Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 973-974 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hadrianus´ vall - Hadrom - Hadrumetum - Hadschi Califa - Hadschi Oglu Pasardschik - Hadsund - Hadubarder - Hadubrand - Haebler, Konrad - Hæcceitas - Haeckel, Ernst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anläggningen torde den sannolikaste åsikten
vara den, som uttalats af J. C. Bruce (se
d. o.). Han anser det hela som ett verk af
Hadrianus (117–138), hvilket ej utesluter,
att det kan ha restaurerats och förstärkts af
kejsar Septimius Severus (193–211).

Hadrom, bot. Se Kärlsträng.

Hadrumetum. Se Susa 3.

Hâdschi Chalifa. Se Hadji Chalifa.

Hadschi Oglu Pasardschik. Se Dobrič.

Hadsund, dansk lastageplats i Aalborgs amt på
nordkusten af Mariagerfjorden, 9 km. n. ö. om
Mariager. 1,061 inv. (1906; år 1880 var
antalet inv. endast 281). Liflig handel;
flera fabriker och svinslakteri. Järnväg till
Aalborg (sedan 1900); färja till fjordens södra
sida, där Söndre Hadsund ligger, i Randers
amt, hvarifrån sedan 1883 går järnväg till
Randers. 1902 byggdes öfver fjorden en bro, som
förenar de två orterna och de två järnvägarna.

^{E. Ebg.}

Hadubarder, angls. Heaðobeardan, "de krigiske
barderna" (hvilket namn är bevaradt uti Bardengau
i Mecklenburg), en gren af langobarderna,
som enligt den anglosaxiska dikten "Beowulf"
på 500-talet besegrades af danskarna, hvarvid
deras konung Frode föll. Dennes son Ingeld
förnyade fientligheterna, uppbrände danska
konungaborgen Heorot (Lejre), men led ett
afgörande nederlag mot Hroðgar (Roar) och Hroðulf
(Rolf Krake). Jfr
S. Bugge, "Helge-digtene i den ældre Edda" (1896), s. 159–163.

^B–e.

Hadubrand. Se Hildebrand, myt.

Haebler [häb-], Konrad, tysk historiker,
biblioteksman och inkunabelforskare, f. 29
okt. 1857 i Dresden, började sin bana 1879 vid
k. biblioteket i Dresden, där han avancerade
till förste bibliotekarie, kallades 1907
till överbibliotekarie vid k. biblioteket
i Berlin och utnämndes 1908 till direktor
därstädes. H. har utgifvit en mängd betydande
historiska och bibliografiska arbeten, särskildt
rörande Spanien, bl. a.
Die wirtschaftliche blüte Spaniens im 16. jahrhundert und ihr verfall (1888),
Geschichte Spaniens unter den habsburgern (bd I, 1907; i Heeren-Ukertska samlingen),
The early printers of Spain and Portugal (1897),
Tipografia ibérica del siglo XV (1901) och
Bibliografia ibérica del siglo XV (1905).
Efter K. Dziatzkos död 1903 öfvertog H. utgifvandet
af "Sammlung bibliothekswissenschaftlicher arbeiten",
hvari hans epokgörande typologiska arbete
Typenrepertorium der wiegendrucke (afd. 1–2, 1905–08)
utkommit. H. är äfven ordf. i den af tyska
regeringen tillsatta Kommission für den
gesamtkatalog der wiegendrucke, som har till
uppgift att förbereda och leda utgifningen
af en ny alla 1400-talstryck omfattande
bibliografi. Af H:s öfriga arbeten böra
nämnas äfven
Hundert kalenderinkunabeln (1905),
en samling enbladskalendrar från 1400-talet.
utg. i Strassburg tills. med P. Heitz, och
Ett okänt ettbladstryck av B. Ghotan
(i Allm. sv. boktryckarföreningens "Meddelanden", 1908).

^{I. Collijn.}

Hæcceitas [hekkse’itas; lat. hæc, näml. res,
sak, denna sak], filos., en skolastisk
term, hvarmed betecknas det enskilda
tingets individuella bestämdhet, det,
hvarigenom denna sak är just denna (hæc).

^S–e.

Haeckel [hä’kkel], Ernst, tysk biolog,
f. 16 febr. 1834 i Potsdam, studerade från 1852 vid universiteten
i Berlin och Würzburg och promoverades i Berlin 1857 till med.
doktor. 1861 blef H. docent i jämförande anatomi i Jena samt
1862 e. o. och 1865 ord. professor i zoologi därstädes. 1906
utnämndes han af storhertigen af Sachsen-Weimar till verkligt
geheimeråd och excellens. H. blef led. af svenska Vet. akad.
1882 och kallades 1907 vid Linnéfesten i Uppsala, i hvilken
han personligen deltog, till med. jubeldoktor.

H. har för zoologiska studier företagit flera större resor,
bl. a. till Röda hafvet på ett krigsfartyg, som kediven af
Egypten hade ställt till hans förfogande, till Ceylon, Malajiska
arkipelagen o. a. st. Den allmänt kulturella betydelsen af H:s
verksamhet ligger ej så mycket i de upptäckter, med hvilka han
riktat den zoologiska facklitteraturen – om ock dessa äro många
och mycket värdefulla –, utan förnämligast i det snillrika
sätt, på hvilket han vetat att på skilda områden utbygga och
tillämpa den af Darwin reformerade descendensteorien (se d. o.,
sp. 200, där redogörelse lämnas för H:s lära om palingenes
och cenogenes) och påvisa denna läras konsekvenser och
betydelse för vår världsuppfattning. H. var jämte Huxley (se
d. o.) en af de allra förste, som, med aldrig tröttnande entusiasm
och öfvertygande klarhet, förde denna teori ut ur de facklärdes
studerkammare till den kulturellt intresserade allmänheten, utan
att någonsin frukta den anstöt, som så nya och djärfva läror med
nödvändighet måste väcka hos de konservative inom skilda läger;
ej heller har han alltid skytt att på hypotesens väg beträda
gebit, hvilka en mera nykter kritik ännu anser vara vetenskapligt
oåtkomliga. Redan i sitt första större verk,
Monographie der radiolarien (1862),
hvilket grundlade hans rykte som zoolog, förklarar han sin
anslutning till de af Darwin tre år förut uttalade lärorna och
uppställer ett stamträd af de i boken behandlade djurformerna.
Mycket uppseende och mycken opposition väckte H. på tyska
naturforskarmötet i Stettin 1863 genom sitt föredrag om
darwinismen, då ännu mera klandrad än känd. I
Generelle morphologie der organismen. Allgemeine grundzüge der organischen formenwissenschaft, mechanisch begründet durch die von Charles Darwin reformierte descendenztheorie (2 bd, 1866;
2:a, fullständigt omarb. uppl. i 3 bd. 1894–96 med titeln Systematische phylogenie),
hvilket verkat befruktande på hela den biologiska systematiken
och mäktigt bidragit till att höja zoologiens andliga nivå,
formulerade H. för första gången den sedermera så mycket
omdebatterade biogenetiska grundlagen (se
Descendensteori, sp. 200) och gjorde de första utkasten
till organismernas "stamträd". I viss mån ett utdrag, afsedt
för vidare kretsar, af förstnämnda arbete är
Natürliche schöpfungsgeschichte (1868;
"Naturlig skapelsehistoria", 1881–82; i förkortad uppl. 1907),
hvilket uppleft flera uppl. och kanske mera än något annat
bidragit till att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>