Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 983-984 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haf (Ocean, Världshaf)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och från de 5 mill. kvkm., som bilda den
arktiska polarregionen och hvilka ännu äro
outforskade, så utgör hela den kända jordytan
484 mill. kvkm. Häraf komma enligt Supan 135
mill. kvkm. (28 proc.) på fastlandet och 349
mill. kvkm. (72 proc.) på hafvet. Vattnets
fördelning på jordklotet är ojämn; norra
halfklotet har 60 proc. haf, det södra åter
83 proc. Det östra halfklotet är rikare på
land (35 proc.) än det västra (20 proc.). Man
kan därför dela jordklotet i ett nordostligt
halfklot och ett sydvästligt, af hvilka det
förra, hvars medelpunkt ligger vid Engelska
kanalen, omfattar så mycket land som möjligt, det
senare med sin medelpunkt s. ö. om Nya Zeeland,
så mycket vatten som möjligt. Men äfven af det
förra utgör hafsytan 52 proc., medan den på det
senare upptager 94 proc.

Man brukar dela världshafvet i fem afdelningar:
Atlantiska hafvet (103,9 mill. kvkm. ,
däraf bihaf 25 mill. kvkm.), Stilla hafvet,
Stora oceanen l. Söderhafvet, det största af
alla (175,4 mill. kvkm., däraf bihaf 14,3
mill. kvkm.), Indiska hafvet (74 mill. kvkm.,
däraf bihaf 1,4 mill. kvkm.), Södra ishafvet
l. Antarktiska hafvet (15,6 mill. kvkm.) och
Norra ishafvet l. Arktiska hafvet (12,8
mill. kvkm., däraf bihafvet Hudsons vik 1,2
mill. kvkm.).

Det landområde, som afvattnas till de olika
hafven – bortsedt från Södra ishafvet –,
har beräknats för

	mill. kvkm.	proc. af jordens landyta
Stilla hafvet	195	40
Atlantiska hafvet (med N. ishafvet)	183	37,4
Indiska hafvet	81	16,6
Bihafven	30	6
Summa	489	100

Hafsvattnets mängd har H. Wagner beräknat till
1,279 mill. kbkm.

Vid sidan af dessa afdelningar finnas
flera mindre, men för människornas historia
utomordentligt viktiga bihaf (innanhaf), hvilka
antingen sträcka sig långt in i kontinenterna
(medelhaf) eller genom ögrupper äro skilda
från världshafven (randhaf, kanthaf). Till den
förra gruppen höra europeiska Medelhafvet,
Nordsjön, Östersjön, det amerikanska
medelhafvet (Karibiska viken och Mexikanska viken), de
austral-asiatiska medelhafven (mellan Malajiska
öarna och Australkontinenten), Röda hafvet,
Persiska viken m. fl., till den senare hafven
ö. om Asien (Berings haf, Ochotska hafvet,
Japanska hafvet och Östkinesiska hafvet)
m. fl. Från hafven intränga i landet hafsvikar,
hvilka efter sin olika form kallas golfer,
bukter, fjordar, rias eller vikar. Vattnet
mellan två närliggande länder kallas sund
(kanal).

Hafvets botten är ej, som man
trodde i äldre tider, lika ojämn som landets
yta. Förvittring och erosion verka icke på
hafvets botten. Väl är äfven hafsvattnet stadt
i ständig rörelse, men dess mekaniska verkningar
nå ej längre ned än till 200 m. Däremot mottager
hafvet massor af aflagringar, hvilka utjämna
förefintliga ojämnheter. Endast närmast kusterna,
på den s. k. fastlandssockeln, liknar hafsbottnen
i någon mån fastlandet. Men i regel är det så,
att hafsbottnen sänker sig från kusten långsamt
till 200 m., därpå brant till 3,000 m., men
därefter med ringa lutningsvinkel till de större
djupen. Bortsedt från vulkan- och korallöar,
hvilka höja sig
som pelare från bottnen, har denna karaktären af
ett taffelland med sakta upp- och nedstigande
trösklar. Man kallar sådana höjningar
underhafsplatåer samt, om de ha en viss
längdriktning, ryggar, och, om de nå närmare
hafsytan, bankar. De djupare delarna mellan
dem kallas bäcken (grafvar) eller, om de äro
smala, rännor. Äfven användes namnet djup om
alla betydligare insänkningar.

Till fastlandet sluter sig strandområdet,
d. v. s. den del, som under flod är täckt af
vatten, under ebb ligger torr. Ratzel skattar
längden af alla kuster till 2 mill. km.; antar
man med Murray medelstrandbredden till 0,8 km.,
skulle alltså strandområdet täcka en yta af 1,6
mill. kvkm. eller 0,4 proc. af hafsytan. Utanför
ligger flacksjön till 200 m. djup och därutanför
djupsjön. De största djupen ligga i regel icke
i hafvens mellersta delar, utan i kanten af
djupsjön. Stilla hafvet har de största hittills
funna djupen: 10 bäcken på öfver 7,000 m.; det
djupaste, Marianbäckenet (Guam l. Nerodjupet),
s. ö. om Marianerna under 12° 43’ n. br. och 145°
49’ ö. lgd, funnet af amerikanska skeppet "Nero"
14 nov. 1899, når 9,636 m.; Kermadec-bäckenet
ö. om ön Kermadec når 9,427 m. Några af dessa
bäcken ha brantare profiler, än man eljest
funnit på hafvets botten. Stilla hafvets
medeldjup är 4,100 m., eller om bihafven
medräknas 3,800 m. (Om de öfriga hafvens
djup se de särskilda artiklarna om dem.) Som
medeldjup för hela världshafvet antagas 3,500
m. Bihafven ha att uppvisa mer växlande djup
än de stora oceanerna. Djupast äro de, som
uppstått genom förkastningar (instörtningar)
i jordytan (ingressionshaf): Karibiska hafvet
(2,500 m. i medeldjup), Mexikanska viken
(1,550 m.), europeiska Medelhafvet (1,450 m.),
Röda hafvet (450 m.), Molukksjön (1,600 m.),
de östasiatiska randhafven (1,100 m.) samt
de austral-asiatiska hafven (980 m.). Grunda
åter äro de, som uppstått därigenom, att hafvet
trängt in öfver låga delar af kontinentaltaffeln
(transgressionshaf) ; de djupaste af dem äro
Hudson bay och S:t Lawrence-golfen (hvardera
med 130 m. i medeldjup); Nordsjön har blott 90
m. medeldjup (maximidjup 808 m.) och Östersjön
blott 70 m. (maximidjup 463 m.).

Endast på få ställen har man funnit hafvets
botten utgöras af berg; i flacksjön kan
starkt tidvatten sopa bort aflagringarna,
men i regel täcka sådana bottnen. De äro till
sitt ursprung af två slag, kontinentala och
pelagiska (marina). Till kusterna transportera
floderna stora mängder sediment, som af
vågorna smulas till sand, och ju finare
denna blir, desto längre ut i hafvet kan den
föras. Sand och slam betäcka strandområdet,
men de allra finaste massorna tränga ut i
djupsjön, uppblandas med hafsorganismer till
en gyttja och täcka öfvergångszonen mellan
flacksjön och djupsjön samt mestadels äfven
bottnen af de flesta djupa bihafven. Mest
utbredd är den blå gyttjan, som får sin färg
genom uppblandning med organiska substanser
och järnsulfid. Stora mängder af glaukonitkorn
färga gyttjan grön, de ockrahaltiga sediment,
som de stora sydamerikanska floderna föra ut
i hafvet, gifva åt gyttjeaflagringarna vid den
brasilianska kusten en röd färg. Härtill komma i
vissa trakter vulkaniskt slam och korallslam. Men
oceanernas egentliga botten, en yta dubbelt så
stor som hela fastlandet, är täckt af organiskt
slam och rödlera. Det förra härrör från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>