Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komedien" med det attiska folkväldets högsta
blomstring och står själf i nära samband med
det politiska lifvet, inom hvilket den tjänar
som organ för den offentliga censuren genom att
med det käckaste och hänsynslösaste begabberi
angripa både förhållanden och personer, hvarvid
såväl språk som utförande ingalunda alltid höllo
sig inom det anständigas gränser. Tydligast
framträder denna politiska och oppositionella
karaktär i den s. k. "parabasen", där kören under
ett afbrott i den dramatiska handlingen vänder
sig direkt till publiken för att å skaldens
vägnar uttala sig öfver dagens brännande
frågor. Detta rent politiska lustspel måste
enligt sakens natur gå under med de politiska
förhållanden, i hvilka det hade sin rot. Den
efter peloponnesiska kriget (431-404) inträdande
förslappningen inom statslifvet, hvarigenom
intresset för de politiska frågorna alltmera
afmattades, gaf därför en ny riktning äfven
åt komedien, hvilken numera hämtade sina ämnen
från det borgerliga och enskilda lifvet eller
egnade sig åt en parodierande framställning
af mytologiska och litterära ämnen. Äfven
den yttre dramatiska ekonomien får vidkännas
inskränkningar. "Parabasen" saknas, körsångerna
sammankrympa alltmera och bortfalla slutligen
alldeles. Redan i Aristofanes’ sista stycken
spåras öfvergången till denna s. k. "mellersta"
komedi, bland hvars författare för öfrigt räknas
Antifanes, Alexis och Eubulos (alla i 4:e
årh.). På gränsen till följande litteraturperiod,
eller omkr. 300 f. Kr., framträder den af
Menandros, Difilos, Filemon och Apollodoros
representerade "nya komedien", hvilken kommer det
moderna lustspelet närmast. Sina uteslutande från
privatlifvet hämtade ämnen bearbetade den till
fint anlagda karaktärs- och intrigstycken, med en
ofta tämligen tvetydig moral. För oss äro dessa
alster bekanta hufvudsakligen genom bearbetningar
af de romerske lustspelsförfattarna Plautus
och Terentius. - Ungefär från midten af 6:e
årh. daterar sig, i sammanhang med skrifkonstens
vidsträcktare användning, den grekiska prosans
framträdande såsom egen litteraturgren. Äfven
på detta område bröto jonerna väg, och den i
de joniska städerna tidigt vaknande filosofiska
forskningen kände först behof af att frigöra sig
från den metriska formens bojor. Ferekydes från
Syros, Anaximandros och Anaximenes (alla i 6:e
årh.) uppgifvas som de förste, hvilka i obunden
form framställt sina tankar om tingens väsen och
ursprung. Bland deras efterföljare äro att nämna
Herakleitos, Anaxagoras, Demokritos (i 5:e
årh.). Hos jonerna gjordes äfven början till
historieskrifning genom de s. k. logograferna
(Kadmos, Akusilaos, Ferekydes från Leros,
Hekataios, Hellanikos m. fl.), hvilka, utan
att noga skilja mellan saga och historia, dels
efter de gamla hjältedikterna, dels efter gängse
folksägner i konstlös krönikestil upptecknade
såväl grekiska som icke-grekiska regentsläkters,
folks och städers öden. Långt större betydelse
har Herodotos från Halikarnassos (omkr. 484
-425 f. Kr.), med full rätt kallad "grekiska
historieskrifningens fader". Under vidsträckta
resor till de förnämsta då kända länder samlade
han rikligt material till sitt på jonisk dialekt
författade historieverk, som till hufvudinnehåll
har den stora
mellan hellener och "barbarer" utkämpade striden
och med rätta vunnit erkännande som ett bland den
grekiska litteraturens skönaste smycken såväl
genom tillförlitlighet i uppgifter som genom
konstnärlig gruppering, stilens enkla skönhet och
en hela framställningen uppbärande djupt religiös
och sedlig världsåskådning. Intresset för
historiskt författarskap spriddes snart inom vida
kretsar och framkallade åtskilliga vidlyftiga
verk äfven rörande utlandet, t. ex. Persika
("Persiens historia") af Ktesias från Knidos
(omkr. 400) och "Siciliens historia" af den
något yngre Filistos från Syrakusa. Inom
den nationellt grekiska häfdateckningen,
hvilken särskildt i Aten flitigt idkades,
tillkommer främsta rummet utan all jämförelse
Thukydides (omkr. 460-400 f. Kr.), hvars tyvärr
ej fullbordade arbete öfver peloponnesiska
krigets historia gäller som mönster af strängt
kritisk och pragmatisk historieskrifning. Till
detta berömda verk anslöto sig som fortsättning
Xenofons (omkr. 445-354) Hellenika och
arbeten med samma titel af två yngre samtida,
Kratippos och Theopompos, den senare bekant äfven
som författare till en vidlyftig historia öfver
konung Filip II af Macedonien. Första försöket
till en allmän världshistoria gjordes af
Eforos från det eoliska Kyme (omkr. 340 f. Kr.). En
värdefull historisk-antikvarisk beskrifning
öfver Grekland lämnade Dikaiarchos (Dicæarchus;
omkr. 320) i sitt tyvärr förlorade arbete
"Greklands lif". Hos Theopompos och Eforos,
af hvilkas arbeten tämligen betydliga fragment
finnas i behåll, röjer sig sträfvandet att
med tillämpning af retorikensregler utbilda
en ny historisk stil. - Det offentliga
ordet egde inom Greklands fristater såväl
i folkförsamlingen som vid domstolarna en
synnerligett inflytelserik ställning, och
vältalighetens odlande var därför redan af
praktiska skäl påkalladt. Till en början var
också vältaligheten en rent praktisk färdighet,
hvarvid innehållets och bevisningsgrun-dcrnas
halt var det hufvudsakliga. Men mot slutet af
5:e årh. uppträdde i Aten den ur sofisternas
skolor framgångna konstmässiga eller retoriska
vältaligheten, som lade mesta vikten vid talets
form och genom ett glänsande språk, rytmisk och
symmetrisk periodbyggnad, effektfulla antiteser
och syllogistiska konstgrepp sökte tillvinna
sig åhörarnas bifall. Den lyckades äfven i så
hög grad, att Gorgias och Protagoras,
två af de mest framstående sofisterna och
vältalighetslärarna, icke utan skäl kunnat
kalla retoriken för alla konsters konst, emedan
den satte sin innehafvare i stånd att utan
djupare insikt tala skönt och öfvertygande öfver
hvarje ämne och "göra den sämre saken till den
bättre". Men huru stor således vältalighetens
makt än var i det praktiska lifvet, idkades den
dock icke uteslutande för sådana ändamål, utan
äfven för sin egen skull, som en skön konst, och
många bland dess mest fulländade alster voro, om
än utarbetade efter mönstret af verkliga stats-
och rättegångstal, dock endast afsedda att läsas
och beundras som oratoriska mästerstycken. Mest
berömda bland de attiske talarna och som sådana
upptagna i en sannolikt från den alexandrinska
tiden härrörande förteckning eller "kanon" äro
Antifon, Andokides, Lysias, Isaios,
Isokrates, Lykurgos, Hypereides, Demosthenes,
Aischines (Aeschines) och Deinarchos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
