Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra intressen än de rent militära på
spel; trosförvanten, bundsförvanten af fri
anslutning, kunde han ej låta falla. Men ledarna
af Leipzig-förbundet, Sachsen och Brandenburg,
vägrade sitt bistånd. Brandenburg tvang han
till förbund genom att rycka fram för Berlin;
Sachsen däremot kunde hvarken öfvertalas eller
tvingas. Så föll Magdeburg 10 maj (g. st.) 1631
i den katolske generalens händer och undergick
en förfärlig förstöring. Det är ett bevis på,
huru vidt förtalet äfven i historien kan gå,
att inom en hel riktning af Tysklands historiska
litteratur G. A. och den tappre Falkenberg, den
svenske kommendanten, som föll vid Magdeburgs
försvar, gjorts ansvariga för stadens både fall
och förstöring; dessa beskyllningar ha dock
vederlagts, bl. a. genom offentliggörandet
af handlingar ur svenska Riksarkivet. Efter
Magdeburgs fall intog G. A. snart i det
fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel
sammanflyta, en hotande ställning, från hvilken
Tilly ej förmådde rubba honom. Själfva kurfursten
af Sachsen fann sin enda räddning i ett förbund
med G. A., när den kejserlige fältherren besatte
hans land. G. A. stod nu i spetsen för hela
det protestantiska partiet. Han var ej längre
den nordiske främlingskonungen; han för den ena
hälften af Tyskland till strid mot den andra. Det
minnesvärda fältslag, genom hvilket han bröt de
andliga och politiska fjättrar, i hvilka katolsk
kyrka och habsburgsk despotism sökt fängsla
Tysklands fria utveckling och hotat Europa, stod
vid Breitenfeld, på slätterna kring Leipzig (7
sept. 1631). Efter detta slag låg Syd-Tyskland
öppet för G. A. Han kunde ha följt Elbelinjen
ned i Böhmen, bragt de österrikiska arfländernas
protestanter till resning och i Wien dikterat
freden; men Elbevägen lämnade han åt kurfursten
af Sachsen, utmed Donau ville han själf
västerifrån tränga fram till Wien. Han tog därför
sin väg först öfver Thüringerwald till Main och
Rhen. Ett oafbrutet triumftåg förde honom genom
Maindalen; i dec. 1631 hade han nått Mainz, och
de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt
och nedåt Rhen. Hoflägret i Mainz vintern 1632
visar G. A. emottagande Tysklands och Europas
segerhyllning; med rätta har blifvit anmärkt,
att aldrig den store konungen visat sig större än
där. Framgångarna förblända honom ej; han tänker
på fred midt i segern; han är Tysklands eröfrare,
men tillika dess beskyddare, när Frankrike hotar
eller frestar; han är ännu på höjden af krigisk
makt den lagälskande svenske konungen, som ej
glömmer att jämlikt sin konungaförsäkran om den
blifvande freden höra sitt råd där hemma. Från
Rhen går så hans väg till Donau. Tilly krossas
vid Lech, och G. A. rycker in i München: hans
trupper besätta Alpernas pass. Då är det som
Wallenstein åter framträder på skådeplatsen;
han har i Böhmen skapat åt kejsaren en ny här;
han har jagat den sachsiske kurfursten från Prag;
den flyende kurfursten af Bajern har förenat
sig med honom. Förrän G. A:s kamp med honom är
utkämpad, kan ej kriget sluta. Första skiftet
i denna Wallensteins och G. A:s strid, som
nu begynner, bildas af striderna vid Nürnberg,
sommaren 1632. Från två befästa läger trotsa de
bägge motståndarna där hvarandra. G. A. vågar
en stormning på Wallensteins befästningar, men
förlorar och är den, som först nödgas aftåga. Han
söker locka
Wallenstein efter sig mot s.; men denne drager i
stället mot n. och bereder sig att uppslå sitt
vinterläger i Sachsen för att tvinga kurfursten
att uppgifva sitt förbund och afskära G. A:s
återtågslinje. Då inträder det andra skiftet i
Wallensteins och G. A:s kamp. Ånyo sammandrager
sig striden till de sachsiska slätterna,
sedan G. A. måst göra en återmarsch öfver
Thüringerwald. Så kom det till det blodiga
slaget vid Lützen (6 nov. 1632), ej långt
från segerplatsen vid Breitenfeld. Där stupade
G. A. (jfr Lützen). Till det sista hade segern
följt honom: ännu i döden segrade han.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
