Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1173-1174 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hals - Hals - Hals, Frans H. d.ä.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att styfhala l. anhala halsarna. Jfr
Fockehalsdäfvert.

4. (Kolonnhals) Bygnk., den del af
kolonnen, som befinner sig emellan kapitalets
echinus och astragalen (se fig. l och 2).


Fig. 1. Doriskt kapitäl från Albano.

Fig. 2. Joniskt kapitäl från Aten.

Kolonnhalsen kan visserligen sägas vara
öfversta delen af kolonnskaftet, men hör
dock såväl konstnärligt som tekniskt sedt
mera till kapitälet.

5. Maskinb., ett afsmalnande
eller förträngdt ställe på en maskindel.
Ordet användes i denna bemärkelse äfven i
sammansättningar, t. ex. halslager, ett slags
i sidled verkande stödlager för vertikala
axlar (se Axellager, sp. 536), halstapp
(se Axeltapp).

6. Metall., vid stångjärns räckning under
hammare, den del af smältstycket, som
bildar öfvergången mellan den redan uträckta
delen af järnstången och den ännu oräckta s. k.
kolfven. Då godset i halsen är tunnare
än i kolfven, händer ganska lätt under
kolfvens vällning, att halsen blir för starkt
värmd eller, såsom det kallas, bränd,
hvarför stor försiktighet fordras af smeden för
att förekomma detta fel.

7. Mus. på stråkinstrument och lutartade
knäppinstrument det långsmala, massiva
trästycke, som utgör förlängning af
resonanslådan och undertill vanligen är
afrundadt (för underlättande af vänstra handens
glidning) samt på sin afplattade öfversida
bär fastlimmadt gripbrädet (se d. o.), öfver
hvilket strängarna löpa till "snäckan", där
de äro fastskrufvade.

1. E. Hgn. 2. E. T. N. 3. R. N.* 4. I. G. C.
5. G. H–r. 6. C. A. D.* 7. E. F–t.

Hals, dansk köping och socken på norra kusten
af Limfjorden, på den punkt, där denna skjuter
in från Kattegatt. 2,200 inv. i socknen,
860 i köpingen (1906). Ö. om köpingen ligger
en f. d. skans, byggd 1647 och skådeplats
för flera strider mot svenskarna 1657–59,
som 1658 höllo den starkt besatt. Utanför
H. blef norske konungen Harald Gråfäll
öfverfallen och dräpt af Guldharald (965).
E. Ebg.

Hals. 1. Frans H. d. ä., holländsk målare,
f. 1580 eller 1581 i Antwerpen, dit hans
föräldrar 1579 begifvit sig från Haarlem för
att undgå krigets hemsökelser. Om konstnärens
ungdom är föga bekant. I urkunderna anträffas
hans namn först 1611, då han i Haarlem låter
döpa en son, hvilken hans första hustru
Anneke Harmensz. födt honom. Sannolikt hade
dock H. redan under sin barndom återvändt
till fädernestaden, då hans lärare Karel van
Mander lämnade Haarlem 1602 och då en yngre
broder till Frans, Dirk H., anges vara född i
Haarlem och redan 1617 är upptagen som hedersled.
i Rhetorijk-kammaren, alltså gifvetvis
vid denna tidpunkt nått manlig ålder. Nästa
underrättelse man erhåller om mästaren är, att
han varnas 1616 af magistraten för misshandel af
sin hustru och för fylleri. Några dagar efteråt
dog hustrun, troligen dock ej af misshandeln,
och knappt ett år därefter gifte änklingen om
sig med Lysbeth Reyniers, hvilken efter nio
dagars äktenskap gaf lifvet åt ett barn.


Själfporträtt af Frans Hals d. ä. med sin
andra hustru.

H. framstår som en man utan
hållning och principer, ehuru af god börd och
god uppfostran. Emellertid nämna beskrifningar
öfver Haarlem från hans egen tid honom med
stort loford, ansedda borgare stå fadder till
hans barn, han är medlem af Rhetorijk-kammaren
och borgargardet och 1644 en af målargillets
föreståndare. Under ålderdomen blefvo likväl H:s
förhållanden allt brydsammare. Gång på gång
beviljades honom understöd af magistraten och
1664 en årlig pension af 200 floriner. H. dog
29 aug. 1666 och begrofs i Haarlems
hufvudkyrka. 1900 restes i Haarlem hans staty.

H:s område som konstnär är porträttet. De
bästa vittnesbörden om hans storhet och om
hans utveckling äro nio korporationsbilder,
s. k. skytte- och rcgentstycken (regent =
styrelseledamot), hvaraf åtta för Haarlem
(nu i dess museum) och ett för Amsterdam
(nu i Rijksmuseum där). Taflorna i Haarlem
framställa S:t Georgsgillets officerare
(Jorisdoelen) 1616 och 1627, Adriansgillets
officerare (Adriaensdoelen) 1627 och 1633,
Adriansgillets officerare och underofficerare,
1639, föreståndarna för Elisabetshospitalet
(se Borgare, pl. II), 1641, och för gubbhuset
(Oudemannenhuis) och föreståndarinnorna
för samma inrättning, båda 1664. Amsterdams
skytteofficerare målades 1637. Utom dessa
betydande arbeten skapade H. en mångfald af
ypperliga porträtt af enskilda personer och
talrika genremässigt uppfattade bröstbilder af
typer ur det lägre folket, spelmän, zigenare,
fiskare och deras kvinnor. Rundtorn i Europas
gallerier möter man dylika prof på H:s
skildringskonst. Framhållas må det kostliga
dubbelporträttet (se fig.) med helfigurer af
konstnären och hans andra hustru i Rijksmuseum
i Amsterdam, två helfigursbilder, af Willem
van Heythuysen, en liten i Bruxelles, en stor
monumental i Liechtensteinsgalleriet i Wien,
porträttet af Cartesius i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>