Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka ansågos af synnerlig vikt för samhället,
i allmänhet voro fria från andra bidrag, således
äfven från bidrag af sin jord. Till följd däraf
voro adeln, krigarståndets representanter, och
kyrkans tjänare, den andliga bildningens bärare,
för sin egendom fria från skatt, en förmån,
som sedermera kom att åtfölja den jord, som
en gång tillhört dessa stånd, långt sedan det
förhållande, som ursprungligen och rättvisligen
gifvit upphof därtill, upphört. Däraf härrörde
den olikhet i jordens beskattning, som man först
i senare tider lyckats undanröja. Med tilltagande
känsla för rättvisans kraf och kunskap i de
ekonomiska förhållandena grep man sig an med att
arbeta för en förändring i jordbeskattningens
fördelning. Början skedde i Österrike (senare
hälften af 1700-talet), under Maria Teresias
och Josef II:s tid, då man, med bibehållande
af skattens belopp i de särskilda landsdelarna,
sökte åstadkomma en rättvisare grund för skattens
fördelning, hvartill äfven hörde, att den förut
skattefria jorden fick sig skatt pålagd. Under
den första franska revolutionen beslöts, genom
lag 23 nov. 1790 att, med afskaffande af de
förut ojämnt tryckande bördorna, en skatt af 240
mill. frcs skulle läggas på all fast egendom
i Frankrike, till ett beräknadt belopp af 20
proc. af dess afkastning. Omläggningen skulle,
på grund af äldre skatter och ungefärliga
uppskattningar, fördelas på departement och
inom dessa på arrondissemang och kommuner. Dessa
grunder befunnos dock föga pålitliga, och 1807
beslöts upprättandet af en allmän kataster öfver
hela landet. Under tiden sökte man hjälpa sig
med ortvis skeende partiella nedsättningar i
skattens belopp, så att den utgjordes med högst
10 proc. af den rena afkastningen, och uppgår
inkomsten däraf numera endast till omkr. 200
mill. frcs. Som de på 1700-talet i Österrike
företagna skatteregleringarna icke ansågos
ha skett efter nog tillförlitliga grunder,
beslöts 1817 en ny fördelning af grundskattens
belopp, som i senare tid, genom ett plakat
af 10 okt. 1849, i allmänhet bestämdes till
16 proc. af jordens rena afkastning. Liknande
åtgärder ha vidtagits i nästan alla Tysklands
stater, t. ex. i Preussen, hvarest enligt
tre lagar 27 maj 1861 en grundskatt bestämdes
att utgå af all jordegendom, beräknad till 8
proc. af dennas afkastning, till 4 proc. af
inkomsten af boningshus och till 2 proc. af
den af byggnader för industriella behof,
dock med frihet för jordegendom tillhörande
byggnader. – Anläggandet af en grundskatt
efter de fordringar nutiden uppställer för en
rättvis skattefördelning erfordrar en vidlyftig
operation. Först måste en uppmätning af all
jord företagas. Alltefter de särskilda sätt,
hvarpå jorden användes (åker, äng, vinberg,
skog o. s. v.), uppställer man med afseende
på afkastningen vissa hufvudklasser. Till
förrättningens förenkling utväljer man sedermera
inom hvarje hufvudklass vissa .s. k. normala
jordstycken, hvilkas rena afkastning utrönes på
ett så noggrant sätt som möjligt. Genom lokala
kommissioner blir därefter hvarje särskildt
jordstycke (parcell), genom jämförelse med
normalparceller, inrangeradt i sin klass och
dess afkastning därigenom samt med tillika
tagen hänsyn till ytan bestämd. De grunder,
efter hvilka man beräknar normaljordstyckenas
rena afkastning – hvilken alltid skall vara en
medelafkastning –, bestämmas efter deras värde
vid försäljning eller
efter arrendebeloppen eller, ännu bättre,
efter en noggrann uppskattning af deras
bruttoafkastning och produktionskostnaderna
(bonitering), då skillnaden blir den rena
afkastningen, eller också efter alla dessa
tre sätt tillsammans. Sedan en noggrann
pröfning af uppskattningen egt rum, införas
de särskilda parcellerna med den för hvar
och en beräknade rena afkastningen och den
därefter bestämda skatten samt egarens namn i en
särskild förteckning, benämnd kataster. l denna
antecknas äfven vissa förändringar med afseende
på egare och brukningssätt. Äfven beräkningen af
afkastningen underkastas periodvis en revision,
som införes i katastern. För att gifva ett
begrepp om besvärligheten och dyrheten af en
ordentlig grundskatts reglering må nämnas,
att densamma i Frankrike erfordrade en tid af
nära 40 år och en kostnad af 150 mill. frcs
samt i Österrike medtog öfver 45 mill. floriner
i omkostnader.
Till följd af grundskattens egenskaper har ett
dubbelt uppfattningssätt gjort sig gällande
i fråga om densamma. Då den, till följd
af beskattningsobjektets oföränderlighet,
för beständigt hvilar på jorden, kan den
nämligen betraktas som en statens beständiga
rätt, hvilande på någon statens särskilda
rättighet till den jord, hvaraf skatten utgår,
vanligen något slags eganderätt eller åtminstone
öfverhöghetsrätt till densamma. I detta fall
antager grundskatten karaktär af en ränta (afrad)
för nyttjanderätt till jord, och en följd däraf
är vidare, att den jord, å hvilken ett sådant
anspråk ej gjorts gällande, betraktas som
fri från grundskatten. Därigenom är ett slags
statens eganderätt (med privaträttslig titel)
till grundskatten konstituerad, och jordens
värde minskas med värdet af det kapital, hvarå
skatten utgör räntan. Förlusten drabbar endast
den, som var egare till jorden, när skatten
ålades; hvarje annan har förvärfvat jorden för
ett pris, från hvilket skattens kapitalvärde
blifvit afräknadt, och hvarje nedsättning af
skatten är en skänk åt den för tillfället varande
innehafvaren. Denna grundskattens karaktär af
ränta förutsätter också alltid, att den skall
vara satt till ett en gång för alla bestämdt
belopp, ty vore den en ren skatt, skulle den ock
växla med växlande statsbehof. Men grundskatten
kan äfven, med afseende på de ändamål, för
hvilka den utgår, betraktas som skatt, och i
sådant fall kan icke allenast en förhöjning af
densamma ifrågasättas, utan äfven dess åläggande
å sådan jord, hvilken förut varit därifrån
befriad, enär hvarje skatteobjekt af enahanda
natur blir på enahanda sätt taget i anspråk för
statens behof. Betraktas grundskatten som en
ränta, anses ett borttagande af densamma icke
kunna ifrågakomma annat än genom en aflösning,
d. v. s. att egaren till den beskattade jorden
inbetalar en summa, som efter antagen beräkning
svarar mot skattens kapitalvärde. Så blir värdet
å all jord utjämnadt, och, om statsbehofven så
kräfva, kan en ny, all jord proportionellt lika
graverande skatt åläggas. En sådan uppfattning
af grundskatten som en ränta har – för att ej
tala om Sverige – gjort sig gällande i England
i afseende på den där utgående grundskatten,
den s. k. landtax, som 1798 gjordes aflöslig
mot erläggande af 18 gånger dess belopp. Där
grundskatten förekommit som en efter de växlande
statsbehofven sig förändrande skatt, ha de
ojämnheter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
