Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1239-1240 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hammarby - Hammare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med hans dotter till släkten Uhr (adlad af Uhr),
öfvergick sedan till släkten Petré och tillhörde
Hofors bolag, innan det öfvergick till det
nuv. bolaget och ombyggdes.

Hammare. 1. Mek., ett allmänt begagnadt verktyg,
som man nyttjar dels till att åstadkomma starka
slag, dels till att bibringa smidbara metaller en
annan form, än de förut ha. Utom de små vanliga,
för alla bekanta handhamrarna och de därmed
analoga något större släggorna användas äfven
större hamrar, som drifvas med vatten, ånga,
pressluft, fjäderkraft o. d. och hvilkas ändamål
är att uträcka järn eller andra metaller till
finare dimensioner, hopslå vällande järnstycken
samt förrätta hvarjehanda smidesarbete.

Fig. 1. Mumblingshammare.

Af vattenhamrar finnas mångfaldiga storlekar
från de små spikhamrarna, af 5 à 6 kg:s vikt,
till de stora gjutna pjäser, s. k. mumblingshamrar
(se fig. 1), som användas
till hopslagning af smältor (jfr Härdsmide),
samt de däremellan liggande manufaktur-
l. knipphamrarna och stångjärnshamrarna. Alla
vattenhamrar öfverensstämma så till vida i
konstruktion, att de bestå af tre hufvudsakliga
delar, nämligen själfva hammarblocket, skaftet
och hylsten (se d. o.), eller axeln, som
omsluter antingen den nedre eller den mellersta
delen af skaftet och omkring hvilken rörelsen
sker. På mumblingshamrarna äro vanligen alla
dessa tre delar gjutna i ett stycke; på de
mindre hamrarna åter är skaftet af trä, hammaren
och hylsten däremot af järn eller stål. Till
vattenhamrarna höra dessutom såsom nödvändiga
tillbehör: ett städ, på hvilket ämnet, som skall
smidas, upplägges, en stadig hammarställning
(se d. o.), uti hvilken hylsten är fäst, en
lyftarmring, hvarigenom hammarens
lyftning åstadkommes, samt en tillställning
för att reglera höjden af denna lyftning, den
s. k. resten. Själfva hammarblocket består
af tre delar: nacken, den öfversta delen,
ögat, det hål, hvaruti skaftet instickes och
fastkilas, samt penet, den nedersta delen,
genom hvilken slaget öfverföres till det på
städet liggande stycket. Då penet naturligtvis
är den del af hammaren, som är mest utsatt för
nötning, brukar man ofta göra det löst, så att
det efter förnötning lätt kan utbytas mot ett
annat. Vattenhamrarna indelas efter det sätt,
hvarpå lyftningen sker, uti noshammare
(ty. stirnhammer), där lyftningen sker i främre
ändan af skaftet framför hammaren, skafthammare,
som lyftas under skaftet bakom hammaren, och
stjärthammare (ty. schwanzhammer), fig. 2,
vid hvilka lyftningen åstadkommes därigenom,
att den bakre ändan af skaftet bakom hylsten
tryckes nedåt.
Lyftningen under nosen begagnas mest för
mumblingshamrarna; i anseende till dessas stora
tyngd behöfves vid dem vanligen ingen särskild
tillställning för att reglera restens höjd. De vanliga
stångjärnshamrarna (se fig. 3) äro skafthammare;
resten regleras vid dem genom en s. k. tryckare
(jfr Hammarställning), ett elastiskt trästycke,
mot hvilket hammarens nacke vid lyftningen slår
an och som äfven genom sin fjädring ökar slagets
styrka. Vid stjärthammare, de små, hastigt
gående hammare, som begagnas till manufaktur-
och spiksmide, regleras resten genom en s. k.
genhammare, en liten vid skaftets bakre ända
anbragt hammare, hvars mot penet svarande del är
formad till en spets. Då brusken i lyftarmringen
(se nedan) genom anslag mot genhammarens nacke
nedtryckt denna, träffar penet en underlagd
järnhäll, kallad genhammarhällen, hvarigenom på
samma gång resten regleras och slagets styrka
ökas. Lyftningen vid vattenhamrarna sker genom
en på hjulstocken (se d. o.) fastsatt, s. k.
lyftarmring (jfr Hammarställning), en ring
af gjutjärn, försedd med ett erforderligt antal
utstående kuggar, s. k. bruskar (se d. o.), för
att lyfta hammaren så ofta som erfordras. Resten
varierar vid olika hammare högst betydligt,
ända från något tiotal cm. vid spikhamrarna upp
till öfver 60 cm. vid stångjärnshamrarna. Äfven
hastigheten är naturligtvis mycket olika;
sålunda bör denna vid en i full gång varande
stångjärnshammare uppgå till omkr. 100 slag i
minuten, hos en spikhammare till minst 300 slag
och hos manufaktur- eller s. k. klipphammare
alltefter olika storlek varierande mellan dessa
båda ytterligheter.

Fig. 2. Stjärthammare.

Fig. 3. Stångjärnshammare.

Vid ånghamrarna (se fig. 4) är hammarblocket,
a, rörligt i vertikal riktning mellan ett par
styrlinjaler l. gejder samt med en stång, den
s. k. pistong- l. kolfstången, c, förenad med
pistongkannan l. kolfven i den rätt ofvanför
sittande ångcylindern, b. Lyftningen åstadkommes
därigenom, att ånga insläppes i cylindern under
kolfven, som därigenom drifves uppåt, medförande
hammarblocket i höjden; vid ångans utsläppning
ur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>