Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundtvig, Nikolaj Frederik Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par år efter examen blef informator i en herrgård
på Langeland och där greps af en lidelsefull
kärlek till frun i huset. Denna hopplösa och
syndiga passion föreföll honom som ett straff
och en varning. Han grep hvarje medel att kämpa
sig fri, kastade sig ifrigt öfver studiet af
den nyare tyska filosofien, hänfördes nu af
Öhlenschlägers "Poetiske skrifter’", i synnerhet
Valunds saga, som fick honom att återupptaga
sitt tidigare påbörjade studium af den nordiska
forntiden, och fördes af allt detta nästan till
romantikens halft poetiska, halft filosofiska
uppfattning af religionen. Skalden utvecklades i
honom, och tills vidare var "diktaren åtskilliga
år före människan". Köpenhamns bombardemang
(1807) och förlusten af flottan ökade hans
allvar och framkallade hans första utgifna
dikt, Maskeradeballet i Danmark (1808), en
straffpredikan öfver hufvudstadsbefolkningens
ytlighet och nöjeslystnad trots fäderneslandets
olycka. 1808-10 var han alumn i Valkendorffs
kollegium, där han blef god vän med några
duktiga män, såsom historikern Molbech och
filosofen Sibbern; på samma gång blef han lärare
i en flickskola, hvilket medförde, att han
ifrigt slog sig på historiska studier. Redan
på Langeland hade han författat religiösa,
pedagogiska och mytologiska afhandlingar, som
tydligt varslade om de tre huvudriktningarna för
hans senare verksamhet. Förutom en rad lyriska
dikter äro hans hufvudverk från denna period
Nordens mytologi, eller udsigt över Eddalæren
for dannede mænd, som ei selv ere mytologer
(1808; sv. öfv. 1818, 2:a uppl. 1839) - på
språkstudiernas dåv. stadium och med hänsyn
till de få, otillräckliga hjälpmedlen också i
vetenskapligt afseende det första betydande
arbetet i nordisk mytologi med inströdda
förträffliga öfversättningar af eddasånger;
men redan här märker man den poetiska och fritt
fördjupande uppfattning af de gamla myterna,
som framträda så skarpt i hans mytologiska
hufvudverk från 1832 - samt Optrin af kæmpelivets
undergång i Norden (1809-11), där han i en rad
"samtal" på vers skildrade hedendomens sista
kamp med den segrande kristendomen. På våren
1810 höll G. sin profpredikan - hans gamle
fader önskade honom nämligen till sin kaplan -
öfver ämnet: "Hvi är Herrens ord försvunnet från
hans hus?" Då han lät trycka denna, kände sig
flera af hufvudstadens rationalistiska präster
kränkta, och genom sina klagomål åsamkade de
författaren sent omsider en tillrättavisning
för publicerandet. Men innan detta resultat
förelåg, hade det skett det våldsammaste
omslag i G:s sinne: hans väckelse till djupt
allvarlig kristen och till kristendomens
stridsman i fäderneslandet. Förargelse öfver
en rationalistisk historieskrifvares hån mot
kristendomen blef den första anledningen: han
sprang upp, säger han själf, liksom gripen
af en mäktig ande, som kallade honom till
reformator; därpå följde ett par månaders stolt,
men stilla svärmeri med bibelläsning, bön och
grubbel öfver, huruledes en reformation skulle
kunna verkställas, då plötsligt den frågan med
öfverväldigande tyngd trängde sig på honom: Är
du själf kristen och har du fått förlåtelse för
dina synder? Krisen var sådan, att den tidtals
rubbade hans förstånd, hvarför trofasta vänner
måste vaka hos honom dag och natt. Som innerlig,
öfvertygad kristen började han vid jultiden hos
fadern sin prästerliga
verksamhet, besluten att vägledd af två lågande
facklor, Guds ord och framfarna tiders
vittnesbörd, hejda tiden vid randen af den
bottenlösa af grund, mot hvilken den hastar.
G. var då något öfver 27 år gammal. Vid
faderns död kort därefter återvände sonen till
hufvudstaden, där han i flera år träget sysslade
med en mångsidig litterär verksamhet. Att hans
uppfattning af människorna och lifvet blifvit
grundligt förändrad, framgick af allt hvad
han skref. I Udby hade han omarbetat Optrin af
norners og asers kampe, en poetisk, kristligt
färgad behandling af Volsunga-sägnerna; i
företalet tog han afstånd från sin hittills
öfverdrifna hänförelse för Asatiden och Nordens
forntid. 1812 utgaf han Kort begreb af verdens
krönike i sammenhæng, där han på knappt 400
sidor lämnade en öfversikt af mänsklighetens
lefnadslopp, sedt och bedömdt uteslutande från
kristlig synpunkt, en hänsynslös uppgörelse med
forntid och samtid, särskildt med 18:e årh:s
upplysning och rationalism. Geniala omdömen och
liflig, väckande skildring finnas här sida vid
sida med hårda och ensidiga domar. Boken väckte
stor uppmärksamhet och kraftig motsägelse både
af historiker och filosofer.
Följande årtionde var för G. en fortsatt rad
af stridsår, hvarunder han ensam och oförstådd
kämpade för sina religiösa folkuppfostran de och
poetiska idéer. Han predikade i hufvudstadens
kyrkor, så länge man gaf honom lof därtill
(Bibelske prædikener, 1816), lämnade bidrag
till tidskrifter och utgaf själf en sådan,
"Dannevirke" (1816-19; häri bl. a. den sköna
dikten Paaskeliljen), studerade angelsaxiska,
öfversatte Beowulfskvädet och fördanskade
"Höjnordens rigskröniker": öfversatte Saxo
och Snorre fritt på ett kraftigt, egendomligt
språk, afsedt för folkläsning. Samtidigt
härmed författade eller utgaf han en rad
poetiska arbeten (Saga 1812, Roskilde-riim
1814, Kvædlinger eller smaakvad 1815). I
början af 1820-talet blef han åter präst,
först i en själländsk provinsstad, sedan i
hufvudstaden. Den stora dikten Nyaarsmorgen
(1824) är käckare och mera tillitsfull än
något af hans tidigare arbeten; i den drar han
poetiskt upp konturerna af sin bana. Målet är:
återupplifvande af Nordens hjälteanda till
kristliga bedrifter, passande för tidens tarf och
villkor. Just vid denna tid levererade han sin
sista hufvudbatalj mot rationalismen. Den unge
teologie professorn H. N. Clausen utgaf ett lärdt
arbete om katolicismens och protestantismens
kyrkoförfattning, lära och ritual, hvari
bl. a. häfdades den fria forskningens rätt också
gentemot bibelns auktoritet. Få veckor efter
bokens utgifvande följde G:s angrepp, Kirkens
gjenmæle: kristendomen är icke ett begrepp, som
kan bestämmas efter de lärdes godtfinnande,
utan ett faktum, nämligen Guds lefvande
menighet; kristendomens historiska heinul får
icke sökas i angripliga bibelställen, utan i
menighetens lefvande vittnesbörd, hvars centrum
är den apostoliska trosbekännelses vid dopet,
nedärfd från Kristus personligen. (Detta är G:s
"magelöse opdagelse", som hans eget yttrande
lyder, och kärnan i hans kyrkliga åskådning,
grundtvigianismen.) Af Clausen fordrade han afbön
och återkallelse eller nedläggande af ämbetet
som ovärdig prästerlig lärare. Clausen stämde
honom för ärekränkning; G. dömdes till böter
och "censur för lifstiden"; men innan denna dom
föll, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
