Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
former. Eolerna, hvilka stannade på en lägre
bildningsgrad än öfriga greker och betraktades
som i andligt hänseende föga begåfvade,
bibehöllo länge en viss okonstlad enkelhet
och hänförelse, hvarmed dock ofta var förenad
en grof och utsväfvande sinnlighet. Dorerna,
från början härdade bergsbor, utmärkte sig,
för så vidt de bibehöllo stammens ursprungliga
skaplynne, genom fosterlandskärlek, tapperhet,
laglydnad och troget fasthållande af fäderneärfd
sed, hvarmed dock äfven följde en god portion
af naturlig råhet och bristande intresse
för högre själsodling. Hos jonerna, hvilkas
lifliga lynne och stora mottaglighet för alla
nya intryck bildade den skarpaste motsats mot
dorernas allvarsamma och sträfva konservatism,
nådde den grekiska folkkaraktären sin rikaste
och mångsidigaste utbildning. Deras framstående
anlag för handel och konstflit skänkte dem inom
kort ett välstånd, som visserligen ofta alstrade
yppighet, men å andra sidan äfven bidrog till
kulturens höjande och aldrig kväfde det vakna
sinne för lifvets högre intressen, som gjorde den
joniska stammen till banerförare på nästan alla
områden af grekisk odling. Om grekernas religion
och språk, om deras betydelse för konsten och
vetenskapen se Bildhuggarkonst, Byggnadskonsten,
Grekiska filosofien, Grekiska litteraturen,
Grekiska språket, Musik, Målarkonsten och
Mytologi. Se äfven art. Bad och Dräkt.
Historia. Den förhistoriska tiden. G. såväl
som andra europeiska länder har haft sin
stenålder, och man har i G. funnit spår af en
stenålderskultur, som torde gå tillbaka ända till
3:e årtusendet f. Kr. Det folk, som då bodde i
landet, var efter all sannolikhet icke de senare
grekernas stamfäder. På allra sista tiden har
någon kunskap vunnits om denna period och om den
därpå följande äldre delen af G:s
bronsålder. I högre grad är detta fallet med den
yngre bronsåldern (i 2:a årtusendet f. Kr.) med
sin efter fynden i Mykenai s. k. Mykenska kultur
(se d. o.), hvilken var influerad af Egypten och
västra Asien (se vidare Grekisk fornkunskap). Ej
obetydligt senare, på öfvergången mellan brons-
och järnålder, infaller det tidehvarf, som man
kallat det grekiska folkets hjälteålder eller
äfven det homeriska tidehvarfvet, emedan det
bildar bakgrunden för de händelser, som skildras
i de homeriska sångerna. Mycket i de homeriska
sångerna är tvifvelsutan att skrifva på den
fritt skapande fantasiens räkning, och man måste
äfven taga med i räkningen, att förebilden till
det kulturtillstånd, som där skildras, närmast
är att söka i det asiatiska Jonien, där dessa
sånger ha uppstått. I det hela torde de dock
äfven med afseende på det grekiska moderlandet
gifva en ganska trogen bild af det tidehvarf, som
de behandla. Det är en ursprunglig och naiv, men
i sitt slag rikt utvecklad kultur, som här träder
oss till mötes. Åkerbruket är längesedan infördt
och i sammanhang därmed personlig eganderätt
till jorden. Äfven odlingen af vin och ädla
fruktträd är allmänt spridd. Boskapsskötseln är
dock det hufvudsakliga näringsfånget, hvarför
äfven, vid saknad af mynt, nötkreatur och får
äro vanliga värdemätare. Landet är deladt i
en mängd småstater, af hvilka hvar och en
har sin medelpunkt i en befäst stad eller
borg. Styrelsesättet är ett
patriarkaliskt konungadöme, villigt erkändt
af menigheten. Konungamakten är förlänad
af Zeus, och från gudarna leda konungahusen
sin härkomst. Konungens uppgift är att vara
anförare i krig, domare i fred och å folkets
vägnar förrätta offren till gudarna. I
viktigare fall är det dock brukligt, att
konungen rådför sig med folkets förnämsta män,
de s. k. "äldste". Ofta samlas dessa äfven i
konungapalatset till festligt lag, hvarvid
icke blott riklig förplägning, utan äfven
ädla täflingsspel och skaldens sånger till
gudarnas och förfädernas ära förhöja samvarons
glädje. Stundom kallas hela menigheten till
folkförsamling, men denna fattar intet beslut,
utan gifver blott genom rop sitt bifall eller
sitt ogillande till känna. Sederna äro enkla,
men icke råa. Familjebandet hålles heligt, och
fruktan för gudarna äfvensom för den allmänna
meningen tillbakahåller mången brottslig
handling. De mellanfolkliga rättsgrundsatserna
äro ännu föga utvecklade. Rof och plundring på
främmande område, såväl till lands som sjöss,
anses icke innebära något vanhederligt, och den
enskilde är utanför det egna landets gränser i
det hela rättslös. Dock anses den vägfarande
främlingen stå under Zeus’ eget beskydd
och kan i allmänhet påräkna ett välvilligt
bemötande. Heligt är gästvänskapens band, och det
därpå grundade pietetsförhållandet har kraftigt
bidragit att underhålla beröringen mellan skilda
samhällen. Dessa samhällen ha för öfrigt tydligen
känt sig utgöra delar af samma folk och därför
äfven stundom sammanslutit sig till gemensamma
krigsföretag. Den märkligaste tilldragelse af
detta slag, som sagorna omtala, var det trojanska
kriget (se d. o.), hvilket enligt de gamles egen,
på tämligen lösa grunder hvilande tidsberäkning
förlägges till åren 1194-1184 f. Kr. Af samma
art, men insvepta i ett ännu mera ogenomträngligt
dunkel voro Argonauternas sjöexpedition
till Kolchis och de sju furstarnas härfärd mot
Tebe. Under århundradena närmast efter den i de
homeriska sångerna firade hjälteåldern följer ett
tidehvarf, som man icke olämpligt har kallat den
forngrekiska medeltiden. Den är till stor del
höljd i dunkel och utmärker sig genom en betydlig
och långvarig tillbakagång i kultur, orsakad
genom de våldsamma omhvälfningar, som fått sitt
uttryck i sägnerna om den tessalisk-beotiska
och den doriska invandringen. Från Epirus
inbröt (omkr. 1124 f. Kr., enligt sägnen)
öfver Pindoskedjan tessalernas krigiska stam i
det land, hvilket sedan dess burit deras namn,
och underkufvade eller förjagade dess äldre
befolkning, af hvilken en del, arneer och
beoter, utvandrade mot s. och i sin ordning
underlade sig låglandet kring sjön Kopais,
hvilket på grund däraf erhöll namnet Boiotia
(Beotien). Ännu mera genomgripande verkningar
hade den doriska vandringen. Det kraftfulla
doriska bergsfolket hade, ovisst vid hvilken tid,
från sina hemvist i norra Tessalien ryckt in
i mellersta G. och där bosatt sig i det lilla,
efter dem uppkallade landskapet Doris. Där blef
dem dock utrymmet för trångt, och förstärkta af
etoliska skaror drogo de (1104, enligt sägnen)
längre mot s. Vid Naupaktos sägas de ha öfvergått
Korintiska viken och inom kort underlagt sig en
stor del af Peloponnesos, hvars nordvästliga
del, Elis, öfverlämnades åt etolerna och deras
anförare Oxylos, hvaremot de södra och östra
landskapen så fördelades mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
