Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silfver på 1 del guld; var den ursprungliga
silfverhalten lägre, tillsattes därför mer
af denna metall, och processen benämndes
kvartering; emellertid är det tillräckligt,
om silfver- och guldmängderna förhålla sig
som 2:1. Numera affineras uteslutande med
koncentrerad svafvelsyra, hvilket ställer
sig betydligt billigare. Silfret går då vid
koknmgstemperatur i lösning under utveckling
af svafvelsyrlighet. På detta sätt lönar
det sig ännu att förarbeta ett silfver, som
innehåller endast 0,4 gr. guld per kg. Enligt
samma metod kan en kopparhalt af intill 10
proc. aflägsnas. Kopparrikare guldlegeringar äro
svårare att förarbeta. Mycket guld renas numera
på elektrisk väg. Se Elektrometallurgi.
Legeringar. Guld bildar lätt legeringar med
zink, kadmium, kvicksilfver, tenn, bly, koppar
och silfver. Några af dessa legeringar finnas
färdigbildade i naturen, såsom silverföreningen
elektrum l. gult guld samt ett guldamalgam
Au2Hg3, som bildar hvita kristaller. Elektrum
har teknisk betydelse liksom vissa konstgjorda
legeringar, bland hvilka kopparlegeringarna
(rödguld) äro viktigast. En legering af
90 proc. guld och 10 proc. koppar besitter
ännu guldets ädla egenskaper, dess färg och
oföränderlighet i luft, men är betydligt hårdare
mot nötning och slag; 90 proc. guldhalt ega
guldmynten i alla kulturstater med undantag
af England. Prydnadsföremål innehålla mindre
finguld, hvars mängd angifves i karat. Rent
guld betecknas med 24 karat (= 16 lod = 1/2
skålpund, 1 karat - 12 grän). I Sverige måste
alla kontrollstämplade guldvaror enligt lag
innehålla minst 18 karat finguld, således 66,7
proc. I Tyskland är halten vanligen lägre,
t. ex. 14 karat. Vid denna utspädning äro
guldets ädla egenskaper märkbart minskade. För
kontrollering af guld smältes ett prof med
bly vid lufttillträde i små tjockväggiga
skålar af benaska. Såväl blyet som kopparn
syrsättas härvid och uppsugas af skålen
(test l. kapell), så att endast en glänsande
droppe af guld och silfver återstår. Silfret
afskiljes därpå genom kvartering (se ofvan) och
utlösning med salpetersyra efter legeringens
utvalsning. Guldvarors halt af finguld kan
inom vissa gränser utrönas medelst proberstenar
af hård och glatt, mörk kvarts, i det att man
jämför deras streck mot stenen med probernålars
af bekant guldhalt. Alltefter guldhalten förblir
strecket mer eller mindre oförändradt efter
behandling med koncentrerad salpetersyra.
Historik. Guldet var den första metall, som
människan lärde sig begagna. Enligt sägnen drog
Jason till Kaukasien för att hämta det gyllene
skinnet, en myt, som torde ha sitt ursprung
i det kaukasiska folkets sed att ur floderna
uppsamla det finare guldstoftet genom att i
flodfåran lägga getfällar med håren uppåt, mot
strömmen. Guldets stora lämplighet som material
för prydnader å ena sidan och dess naturliga
sällsynthet å den andra gåfvo åt denna metall
redan i den mänskliga odlingens första början
ett utomordentligt högt handelsvärde. Man
vet, att egypterna i 5:e, kanske redan i 6:e
årtusendet f. Kr. egde guld i större mängd och
använde det till prydnader. Detta guld hämtades
först inom landet, i Nubiska öknen samt omkring
Senegals öfre lopp. Något senare började Asiens,
i synnerhet Mindre Asiens (Frygiens och Lydiens)
rika fyndorter att utnyttjas. Hvarifrån judarna,
särskildt Salomo, skaffade sina guldskatter,
vet man ej med säkerhet,
då Ofirs läge är obekant. I Europa känner
man fyra områden, hvarifrån forntidens folk
hämtade sina guldförråd: Tracien, där den
årliga produktionen representerade omkr. 4
mill. kr., Ungern och Siebenbürgen, från
hvilka länder vi enligt Montelius fått en
väsentlig del af det guld, som anträffats i
Skandinaviens jord, Pyreneiska halfön, där
kartager och romare vaskade och bröto guld
för intill 20 mill. kr. per år, samt Irland,
hvarifrån guldexport äfven till Skandinavien egde
rum. Dessutom fann man tidigt guld i Gallien
och i Östalperna. Under medeltiden gick den
europeiska guldproduktionen starkt ned, men
efter Amerikas upptäckt började snart stora
mängder af den ädla metallen att införas. De
rikaste områden, inom hvilka européerna släckte
sin guldtörst, voro Mexico och Brasilien,
som under 1700-talet lämnade större delen af
allt guld, som producerades i världen; under
tiden 1691-1800 erhölls från Brasilien guld
till omkr. 2,115 mill. kr. värde. Betydande
guldmängder träffades redan tidigt i Peru,
där inkastammen samlat kolossala, sedermera
af spanjorerna röfvade skatter, vidare i
Chile och Colombia. I början af 1800-talet
nedgick guldproduktionen till ett relativt
minimum, tills återupptäckten af de gifvande
alluviallagren på östra sluttningen af Uralbergen
medförde en ny ökning; 1845 var Rysslands
guldproduktion nästan dubbelt så stor som
Syd-Amerikas. Ett ännu större uppsving medförde
upptäckten af Kaliforniens och Australiens
guldrika svämlager (1848 och 1851). Efter
utvaskningen af de rikaste lagren började man
bryta de mäktiga guldförande kvartsgångarna på
Sierra Nevadas väst- och östsluttningar. Den
berömda Comstockgången lämnade 1860-75 för
300 mill. kr. guld. Kalifornien lämnade
redan första året för 38 mill. kr. guld,
och produktionen uppnådde 1853 sitt maximum
med 246 mill. kr. Sedan dess har Kaliforniens
guldproduktion alltjämt sjunkit och är numera
knappast nämnvärd. Australiens guldproduktion
nådde sin höjdpunkt i Victoria 1857 med
omkr. 88,000 kg. 1891 hade den därstädes nedgått
till 18,000 kg. Nästa för världsproduktionen
betydande guldfynd gjordes i Transvaal 1882-86
(se nedan). Till sist må nämnas upptäckten af
de rika guldfälten vid Klondike och Yukonfloden
(1896). 1897 lämnade de för 9 mill., 1898 för
30 mill. och 1900 för 72 mill. kr. af den ädla
metallen.
Bland de geografiska fyndorter, som f. n. ega
betydelse för världsmarknaden, måste Nord-
Amerikas, Syd-Afrikas och Australiens nämnas
i främsta rummet; därnäst kommer asiatiska
Rysslands, under det att guldproduktionen i
Syd-Amerika och Europa är jämförelsevis helt
obetydlig. I västra Nord-Amerika bedrifves
varaktig guldbrytning i Nevada och Colorado,
vidare exploateras Oregon, Montana samt i
synnerhet Alaska med Klondike. Det sista
betydande fyndet är gjordt 1902 i Thunder
Mountain, Idaho, som säges ställa Klondike
betydligt i skuggan. I Syd-Amerika är Colombia
ännu någorlunda gifvande. Afrikas mest betydande
guldområde är utan jämförelse Transvaal, där
en storartad och rationell grufdrift pågår
i Johannesburg och f. n. lämnar öfver en
fjärdedel af världens guldproduktion. Andra
afrikanska guldområden äro belägna omkring
Senegals öfre lopp samt i öfre Niltrakterna
och Abessinien. Australiens guldlager äro mest
gifvande i Victoria, Nya Syd-Wales, Nya Zeeland,
men äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
