Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 289-290 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gray, Henry George - Gray, Charles - Gray, Sir George - Gray, Albert Henry George - Gray, Sir Edward

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Canada. Från 1845 var G. whigpartiets ledare i
öfverhuset och 1846-52 kolonialminister i lord
John Russells ministär. Som sådan visade han
sig mycket doktrinär, utarbetade t. ex. för
Nya Zeeland en omöjlig författning, som
guvernören sir George G. förnuftigtvis vägrade
att tillämpa, och förde en till sina följder
olycklig politik i Syd-Afrika, karakteriserad af
hans beryktade yttrande, att England där borde
nöja sig med Kapstaden och örlogshamnen Simon’s
Town. Han hade särskildt förkärlek för att ge
kolonierna folkrepresentation utan ansvarig
ministerstyrelse samt sökte i möjligast
största mån minska moderlandets ansvar och
utgifter för dem utan tillbörlig hänsyn till
deras framtidsmöjligheter. Sin kolonialpolitik
skildrade G. i den själfpanegyriska skriften
The colonial policy of lord John Russell’s
administration (2 bd, 1853). Efter kabinettet
Russells fall 1852 tillhörde G. ej vidare någon
ministär, men deltog som oberoende kritiker
i det parlamentariska lifvet ända till sin
död. Bl. a. bekämpade han häftigt Krimkriget
1854 och Gladstones home-rule-förslag 1885.

11. Charles G., den föregåendes
broder, general, f. 1804, d. 1870, var
faderns privatsekreterare under dennes
premiärministertid och tjänade sedan i samma
egenskap prins Albert 1849-61 och därpå drottning
Victoria 1861-70. Underhuset tillhörde han
(som liberal) 1831-37. G. blef general 1865
och har utgifvit en biografi öfver sin far (1861)
och - under drottningens inseende - Early years
of his royal highness the prince consort (1867).


12. Sir George G., statsman och
särskildt framstående kolonialpolitiker samt
etnografisk forskare, tillhörde ättgrenen
G. of Groby och föddes i Lissabon 12 april 1812,
vid samma tid som fadern,
öfverstelöjtnant G., fick sitt banesår vid
Badajoz. Han var 1829-39 officer i armén, där
han avancerade till kapten, begaf sig 1837 med
sin vän Lushington ut till Väst-Australien på
vågsamma upptäcktsfärder och kallades från dessa
1839 att bli guvernör i den genom opraktiskt
tillämpande af Wakefields idéer nästan
ruinerade kolonien Syd-Australien. G. införde där
sparsamhet och praktiskt landtbruk, gjorde slut
på de alltför kostsamma byggnadsföretagen och
lämnade i okt. 1845 kolonien i ett löftesrikt
skick. En än svårare uppgift väntade honom i
det af maoriuppror hemsökta Nya Zeeland, där
han i nov. s. å. tillträdde guvernörsplatsen. I
sällspord grad lyckades G. vinna infödingarnas
förtroende, och han beskyddade med kraftig hand
deras rättigheter mot hänsynslösa kolonister och
bolag. 1848 års från England utsända, odugliga
författning vägrade han att tillämpa och lyckades
öfvertyga regeringen om nödvändigheten af detta
djärfva steg. I dec. 1853 flyttades G. som
guvernör till Kapkolonien, där han med lätthet
stillade ett kafferuppror och i så hög grad
vann Orange-boernas förtroende, att de 1858
uttalade sig för en federativ återförening
med Kapkolonien.
Detta skrämde regeringen hemma, som
ville inskränka moderlandets ansvar,
och G. återkallades af kolonialministern
Bulwer-Lytton 1859, hvarvid drottning Viktoria
lär ha för honom uttryckt sitt personliga
gillande af hans vidsynta sydafrikanska
politik. Folkmeningen i Kapkolonien nödgade
snart regeringen att återinsätta honom på hans
förra plats, men han förbjöds att fortsätta
sin federativpolitik. G:s raska åtgärder för
truppers afsändande från Kap till Indien vid
seapoys-upprorets utbrott (1857) voro den indiska
regeringen till ovärderlig nytta. 1861-68 var
G. ånyo guvernör öfver Nya Zeeland, men han
lyckades denna gång ej dämpa upprorsandan bland
maorierna, och hans ämbetstid uppfylldes med
hetsiga strider mellan honom, hans ministrar,
de militära befälhafvarna och regeringen i
hemlandet. G. blef tämligen tvärt och onådigt
afskedad (dock först efter tjänstetidens utgång)
och slog sig då ned på ön Kawau i Haurakiviken,
där han anlagt en ståtlig botanisk trädgård. 1874
kastade han sig in i Nya Zeelands politiska
lif, var parlamentsledamot 1874-88 och 1877-79
premiärminister. Många af de reformkraf han som
det radikala partiets ledare framställde (allmän
rösträtt, utarrendering i st. f. försäljning af
statsjord, expropriering af för samhällsbehof
lämpad privat egendom o. s. v.) ha sedan
genomförts af hans lärjungar Ballance och
Seddon. Hans ministär föll på en ekonomisk kris,
och som parlamentariker var G. ej lycklig till
följd af sin själfrådighet och sin svårighet att
behärska detaljerna i de stora frågorna. Han
flyttade hem till London 1894, afled där 20
sept. 1898 och begrofs på statens bekostnad
i S:t Paulskyrkan. - G. var en idealistisk
kraftnatur och kan trots sina svagheter räknas
till de allra främste bland det brittiska rikets
uppbyggare. Han har utgifvit en skildring af sin
västaustraliska forskningsresa (1841), Polynesian
mythology (1855) och Proverbial and popular
sayings of the New Zealand race (1858). Jfr
Rees, "Life and times of sir George G." (1892)
och Gisborne, "New Zealand rulers and statesmen"
(1897).

13. Albert Henry George G., 4:e earl
G., son till G. 11, statsman, f. 1851,
var 1880-86 liberal medlem af underhuset,
knöt ett förtroget vänskapsband med Cecil
Rhodes och deltog med honom i koloniseringen
af Rhodesia, hvars styresman (administratör)
han blef efter d:r Jameson 1896, kufvade som
sådan Matabele-upproret 1896-97, var 1898-1904
direktör i "British South Africa company" och
är sedan 1904 generalguvernör öfver Canada,
där han genom taktfull och klok administration
blifvit mycket populär. Earlvärdigheten ärfde
han efter sin farbror 1894.

14. Sir Edward G., sonson till G. 9, statsman,
f. 1862, är sedan 1885 medlem af underhuset och
var 1892-95 understatssekreterare för utrikes
ärenden under Rosebery samt vann därvid som
regeringens representant under utrikesdebatterna
i underhuset allmänt anseende. Liksom sin
forne chef lord Rosebery förenar G. med liberal
partiuppfattning, hos honom numera skarpare
utpräglad än hos vännen och läromästaren,
en starkt imperialistisk läggning. (G. har
t. ex. tillhört Roseberys liberalimperialistiska
sammanslutning "The liberal league".)
Han blef i Campbell-Bannermans ministär
utrikesminister (dec. 1905) och kvarstår som
sådan äfven under Asquith (1908). G. har som
den

10 b. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>