Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekisk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men totalåskådningen förblef motsatt och ledde
till den definitiva sönderbrytningen i två kyrkor
genom patriarken Michael Cærularius (se denne)
1054, hvars mål var att genom kamp mot det
kätterska Rom samla hela grekiska kyrkan under
Konstantinopels starkt rubbade centralmakt. Det
lyckades honom att ej blott få den yttre
schismen till stånd i de högtidligaste former,
utan ock att så grundligt och energiskt inskärpa
alla den romersk-katolska kyrkans "kätterska"
afvikelser från den ortodoxa både i fråga om
lära, kult och sed (osyrade bröd i nattvarden,
sättet för påskfastans firande etc.), att ett
verkligt närmande mellan de båda kyrkorna sedan
dess förblifvit omöjligt. Latinarnas herravälde
i Konstantinopel 1204-61, efter 4:e korståget,
ökade ytterligare grekernas hat mot Västerns
"barbarer". Ett unionsförsök på konsiliet i
Lyon 1274 medförde visserligen, att grekiska
kyrkan accepterade det romerska räknandet af
7 sakrament; och under trycket af turkfaran
proklamerades verkligen på konsiliet i Florens
1439 den kyrkliga återföreningen mellan Östern
och Västern. Men den teologiska tudelningen
var redan fastslagen genom hesykasmens (se
d. o.) seger, och orientalernas religiösa
folkmedvetande gjorde alla unionsförsök om intet;
och med Konstantinopels fall och bysantinska
ærans slut 1453 inträdde ett nytt skede i
den ortodoxa kyrkans historia (L. Bréhier,
"Le schisme oriental du Xl:e siëcle", 1899,
och "L’église et l’orient au moyen age", 1907,
samt W. Norden, "Das papsttum und Byzans",
1903).
Redan under bysantinska kyrkans första
århundraden hade den förlorat största delen
af sitt område i Orienten, i det att syrer,
egypter, armenier etc. under de monofysitiska
striderna (se Monofysiter) bröto sig
ut ur rikskyrkan. Den bysantinska kyrkan kom så
att väsentligen inskränkas till den grekiska
befolkningen i Orienten. Och när islam snart
uppslukade största delen af Östromerska rikets
område i främre Asien och Afrika (600-talet),
hade de gamla patriarkaten i Alexandria,
Antiokia och Jerusalem blifvit ytterligare
starkt decimerade; deras innehafvare residerade
redan under medeltiden mest i Konstantinopel. I
stället vann den bysantinska kyrkan ersättning
genom slavernas kristnande (de bömiske och
märiske tjecherna vunnos dock omkr. 860
för Rom). Viktigast var här ryska rikets
öfvergång till den grekiska kristendomen 989
(987). Konstantinopels kyrkliga öfverhöghet
öfver hela denna kristna värld växte i styrka
under medeltiden. Stadens fall 1453 var ett
hårdt slag för de ortodoxe kristna, hvilka
förlorade sin centralhelgedom, Sofiakyrkan, och
i sin forna hufvudstad förvisades till blott ett
kvarter, Fanar. Eljest fingo de under turkiskt
herravälde behålla sin religionsfrihet och
kyrkliga organisation mot det att deras kyrkliga
ämbetsmän tillika fungerade som den turkiska
regeringens civila skatteindrifvare. Några
unionsförsök med påfvedömet tillätos naturligen
ej af sultanerna; den ortodoxa befolkningen i
de gränsländer, som till en tid ännu hörde under
"latinskt" herravälde (t. ex. Kreta till 1669),
betraktade ock turkarnas herravälde snarast
som en sorts befrielse. Däremot riktades under
turkarnas regemente de kristnes blickar allt mera
till det fria ortodoxa Ryssland, hvilket redan
efter konsiliet i Florens börjat själf tillsätta
sina metropoliter och som 1589 i Moskva erhållit
ett själfständigt patriarkat. Tyngdpunkten inom
den grekisk-katolska
kristenheten började flyttas öfver till den slaviska
världen, särskildt sedan Ryssland under 18:e
årh. ryckt upp till europeisk stormakt och den
ortodoxa kyrkoenheten allt mera upplösts (se
nedan). Alltfort behåller dock den ekumeniske
patriarken i Konstantinopel ställningen som den i
rang främste inom hela den ortodoxa kristenheten,
med rätt att under vissa förhållanden tala i
dess namn (ett exempel se nedan). Äfven under
denna tid saknades ej unionsförsök med andra
kyrkor. Kyrillos Lukaris’ (se d. o.) försök till
närmande till den kalvinska kyrkan medförde
blott ett ytterligare preciserande af den
ortodoxa kyrkans egenart och sjätfständighet,
genom confessio orthodoxa 1638 (1643, se
Mogilas). De romerskkatolska unionsförsöken
ha blott resulterat i smärre unionsbildningar
på gränslinjerna mellan de båda kyrkorna
(se Unerade greker). Den på Vatikankonsiliet
proklamerade påfliga ofelbarheten har rest ett
nytt oöfverstigligt hinder för närmandet mellan
den grekiska och den romerska katolicismen. Då
Leo XIII i sin berömda rundskrifvelse 1894 "till
alla furstar och folk" ("Leo XIII:s testamente")
uttalade förhoppningen om återförening, svarade
den ekumeniske patriarken Anthimos VII i ett
officiellt uttalande 1895 snäft afvisande, under
upprepande af den romerska kyrkans gamla och nya
kätterier (däribland Marias obefläckade aflelse
och den påfliga ofelbarheten). Kontroversen är
ännu ej afslutad; den nye ekumeniske patriarken
Joakim III har i en skrifvelse 1902 anslagit
en försonligare ton. Gammal-katolikerna (se
d. o.) sträfva äfven f. n. efter anknytning
med den ortodoxa kyrkan. Ett verkligt
närmande har under Joakim III sedan 1899
kommit till stånd mellan den ortodoxa och den
anglikanska kyrkan. (D. Kyriakos, De orientaliska
kyrkornas historia 1453-1898, på grekiska, tysk
öfv. 1902; L. Duchesne, "Églises separées", 2:a
uppl. 1903.) F. n. omfattar den grekisk-katolska
kyrkan 15 eller 16 själfständiga områden
("autocefala" kyrkor): 1) Konstantinopel,
hvars patriark är den obestridt främste i
rang med stora representativa uppgifter och
med ställningen som den korade väktaren öfver
den ortodoxa traditionen. Äfven tillkommer
honom ensam att för den ortodoxa kristenheten
(undantagandes Ryssland och Rumänien) inviga
den heliga smörjeisen, myron (se nedan). Hans
verkliga maktområde omfattar eljest blott den
turkiska delen af Balkanhalfön med omkr. 2 1/2
mill. kristna samt den grekiska befolkningen i
Mindre Asien (omkr. 2 mill.). Under honom lyda
74 metropoliter. Hans inkomster ha fixerats till
500,000 piaster (omkr. 75,000 kr.). De tre andre
patriarkerna i turkiska riket ha i senaste tid
återvunnit ställningen som själfständiga. De
följa närmast Konstantinopel i rang. Mest
betydande är 2) Alexandrias patriarkat med
f. n. omkr. 60,000 ortodoxa. Följa så 3) Antiokia
och 4) Jerusalem. 5) Cypern erkändes redan på
konsiliet i Efesos 431 som en autocefal kyrka
och utgör ett ärkebiskopsdöme. Det betecknas
som "det bäst bibehållna stycket af Orientens
gamla grekiska kyrka" (Loofs). 6) I nyare
tid framträdde Ryssland först som autocefalt,
fullt organiseradt 1721 (se Ryssland, kyrkliga
förhållanden). Därefter följa 7) Karlowitz,
de ungerske serbernas metropolitdöme, och
8) Montenegro; dessa båda afsöndrades som
autocefala ur det gamla serbiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
