Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halofenomen - Halofila växter - Halofyter - Hálogaland - Halogen - Haloidsalter - Halonen, Pekka - Halonen, Emil - Halonesos - Halonia - Halorrhagidaceæ - Haloscias - Halotrichit - Haloxylon - Halophen - Hals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som halofenomenet, men som med större skäl
förklaras som en reflekterad ring eller corona
kring solen. Det är sedt på höga berg och i
polartrakter, då solen står nära horisonten
och iakttagaren är omgifven af låg dimma,
genom hvilken solen skiner, af Ulloa och
Bouguer på Anderna, af Saussure och Kämtz i
Alperna, af Scoresby i Norra ishafvet samt
af många på Brocken i Harz. Om man vänder
ryggen mot solen, ser man i dimman skuggan af
sitt hufvud omgifven af flera, ända till 5,
flerfärgade ringar, hvilka enligt Fraunhofers
teori förklaras genom ljusets böjning (se
Diffraktion) i dimman samt de böjda
strålarnas reflexion mot dimpartiklarnas
ytor, så att de träffa iakttagarens öga;
ringarnas medelpunkt ligger därför på en rät
linje genom solen och ögat. Jfr Brockenspöket.
L. A. F. (N. E-m.)
Halofila växter, bot. Se Halofyter.
Halofyter (af grek. hals, salt, och fyton,
växt), Halofila växter (af grek. hals, salt,
och filos, vän), Saltväxter, bot., kallas de
vanligen suckulenta växter, som äro anpassade
till starkt salthaltig mark och sålunda växa
vid hafsstränder eller å lokaler, som innehålla
salt i jorden, t. ex. saltstäpperna i det inre
Asien (se Asien, sp. 169, 170). Som exempel
på halofyter kunna nämnas Aster tripolium,
Glaux, Plantago maritima, många chenopodiacéer
(Suæda, Salicornia, Atriplex, Haloxylon etc.),
m. fl. Halofyternas aska är rik på natriumsalter
och utgjorde förr ett mycket viktigt material
för framställning af soda. G. L-m.
Hálogaland. Se Haalogaland.
Halogen (af grek. hals, salt, och genein,
födas). Se Saltbildare.
Haloidsalter, kem., kallas efter Berzelius sådana
salter, hvilkas negativa beståndsdel utgöres af
någon af halogenerna (saltbildarna), nämligen
fluor, klor, brom eller jod (förr äfven kallade
haloider, af grek. hals, salt, och eidos,
utseende, hvaraf namnet haloidsalter). Dessa
ämnens natur af syrefria salter insågs först af
Davy (se d. o.). Jfr Amfider. H.E.
Halonen. 1. Pekka H., finsk målare, f. 1865
i Lapinlaks (Kuopio län), studerade vid
konstföreningens ritskola i Helsingfors
1886-90 och sedan kortare tider i Paris och
Italien. Han har målat altartaflor (Kristus
på korset, 1898, Konungarnas tillbedjan, 1900,
Kristus i Getsemane, 1902), landskap (bland dessa
Vinterlandskap, 1901, i Köpenhamns konstmuseum)
och finska typer och folklifsbilder,
bland dem Flickor i skogen (Kalevalamotiv,
utst. 1895), Bönder på vargjakt (ett par
varianter), Vägbrytare i Karelen (1900, i finska
statens ego), Gudstjänst i landskyrka (1902,
i Juseliusska mausoleet i Björneborg) och Affärd
(1907). Med stilisering af naturens former
och stark, enkel färghållning når H. en kraftig
dekorativ verkan. Hans blick för karaktären hos
de finska typerna är skarp och intensiv.
2. Emil H., den föregåendes kusin, finsk
skulptör, f. 1875 i Lapinlaks, studerade vid
konstföreningens ritskola i Helsingfors 1896-98
och i Paris 1899-1901, utförde där 6 reliefer i
furu - finska bönder - till finska paviljongen
vid världsutställningen 1900, har sedan utfört
kvinnostatyn Impi (marmor 1900, i finska statens
ego), byst af Th. Rein (1904, Studenthuset,
Stående flicka, staty i asp (1908, Finska
konstför.) samt realistiskt hållna folktyper
och grupper, utförda i trä eller täljsten.
Halonesos, ö. Se Chiliodromia.
Halonia Lindley och Hutton, paleobot., fossila
grenfragment från stenkolssystemet, utmärkta
genom spiralställda knölar, mellan och på hvilka
finnas smärre rutformiga ärr. Till sin anatomiska
byggnad öfverensstämmer H. med Lepidodendron. Man
uppfattade Halonia förr som ett särskildt släkte,
men senare undersökningar ha ådagalagt, att det
är endast fråga om grenar af vissa Lepidophloios-
och Lepidodendron-arter, som buro kottelika
skaftade sporofyllsamlingar. De omnämnda
knölarna äro ärren efter dessa, och de mindre,
rutformiga ärren härröra af bladen.
A. G. N.
Halorrhagidaceæ, bot., växtfamilj af
serien Myrtifloræ, närmast släkt med
Oenotheraceæ, omfattande 160 örter af mycket
olikartadt utseende, spridda öfver hela
jordens tempererade och subtropiska delar,
företrädesvis s. om ekvatorn. Blommorna
äro oansenliga, öfversittande, samkönade
eller skildkönade, aktinoimorfa, vanligen
fyrtaliga. Frukten är nöt eller stenfrukt. Hit
höra Myriophyllum, det enda i Europa
förekommande släktet, Gunnera (se d. o.) m. fl.
G. L-m.
Haloscias Fr., bot. Se Ligusticum.
Halotrichit, miner. 1. H. Glocker (1839),
dubbelsalt af ferrosulfat och aluminiumsulfat,
FeSO4, Al2(SO4)3
+ 24 H2O. Iakttagen i Falu
grufva. - 2. H. Hausmann (1847), synonymt med
fjäderalun (se d. o.). l o. 2. A. Hng.
Haloxylon Bge., bot., växtsläkte af
fam. Chenopodiaceæ. Hit hör H. Ammodendron,
saxaul, ett litet (ända till 6 m. högt)
träd af egendomligt, förkrympt utseende med
skenbart bladlösa, ledade grenar, som växer på
stäpperna och i öknarna mellan Ural samt Persien
och Turkestan. G. L-m.
Halphen [alfä’], Georges Henri, fransk
matematiker, f. 1844, d. 1889, blef 1866
artilleriofficer och hade 1873-86 anställning
som repetitör vid École polytechnique. 1886
blef han medlem af Institutet. H:s arbeten
behandla i synnerhet geometriska frågor samt
teorien för differentialekvationer. Bland de
förra må nämnas hans studier öfver singulära
punkter till plana algebraiska kurvor
och framför allt öfver klassifikationer
af algebraiska kurvor i rymden, där hans
arbeten äro af epokgörande betydelse. Inom
teorien för differentialekvationer utförde han
viktiga undersökningar öfver invarianterna till
lineära differentialekvationer och grundade därpå
metoder för att afgöra, huruvida en gifven lineär
differentialekvation låter återföra sig på någon
förut integrerad typ. Han utgaf äfven Traité
des fonctions elliptiques (3 bd, 1886-89). G-K-*
Hals. 1. Anat., den jämförelsevis smala,
rundade kroppsdel, som förbinder hufvudet med
bålen. I sin mellersta del har den närmast en
cylindrisk form. Uppåt, mot hufvudet, blir den
bredare framifrån bakåt, nedåt, mot bålen,
bredare från sida. till sida. På framsidan
synes halsen kortare än på baksidan, emedan
hufvudets ansiktsdel skjuter sig framför
halsens öfre del. Vid hufvudets vanliga
ställning böjer halsen nästan rätvinkligt af mot
munbottnen till hakan. Det främre halsområdet
(collum) bildar halsens inälfsdel, i det att
här matsmältningskanalen och framför denna
respirationsröret med sköldkörteln samt på
sidorna om dessa rör grofva blod- och pulsådror
och nerver äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
