Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gripsholm - Gripsholm - Gripsholmsföreningen - Gripsholms län - Gripsholms revir - Gripsvans - Griqualand - griquas - Gris - Gris - Grisaille - Grisar, Albert - Grisbådarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. L. Stjerneld, 1830 af G. A. Peyron, m. fl.,
1894 af G. Folcker, 1899 af A. Hahr (i "De
svenska kungliga lustslotten"). Nyare kataloger
öfver tafvelsamlingen 1876, 1883 och 1906. 1902
utkom praktverket "G. och dess konstskatter" af
G. Nordensvan (reviderad oktavuppl. 1903). Ang.
G:s byggnadshistoria och resturationen se
G. Upmarks "Valda skrifter" (1901) och "Svensk
byggnadskonst" (1904). Ang. slottets historiska
minnen i öfrigt se litt.-förteckningen i
"Gripsholm och dess konstskatter", 2:a uppl.
G-g N.
Gripsholm, kronopark i Ytter-Enhörna
socken, Selebo härad och Gripsholms revir,
Södermanlands län, består af skogen till
Gripsholms kungsladugård samt Älgön och
kungsladugårdens del i Härnön. Areal 229 har.
G. Sch.
Gripsholmsföreningen: Se Gripsholm, sp. 333.
Gripsholms län. Se Gripsholm, sp. 330.
Gripsholms revir omfattar Öster- och
Väster-Rekarne, Åkers, Selebo och Daga
härad af Södermanlands län och är uppdeladt
i 3 bevakningstrakter (Selebo, Ribbingelunds
eller Åkers samt Råbyheds eller Rekarne). Inom
reviret finnas 99 allmänna skogar om 22,810 har,
hvaraf dock blott 3 kronoparker med en areal af
1,733 har. G. Sch.
Gripsvans, zool. En del klättrande däggdjur
(t. ex. vissa apor, rofdjur m. fl.) och
ödlor (t. ex. kameleonter) äro utrustade med
en svans, som eger förmågan att gripa och
fasthålla föremål, hvarigenom detta organ hos
ifrågavarande djur spelar en viktig roll vid
klättringen. En sådan svans benämnes gripsvans.
L-e.
Griqualand [gri’kö^länd], benämning på
två distrikt i brittiska Kapkolonien,
uppkallade efter griquas, en blandningsras af
hottentotter, negrer och boers, som på grund
häraf också benämnes bastards. Griquas närma
sig till utseendet mera hottentotterna än
boers, äro fredliga och arbetsamma samt tala
holländska. Detta folk bodde först på Roggeveld,
n. v. om Kapstaden, men undanträngdes af den
engelska kolonisationen och drog sig i början
af 1800-talet n. om Oranjefloden, där en del
bosatte sig i nuv. västra G., en del åter
i det nuv. östra G. Griqualand West (Västra
G.) ligger n. om Oranje, v. om Oranje-kolonien
och genomflytes af nedre Vaal (med bifloderna
Harts river och Riet river). 39,359 kvkm. 83,375
inv. (1891). Landet, till stor del en platå, är
delvis lämpligt för fårskötsel, floddalarna äro
bördiga jordbruksdistrikt, men dess förnämsta
värde ligger i dess diamantrikedom. Gräfningar
efter diamanter voro till en början inskränkta
till alluviallagren på Vaals stränder, men
sedan 1871 ha de flesta diamanter funnits
i grufvorna vid Kimberley, De Beer’s, Du
Toit’s Pan och Builtfontein, belägna nära
hvarandra vid östra gränsen. Hufvudstad är
Kimberley. England annekterade detta område
1871, och det införlifvades 1880 i Kapkolonien. -
Griqualand East (östra G.), beläget i östra delen
af Kapkolonien, mellan Basutoland och Natal,
utgjorde förr en del af Kaffraria och ligger
ö. om Quathalambabergen, som skilja det från
Basutoland. 19,668 kvkm. 222, 5 inv. (1904), mest
bantunegrer. Boskapsskötsel är hufvudnäring,
dock är jordbruket stadt i tillväxt. Något
stenkol brytes. Hufvudort är Kokstadt, 2,059
inv. (1891). - Landet förenades 1876 med
Kapkolonien. J. F. N.
Griquas [gri’kwes], folk. Se Griqualand.
Gris. Se Svinafvel.
Gris. och Griseb., vid växtnamn förkortningar
för A. H. R. Grisebach.
Grisaille [-sa’j], fr. (af gris, grå), målark.,
grått i grått. Se Camaïeu.
Grisar [-sär], Albert, belgisk tonsättare,
f. 1808 i Antwerpen, d. 1869 nära Paris, började
1830 i Paris, under Reicha, kompositionsstudier,
till hvilkas fortsättande han erhöll
statsunderstöd, sedan hans opera Le mariage
impossible 1833 gjort lycka i Bruxelles. Bland
hans många öfriga opéra-comiquer och vådeviller,
som berömmas för melodi och scenisk verkan,
må nämnas Bon soir, monsieur Pantalon (1851;
"God natt, herr Pantalon", 1883), Les amours
du diable (1853) och La chatte merveilleuse
(1862). Han skref äfven romanser. A. L.*
Grisbådarna, några undervattensskär i Kattegatt,
utanför Bohusläns kust, belägna ett stycke n. om
Kosteröarna mellan dessa öar och den norska
ögruppen Tislarne, ha gifvit anledning till en
sedan 1890-talet förd, 1908 till skiljedoms
afgörande öfverlämnad gränstvist mellan
Sverige och Norge. Med G. sammanhänger nära det
något längre i n. belägna undervattensgrundet
Sköttegrundet, hvarjämte tvisten äfven rört
de likaledes n. om Kosteröarna belägna skären
Stenbrottet, Rödskärs nordgrund och Båtshaken
samt den lilla holmen Heja. Dessa skär och
undervattensgrund ha värde nästan uteslutande
genom det hummerfiske, som vid dem bedrifves;
vid 1897 anställd utredning uppskattades
årliga värdet af detta fiske vid G. till 20,000
kr. Med eganderätten till G. följer emellertid
skyldighet att sörja för fyrbelysningen vid
detta grund, för hvilken underhåll af ett
fyrskepp ansetts erforderligt. - Gränstvisten om
G. sammanhänger ytterst med den otydliga lydelsen
af bestämmelserna i gränsregleringstraktaten
af 26 okt. 1661 om sjögränsen mellan Norge
och det till Sverige i Roskildefreden afträdda
Bohuslän, enligt hvilken gränsen skulle gå "från
Kosteröarna mellan Tislarne och mellan Kattholmen
och Hvalöarna in genom Svinesundsfjorden". Detta
har vanligen tolkats så, att gränsen i
sin yttre sträckning skulle gå ungefär midt
emellan de svenska Kosteröarna och den norska
Tislarögruppen, men äfven under förutsättning af
denna tolknings riktighet uppstår som en tvistig
fråga, hvilken omfattning ögruppen Kosteröarna
bör anses ha. Därtill kommer, att den till
1661 års gränstraktat fogade kartan är ytterst
bristfällig och att den där utmärkta gränslinjen
ej går ända ut till hafsbandet. Att enbart med
ledning af 1661 års otydliga traktatbestämmelser
och bristfälliga karta uppdraga gränslinjen på
sätt, som båda parterna funnit antagligt, har
därför ej låtit sig göra. Om gränsens sträckning
yppades 1897 en unionskonflikt. Svenska och
norska kommissarier företogo i aug. s. å. en
utredning, som resulterade i ett gemensamt
förslag till inre gränslinje, hvaremot olika
meningar framställdes om gränsens sträckning
i dess västligaste del. Enligt det svenska
förslaget skulle gränsen dragas mellan G. och
Sköttegrundet, så att de förra blefvo svenska,
enligt de norske kommissariernas yrkande
däremot längre söderut, så att äfven G. blefvo
norska. Kommissionens uppdrag tyckes ej ha
blifvit utfördt med tillräcklig grundlighet;
den af båda ländernas kommissarier gemensamt
föreslagna gränssträckningen godkändes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
