Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - Grekiska mytologien - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Diogenes från Laerte har efterlämnat ett
kompilatoriskt arbete i filosofiens historia,
hvilket är af betydelse för kännedomen om
de äldre filosofernas lärosatser. - Inom
grammatiken, hvars hufvudsäte fortfarande var
Alexandria, odlades såväl den äldre, kritiskt
exegetiska riktningen (af Didymos,
Aristonikos, Theon m. fl.) som
lexikografien (af Timaios, Pollux, Harpokration,
Hesychios), metriken (af Heliodoros och
Hefaistion, författaren till en ännu
befintlig elementarlärobok) och språkläran,
eller grammatiken i inskränkt bemärkelse (af
Apollonios Dyskolos, syntaxens grundläggare,
omkr. 160, och hans son Herodianos,
i synnerhet berömd genom ett vidlyftigt arbete
öfver accent- och kvantitetsläran, eller den
s. k. prosodien). - Epokgörande inom astronomien
och den matematiska geografien var Klaudios
Ptolemaios (Ptolemæus, i 2:a årh.), hvars
astronomiska system fortfor att gälla ända till
Coppernicus’ dagar; inom medicinen
Dioskorides (i 1:a årh.) och ännu mer Galenos
(i 2:a årh.). Den krigsvetenskapliga litteraturen
riktades af Ailianos (Aelianus "Tacticus";
i 2:a årh.). - Mot slutet af 2:a årh. börja de
kristne skriftställarna att göra sig bemärkta
inom litteraturen, och deras angrepp på den
klassiska hedendomen framkallade från dennas
sida de sista försöken till egen pånyttfödelse,
dels i form af en mystiskt teosofisk filosofi,
den s. k. ny-platonismen, dels äfven (omkr. 400
e. Kr.) genom en ny mytologisk skaldekonst
af hufvudsakligen episk art, representerad
af Kointos (Quintus) från Smyrna,
Nonnos, Tryfiodoros, Kolluthos och
Musaios. Från samma tid härrör sannolikt en del af de
s. k. orfiska sångerna med mystisk-teologiskt
innehåll.
Om den grekiska litteraturen under medeltiden
och nyare tiden se Bysantinska litteraturen och
Nygrekiska litteraturen. - Litt.: Bernhardy,
"Grundriss der griechischen litteratur" (1836-45;
5:e uppl. bearb. af Volkmann 1892 och ff.),
K. O. Müller, "Geschichte der griechischen
litteratur bis auf das zeitalter Alexanders"
(1841; 4:e uppl. med forts. af Heitz, 1882-84),
Nicolai, "Griechische litteraturgeschichte"
(2:a uppl. 1873-78), Mure, "Critical history
of the language and literature of ancient
Greece" (1854-60), Burnouf, "Histoire de la
littérature grecque" (2:a uppl. 1885), Bergk,
"Griechische litteraturgeschichte" (bd 1,
1872, forts. af Hinrichs, 1883-87, ej fullb.),
Sittl, "Geschichte der griechischen litteratur"
(1884-89), Christ, "Geschichte der griechischen
litteratur bis auf die zeit Justinians" (4:e
uppl. 1904), Croiset, "Histoire de la littérature
grecque" (1887-99), Susemihl, "Geschichte der
griechischen litteratur in der Alexandriner-zeit"
(1891, 1892), och Wilamowitz-Möllendorff,
"Die griechische literatur" (i "Die kultur
der gegenwart", utg. af Hinneberg, I, afd. 8;
2:a uppl. 1907), Centerwall, "Greklands och
Roms litteratur i urval och öfversättning"
(1883), och Schück, "Världslitteraturens
historia, I, Antiken" (1900).
A. M. A.
Grekiska mytologien. Se Mytologi.
Grekiska språket, det tungomål, hvilket sedan
urminnes tider talats och, om också i betydligt
förändrad form samt uppblandadt med främmande
element, ännu i dag talas af Greklands
folk, tillhör den stora indoeuropeiska
språkfamiljen. Det visar i många afseenden
största likhet med latinet, hvarför man
äfven länge trott på ett särskildt nära
släktskapsförhållande mellan dessa båda språk
och antagit tillvaron under förhistorisk
tid af en greko-italisk språkstam, genom
hvars sedan inträffade klyfning uppstått å
ena sidan det grekiska och å andra sidan
de italiska språken. Den jämförande
språkforskningen har dock numera uppgifvit
detta antagande såsom ohållbart. Mycket af
den befintliga likheten torde ha sin grund
i den nära beröring, som under den historiska
tiden egt rum mellan Roms och Greklands folk,
och i den grekiska kulturens stora inflytande
på den romerska. Långt bortom både saga och
historia faller i alla händelser den tid,
då grekiska språket afskilde sig från den
gemensamma språkstammen, och redan i de äldsta
minnesmärkena framträder det såsom en egendomlig,
fullt utbildad språktyp. Språkljudens klarhet
och mångfald, med väl afpassad omväxling af
vokaler och konsonanter, en fast accentlag,
hvilken på samma gång tillfredsställer
välljudets fordringar och kraftigt bidragit
att skydda ordformerna mot afnötning, talrika
och uttrycksfulla böjningsformer, lätt och
bekväm ordbildning, en mängd af bindeord eller
partiklar, hvilka tillika med en synnerligen rikt
utvecklad verbalflexion tjänat som det yppersta
material för en konstnärlig och tankens finaste
skiftningar återgifvande syntax, slutligen en
sällsynt förmåga att upptaga och fullständigt
med sig införlifva utifrån tillförda element
- allt detta är företräden, hvilka icke hos
något af de besläktade språken träffas i lika
lycklig förening. - I likhet med andra öfver
ett vidsträckt område utbredda språk var äfven
grekiskan tidigt delad i en mängd mer eller
mindre skiljaktiga munarter. Denna splittring
synes, att döma af de genom inskrifter bevarade
språkprofven, t. o. m. ha gått ovanligt långt,
hvartill förnämsta orsaken är att söka i den
af landets egen naturbeskaffenhet framkallade
delningen i en mängd af hvarandra oberoende
småstater. Dessa nästan i oändlighet skiftande
lokaldialekter har det länge varit brukligt
att sammanföra i tre stora grupper, motsvarande
de hufvudstammar, den eoliska, den
doriska och den joniska, i hvilka grekiska folket
redan af de gamle indelades. Den eoliska
dialekten, inom hvars råmärken man sammanförde
allt, som icke visade sig vara antingen doriskt
eller joniskt, fick på sådant sätt en högst
betydlig utbredning och kom att omfatta, förutom
det egentliga Eolis på Mindre Asiens nordvästra
kust, äfven åtskilliga landskap i det europeiska
Grekland (Tessalien, Beotien, Fokis, Elis,
Arkadien m. fl.). Den nyare forskningen har
dock uppvisat, att mellan flertalet af de i
dessa landskap fordom talade dialekterna alls
icke råder någon sådan likhet, som tyder på en
ursprunglig inbördes sammanhörighet gentemot den
doriska och den joniska dialekten. Benämningen
eolisk dialekt användes numera dels i inskränkt
mening om det grekiska språk, som talades i det
asiatiska Eolis och på den dithörande ön Lesbos,
dels i vidsträcktare mening som omfattande
tillika den nordtessaliska och stundom äfven den
beotiska dialekten. Öfriga, fordom såsom eoliska
räknade, dialekter låta delvis sammanföra sig i
större grupper, t. ex. de nordvästgrekiska och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
