Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 1149-1150 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallstatt-tiden - Hallsten - Hallsten, Alexander Gustaf Julius - Hallström, Karl Erik - Hallström, Ivar Kristian - Hallström, Per August Leonard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med brända ben i urnor. Bland dessa
äro de s. k. ansiktsurnorna af särskildt
intresse. Fibulor från Hallstatt-tiden och i
dess stil äro på nordtyskskandinaviskt område
ytterst sällsynta - mest användas spännen i
bronsålderns nedärfda stil eller nålar af olika
former, särskildt s. k. svanhalsnålar med en
krökning under hufvudet.

Bostäder från Hallstatt-tiden äro bekanta
särskildt från Nord-Italien och sydvästra
Tyskland och utgöras dels af enstaka gårdar,
dels af hela byar. Man har funnit lämningar såväl
af fyrkantiga byggnader på en upphöjning som
af runda byggnader, uppförda öfver konstgjorda
fördjupningar. Pålverk, vallar och grafvar
omgifva en del sådana byggnader i Hessen.

Litt.: v. Säcken, "Das grabfeld von Hallstatt"
(1868), Undset, "Das erste auftreten des
eisens in Nordeuropa" (1882), och Hoernes,
"Die Hallstatt-periode" (i "Archiv für
anthropologie", 1905, med ytterligare
litteraturhänvisningar). T. J. A.

Hallsten, svensk konung. Se Halsten.

Hallsten, Alexander Gustaf Julius, finsk
skolman, f. 1819 i Vasa, d. där 1879, blef
student 1835 och filos. magister 1840. H. var
rektor vid Tavastehus skola 1852-56 och vid
Vasa 1856-74. Genom läroböcker i historia och
geografi, hvilka utkommit i en mängd upplagor,
utöfvade H. stort inflytande på den finska
skolundervisningen. Särskildt är hans Lärobok
i Finlands historia och geografi (1847; 5:e
uppl. 1874) af värde. Vid landtdagarna 1872
och 1877 var H. representant för skollärarna
i Åbo stift. Inom Vasa samhälle verkade
H. som en mycket betrodd kommunalman.
(T. C.)

Hallström, Karl Erik, biskop, f. 3 okt. 1786
i Lofta prästgård i Östergötland, d. 22
dec. 1861 i Västervik, blef student i
Uppsala 1803, filos. doktor 1809, prästvigd
1817, kyrkoherde i Ed och Eds kapell i
Linköpings stift 1818, kontraktsprost 1825
och biskop i Visby 1841. H. bevistade alla
riksdagarna 1823-58. Kunskapsrik, orädd och
själfständig, intog han en bemärkt plats inom
den konstitutionella oppositionen, mestadels
placerad i konstitutionsutskottet. Som biskop
var han en utmärkt ordningsman, älskvärd i
umgänget. Vidsträckta teologiska insikter och
intressen egde han icke. Vid tilltagande ålder
med försvagade krafter tog han 1858 afsked från
sitt ämbete och bosatte sig i Västervik. En
betydlig enskild förmögenhet satte honom
i stånd att utöfva stor välgörenhet såväl
under sin lifstid som genom sitt testamente.
E. M. R.

Hallström, Ivar Kristian, tonsättare, f. 5
juni 1826 i Stockholm, d. där 11 april
1901, erhöll i födelsestaden undervisning
i pianospel af professor Passy och en tysk
pianist Stein. Samtidigt idkade han äfven
andra studier och tog 1844 studentexamen samt
1849 hofrättsexamen. I Uppsala kom han i nära
beröring med prins Gustaf och deltog i dennes
musikaliska öfningar. Efter denne furstes död
kallades han (1853) till bibliotekarie hos prins
Oskar, bosatte sig s. å. i hufvudstaden som
pianolärare samt började utgifva sånghäften,
hvilka vunno popularitet och fördelaktigt
bedömdes af kritiken. 1861-72 förestod han
det musikinstitut, som förut innehafts af
A. F. Lindblad. 1881-85 var han instruktör
för sångscenen vid K. operan. H. blef 1861
led. af Mus. akad. och 1881 af Göteborgs
Vet. o. vitt.-samhälle samt erhöll professors titel.

- H. röjde
som tonsättare väl icke någon egentlig
genialitet, och äfven hans musikaliska
lärdom var begränsad (nämligen i fråga om
instrumentationen); men i ersättning därför
eger hans musik ett lätt svärmiskt, melodiskt,
behag och en formens klarhet och elegans, hvilka
egenskaper, utan att alldeles undantränga det
nordiska vemodsdraget, likväl snarast påminna om
ett med det franska besläktadt skaplynne. Af alla
dessa skäl lyckades H. bäst dels i enkla visor
vid pianot - hvilket instrument han fullkomligt
behärskade -, dels i operetter, sådana som
Den förtrollade katten (1869), Mjölnarvargen
(1871) och Silfverringem (1880), Jaguarita
(1884), Aristoteles (1886) och sagospelet Per
Svinaherde (1887). Det är emellertid ej dessa,
som gjort hans egentliga berömmelse, utan den
omständigheten, att han är den förste, som med
någon sanning kan sägas ha skapat en svensk
nationalopera. Hertig Magnus och sjöjungfrun
(1867) är den första verkliga operan med både
svenskt ämne och svensk musikalisk grundfärg,
och H:s hufvudarbete, Den bergtagna (1874),
var med alla sina longörer och sin vacklande
stil rätt länge det förnämsta svenska arbetet
i denna riktning. Denna opera utmärker sig
i synnerhet för ett lyckligt stämnings- och
situationsmåleri. Den har gått öfver scenen
äfven i Köpenhamn, München och Hamburg. Ej
fullt på samma höjd står Vikingarna (1877);
svagare äro de i förening med K. Nordqvist
komponerade baletterna En dröm (1871),
Ett äfventyr i Skotland (1875) och Melusina
(1882) samt operorna. Neaga (1885; till text
af Carmen Sylva), Granadas dotter (1892),
Liten Karin (1897; ej uppförd) och Hin ondes
snaror (1900). H. satte äfven musik till
Hedbergs Stolts Elisif (1870) m. fl. pjäser
samt skref kantatverken Blommornas undran
(1860; ett af hansbästa arbeten, prisbelönt af
Mus. konstföreningen, 1860), Herr Hjalmar och
skön Ingrid (båda till texter af prins Oskar),
Upsala minne (1878), Sonnenkind (1884),
Skaldens hämnd (1894), kungl, jubileumskantat
(1897), Kantat vid K. teaterns invigning 1898
och Sfinxen (1898). H. utgaf ett 70-tal
visor (många äro otryckta) samt åtskilliga
duetter. Flera af hans sånger torde komma att
lefva kvar, bl. a. den klangfina manskvartetten
Dryckesvisa ("Vinet fradgar"). En minnesvård
restes 1906 öfver hans graf på Maria kyrkogård.
A. L.*

Hallström, Per August Leonard, författare,
f. 29 sept. 1866 i Stockholm, där han 1883
aflade mogenhetsexamen, inskref sig s. å. som
elev vid Tekniska högskolan, där han 1886
vardt civilingenjör och 1887 kompletterade
i kemisk teknologi. Hösten 1888-våren 1890
var han anställd som kemist på en fabrik i
Chicago. Efter återkomsten till Sverige vardt
han 1891 e. o. amanuens i Telegrafstyrelsen, men
tog 1897 afsked för att uteslutande egna sig åt
författarskap. 1904-05 var han teaterkritiker i
"Dagens nyheter". H. har företagit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>