1130-36, var
född på Irland och påstod sig vara son till
konung Magnus Barfot och hette ursprungligen
Gilchrist. Mot slutet af Sigurd Jorsalafares
regering kom han till Norge och blef, sedan
han med järnbörd bevisat sin härkomst, med
vänlighet mottagen af konungen, sin broder,
samt antog då namnet H. Gille (till minne af
sitt förra namn). Dock måste han lofva att icke
göra anspråk på Norges krona, så länge Sigurd
eller hans son, Magnus, lefde. Detta löfte bröt
han dock strax efter Sigurds död (1130) och
tvang Magnus att afstå halfva riket. Denne
sökte sedermera fördrifva sin medtäflare,
som då begaf sig till Danmark, hvarest han
erhöll hjälp af konung Erik Emune. Därefter
vände han tillbaka till Norge. Magnus öfvergafs
af sitt folk, blef bländad och lemlästad
samt insatt som munk i Nidarholms kloster, i
närheten af Trondhjem (1135). Så blef H. ensam
konung i Norge. Kroppsligen var han mycket
väl utrustad, men i andligt hänseende var
han klent begafvåd. En ny tronpretendent,
Slembe, klockare, hvilken likaledes utgaf
sig för att vara Magnus Barfots son och antog
namnet Sigurd Slembe, öfverföll honom i Bergen
och dödade honom i en älskarinnas armar
(1136). H. var gift med svenske konungen
Inge d. ä:s sondotter Ingrid (se denna).
1-5. O. A. Ö.
Harald, stenhuggare i Västergötland, lefde
sannolikt under 1100-talet. Han utförde
några ganska prydliga grafstenar, af hvilka
ett par numera förvaras i Statens historiska
museum. De äro till formen platta, med den
öfre ytan tresidig och med midtpartiet något
höjdt och de båda sidopartierna sluttande. De
förete dessutom den egenheten, att inskrifterna
äro dels i runor, dels i majuskelskrift.
-rn.*
Harald Hildetand, dansk sagokonung, var son
till Leire-konungen Rörek och Ivar Vidfamnes
dotter Aud (enligt Saxo härstammade han från
Siklingarna). Sedan Ivar dräpt hans fader,
flydde modern med honom till Gårdarike,
hvarifrån han återvände efter Ivars död. Från
Själland eller Skåne underkufvade han sedermera
efter hand Nordtyskland och hela Norden. Då han
blef gammal, gjorde hans frände och lydkonung
i Uppsala, Sigurd Ring, uppror mot honom samt
hade på sin sida svearna, de fleste norrmännen
och en stor del götar, under det att H. samlade
alla öfriga nordiska samt frisiska och vendiska
kämpar till den stora striden på Bråvalla hed,
där han stupade. Se A. Olrik, "Bråvallakvadet"
(i Arkiv f. nord. fil., 1893). Jfr Bråvalla hed.
C. R.*
Haraldsborg, ett invid Roskilde af Harald
Kesja 1104 uppfördt slott, som 1133 intogs af
Erik Emune och ödelades. Omkr. 1400 byggdes en
ny borg, som 1519 pantsattes till biskopen i
Roskilde och förstördes under grefvefejden 1534.
E. Ebg.
Haraldskväde l. Haraldsmal, benämningar, under
hvilka man i senare tider sammanfört spridda
fragment af en större dikt om Harald Hårfagers
seger vid Hafrsfjorden, hans frieri till Ragnhild
och lefnadssättet vid hans hof. Versslaget är
det tämligen sällsynta málaháttr, och i poetiskt
afseende måste kvädet skattas mycket
högt. Sannolikast är Torbjörn Hornklofe
författaren och dikten tillkommen 10-15 år
efter slaget i Hafrsfjord. Jfr F. Jónsson,
"Oldnordisk og oldislandsk litteraturhistoria",
I, s. 431 ff., som för dikten förordar namnet
Hrafnsmal, "korpsången", emedan en korp införes
som talande. Th. W. (B-e.)
Haraldsmal. Se Haraldskväde.
Haraldssted, by på Själland, nära Ringsted,
var under medeltiden en kungsgård. Där mördades
Knut Lavard 1131. Nära en källa, som sades ha
sprungit upp af hans blod, byggdes ett stort
kapell, som var en omtyckt vallfartsort, men
förstördes på 1500-talet; betydliga ruiner
anträffades 1883 och blottades. 1902 restes i
H. ett 4,4 m. högt Knut-Layards-kors af trä.
E. Ebg.
Haraliden, kronopark i Lycksele socken och
tingslag, södra Lycksele revir, Västerbottens
län, afsatt af öfverloppsmarker genom K.
M:ts befallningshafvandes utslag 16 maj 1882,
fastställdt genom k. bref 9 maj 1884, och
benämnd enligt Kammarkollegiets förklaring 29
dec 1885. Areal 4,313 har. G. Sch.
Harambasic [-bajitj], August, kroatisk
författare, f. 1861, debuterade som lyriker under
märket Tugomil och har författat flera
diktsamlingar, Slobodarke, Ruzmarinke, Tugomilke
och Sune pjesme (smådikter). För en patriotisk
berättelse, "Tre böner", anklagades han för
högförräderi och satt fängslad en tid. Dessutom
har han öfversatt mycket från andra slaviska
språk (L. Tolstoj, Sienkiewicz och en samling
bulgariska folkvisor, 1886). A-d J.
Haran (hebr. haran, grek. Karrai). Se
Carrhæ.
Harang (fr. harangue, it. aringa, af aringo,
rännarbana, talarstol, af f hty. hring, ring,
krets, församling), högtidligt tal, som hålles
till en församling, en trupp, en högt stående
person o. s. v.; tal i allmänhet, i synnerhet
uppskrufvadt och tråkigt dylikt, tom och grann
fras, klangramsa ("lång harang"). - Harangera
(fr. haranguer), hålla en harang, tilltala
med många (alltför många) ord.
Harar, zool. Se Hardjur och Haren.
Hárar (Harrar, af gallafolket kallad Adaraj,
af somali Adari), stad i Abessinien, under 9°
23’ n. br. och 42° 25’ ö. lgd, ligger på en
1,860 m. hög granitklippa, midt bland härliga
banan- och kaffeplanteringar, omgifven af
5 m. höga, tornförsedda murar. Från de fem
portarna leda gator till en öppen plats (Suq),
vid hvilken ligga kaserner, moskéer och emirens
palats. H. består af 8,000 stenhus och 1,500
gallahyddor. 40,000 inv. (1905), hvaraf 2/3
kvinnor och 6,000 galla, 5,000 somaler, 3,000
abessinier, som tala arabiska. Det inhemska
språket, harari, är en amharisk dialekt,
som alltmer undantränges af arabiska. Handeln
omfattar kaffe, hudar, boskap, och staden står i
liflig förbindelse med Abessinien. En järnväg
har af fransmännen byggts från Djibouti,
ursprungligen afsedd att gå till H., men
på kejsar Meneliks befallning afslutad 50
km. nordligare vid El-Bah, som fått namnet Adis
Harrar (Nya H.) och som alltmer drager till sig
handeln från H. - Förr var H. hufvudstad i en
liten gallastat af schiiter, som intogo en ganska
hög kulturståndpunkt; omkr. 1500 eröfrades det af
en muhammedansk furste från Adal. 1875 besattes
det af egypterna, som dock drogo sig tillbaka
efter att ha uppsatt på tronen den siste emirens
son, Abdullahi. England gjorde sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
