Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 305-306 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grill, Adolf Ulrik - Grill, Johan Vilhelm - Griller - Grilljanne - Grillo, Adelaide del - Grillparzer, Franz - Grillparzergesellschaft - Grillparzerpris (Grillparzerpreis)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kyrka af sten m. m., och samlade under egna
resor och genom ombud det på sin tid namnkunniga
"Grillska museet" på Söderfors, som vid hans
död innehöll 100 däggdjur, 600 fåglar, 30 fiskar
och 700 snäckor, förutom en mängd koraller och
petrifikat. Dessa samlingar skänktes 1828 af hans
arfvingar till Vet. akad. Till erinran om G. uppkallades
efter honom en sällsynt fiskart, Gymnetrus Grillii.
G. var (sedan 1793) led. af Vet. akad.

5. Johan Vilhelm G., den föregåendes
kusins sonson, donator, f. 1815, d. 1864,
egendomsförvaltare, brukspatron, skänkte
åtskilliga naturalier till Vet. akad. och
testamenterade densamma 10,000 rdr för inrättande
af en zoologisk trädgård i hufvudstaden.

1–4. B. S. (L. S.)

Griller, pl., underliga inbillningar; ursprunget
är troligen att söka i it. grillo, syrsa.
Jfr Vurm. - Grillfängare, person med
griller. – Grillfängeri, sysslande med griller.

Grilljanne. Se Grill, sp. 303.

Grillo, Adelaide del. Se Ristori.


Grillparzer, Franz,
Österrikes förnämste skald, f. 15 jan. 1791
i Wien, d. där 21 jan. 1872, förlorade 1809
sin far, en ansedd jurist, som lämnade sin
familj i bekymmersamma omständigheter under
den allmänna krisen på grund af krigen och
omhvälfningarna. G. måste på grund däraf
söka förvärfva inkomster för att hjälpa sin
moder och tre yngre bröder, samtidigt med
att han fortsatte de 1807 började juridiska
studierna. Han tog därför anställning som
informator och bibehöll denna, äfven sedan
han 1811 afslutat sin akademiska kurs. 1813
erhöll han anställning i hofbiblioteket
och 1815 plats som manipulationspraktikant i
hofkammaren, befordrades 1833 till arkivdirektor
i finansministeriet och erhöll 1856 afsked med
hofråds titel. Wien lämnade han endast för några
kortare resor (1819 till Italien, 1826 Tyskland,
1836 Frankrike och England, 1843 Grekland).

Efter en del smärre lyriska dikter och dramatiska
försök - däribland det 1888 tryckta ofullbordade
Spartacus, som ger uttryck åt G:s hat mot
fransmännen - fullbordade G. 1816 på fjorton
dagar sorgespelet Die ahnfrau ("Stamfrun"
1820 och 1835), som 1817 hade stor framgång på
Wiens Burgteater och snabbt eröfrade ryktbarhet
i Tyskland. Det utsattes emellertid för en
kritisk förföljelse, bland hvars många angrepp
G. var mest känslig för påståendet, att dramat
var en "schicksalstragödie". Stämningens
intensitet, den sceniska verkningsfullheten
och stilens musikaliska behag utgöra dramats
hufvudförtjänster. 1817 skref G. Sappho
(sv. öfv. 1825 och, af A. A. Grafström,
1833), en klassisk tragedi i stor stil,
hvilken också mottogs med hänförelse och som
i sin mäktigt gripande skildring af tvekampen
mellan konstnärskap och lyckokraf tillhör
världslitteraturens klassiska verk. 1821 följde
den stora realistiska sagotrilogien Das goldene vlies
(bestående af Der gastfreund, Die argonauten och
Medea), en viljans tragedi, hvari karaktärsutvecklingen
framställes med djup och sanning. De tre
dramerna mottogos emellertid rätt kallt, och
G., hvars sinne var oharmoniskt nog, hämmades
i sin författarverksamhet af allehanda yttre
svårigheter. En dikt från Italien, Die ruinen
des Campo Vaccino, ådrog honom anklagelse
för kristendomsfientlighet, han förbigicks
i tjänsten, och den österrikiska censuren
behandlade honom med ytterlig hårdhet. Det 1823
skrifna, 1825 uppförda, König Ottokars glück
und ende, ett af kärlek till Österrike och
förhärligande af Rudolf I fylldt, kraftigt
och färgrikt historiedrama, lät man af
politiska skäl försvinna från skådebanan, och
karaktärstragedien Ein treuer diener seines
herrn (1825; uppf. 1828) väckte missnöje på
högsta ort - emedan den skildrade en undersåtes
alltför stora trohet. 1829 fullbordade G. sin
numera populäraste dram, Des meeres und der
liebe wellen, en genom graciös och frisk
konkretion, parad med stark lidelse utmärkt
behandling af sagan om Hero och Leander. Då
denna 1831 gjorde fiasko på Burgteatern,
upptog han i sagospelet Der traum ein leben
(1834) ett motiv från Voltaire och vann en sista
framgång. Ty sedan lustspelet Weh’ dem der lügt
(1838) skymfligt förkastats af premiärpubliken,
i trots af styckets dramatiska schwung och
karaktärsteckningens djupa humor, drog sig
G. fullständigt tillbaka från publiken. Bitter
och ensam åldrades han, sedan 1849 boende hos
systrarna Fröhlich, af hvilka den ena, Kathi,
varit hans fästmö, städse förblef hans nära vän
och vardt hans universalarfvinge.

Erkännande kom G. till del först mot hans
lefnads slut. 1847 kallad till medlem af
österrikiska vetenskapsakademien, fann han
i H. Laube, som 1849-68 ledde Burgteatern,
en energisk befordrare, som återupptog hans
skådespel på spellistan med den fullständigaste
framgång. Hans rykte stegrades; i utnämningen
till ledamot af herrehuset 1861 och det
utomordentliga högtidlighållandet af hans
80-årsdag sökte man godtgöra hvad som förut
brustit. Först postumt offentliggjordes
emellertid G:s tre sista dramer, den storartade
karaktärsskildringen Die jüdin von Toledo
(fullb. 1837), Libussa, det ljusaste af G:s
verk, och den fosterländska Ein bruderzwist
im hause Habsburg. Fragmentet Esther (1861),
den förtjusande novellen Der arme spielmann
(1848) och ett stort antal dikter (Tristia
ex Ponto, epigram) äro vidare att nämna. -
Monument öfver G. restes 1889 i Wien och 1892
i Brunn. G:s Werke utgåfvos 1871 i 10 bd; nu
finnas upplagor af Sauer (20 bd 1892-94) och
Necker (16 bd 1903); Briefe und tagebücher
utgåfvos af Glossy och Sauer i 2 bd 1903;
Gespräche und charakteristiken af Sauer i 2
bd 1904-05. Se arbeten om G. af Laube (1884),
Volkelt (1888), Reich (1890 och 1894), Sauer
(1892), Lange (1894), Farinelli (1894 och 1897),
Ehrhard (1900), Wartenegg (1901), Schiller
(1902) och Sittenberger (1903). 1890 Stiftades
i Wien Grillparzergesellschaft, som utger
en "Jahrbuch", hvilken hufvudsakligen egnas
undersökningar af G:s lif och diktning. En
utförlig svensk skildring af G. är G. Collijns
monografi (1902).

R–n B.

Grillparzergesellschaft. Se Grillparzer, F.

Grillparzerpris (Grillparzerpreis), ett af
Franz Grillparzer 1872 stiftadt pris om 1,500

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>