Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granovskij, Timofej Nikolajevitj - Granqvist, Per Gustaf David - Granrost - Gra´n Sasso d´Italia - Gransholm - Granskeren - Gransläktet - Granson l. Grandson - Gransparris - Gransångaren - Grant, Charles, lord Glenelg - Grant, sir James Hope - Grant, Ulysses S. (Sidney eller Simpson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Moskva (1839) höll han utomordentligt väckande
och värdefulla föreläsningar vid universitetet
om allmän historia och författade 1845 en
doktorsafhandling om Wollin, Jomsburg och Vineta,
hvarpå följde en mängd historiska uppsatser,
däribland om Familjelifvet hos de gamle
germanerna (1855) samt en påbörjad biografi
öfver Niebuhr på grundvalen af dennes bref. Som
varm anhängare af den europeiska bildningen i
Peter I:s anda, blef G. en af zapadnikernas
("västerlänningarnas") ledande män i Moskva,
var genom vänskap förenad med Bjelinskij och
Herzen samt utöfvade genom sin ädla personlighet
ett högst välgörande inflytande på den ryska
ungdomen och bildningsarbetet. Af hans samlade
skrifter i 2 delar utkom tredje uppl. 1892.
A-d J.
Granqvist, Per Gustaf David, fysiker, f. 27
aug. 1866 i Tegnaby, Kronobergs län, inskrefs som
student i Lund 1887, blef filos. licentiat där
1892 och filos. doktor 1894 samt docent i fysik
s. å. 1896–99 var han t. f. laborator i fysik vid
Uppsala universitet, blef 1899 laborator och fick
1905 professors n. h. o. v. Han blef 1902 led. af
Vet. soc. i Uppsala och 1905 af Vet. akad. G:s
arbeten ha hufvudsakligen omfattat
fenomenen vid den elektriska ljusbågen och vid
elektricitetens gång genom förtunnade gaser.
G. N.
Granrost, bot., Chrysomyxa Abietis. Se Uredineæ.
Gran Sasso d’Italia, berggrupp i Abruzzerna,
det högsta partiet af Apenninerna och på hela
italienska halfön. Gruppen ligger på gränsen
mellan prov. Teramo och Aquila, och dess
högsta topp, Monte Corno, är 2,921 m. hög. Från
densamma har man en vidsträckt utsikt åt ö. till
Adriatiska och åt v. till Tyrrhenska hafvet.
J. F. N.
Gransholm, pappersbruk. Se Gemla.
Granskeren, norskt veckoblad. Se Daa, L. K.
Gransläktet, bot. Se Picea.
Granson 1. Grandson [graså’], småstad
i schweiziska kantonen Pays de Vaud, vid
sydvästra stranden af Neuchâtel-sjön. 1,778
inv. (1900). Staden är af romerskt ursprung. 1475
intogs den af schweizarna, men fråntogs dem i
febr. 1476 af Karl den djärfve af Burgund. Få
dagar därefter vunno 20,000 schweizare 2 mars en
fullständig seger öfver Karl den djärfves vida
manstarkare här samt togo ett ofantligt byte. Vid
Corcelles n. ö. om G. stå i en trekant tre stora
granitblock, som segrarna uppgifvas ha rest till
minne af slaget, men som mera sannolikt äro af
keltiskt ursprung.
(J.F.N.)
Gransparris, bot., namn på Monotropa hypopithys
L.
Gransångaren, zool. Se Löfsångarsläktet.
Grant [gra’nt], Charles, lord Glenelg,
engelsk statsman, f. 26 okt. 1778 i Kidderpore
nära Calcutta, d. 23 apr. 1866 i Cannes,
tillhörde underhuset från 1811 till 1835, då
han upphöjdes till baron och tog säte i öfverhuset.
G. blef skattkammarlord 1813 samt var
sekreterare för Irland 1819–23, vicepresident
för Board of trade 1823–27 och president för
detta och skattmästare för flottan 1827–28. Som
president för Board of control i ministären Grey
sedan 1830 genomförde han 1833 en reglering af
Ostindiska kompaniets ställning, hvarigenom
detta behöll Indiens förvaltning, men afstod
all sin egendom till kronan mot en årlig
summa och en garantifond. Som sekreterare för
kolonierna 1835–39 i lord Melbournes ministär
ådrog han sig mycket missnöje särskildt genom
sin sydafrikanska och kanadiska politik, och inom
själfva ministären påyrkade slutligen lord John
Russell och hans vänner G:s tillbakaträdande,
som kom till stånd 8 febr. 1839. – Jfr Lord
Glenelg’s despatches to sir F. B. Head (1839),
"Melbourne Papers" (1889), Spencer Walpoles
"Life of lord John Russell", I (1889).
G. W-k.
Grant [gra’nt], sir James Hope, engelsk
general, f. 22 juli 1808 i Skottland, d. 7
mars 1875, blef 1826 kornett, deltog i kriget
mot Kina 1840–42, tjänstgjorde därefter vid
indiska armén och utmärkte sig i striderna
vid Sobraon, Chillianwallah och Goojerat
(1845–49). 1854 utnämndes han till öfverste och
inlade stora förtjänster vid undertryckandet
af seapoys-upproret (1856–58), i synnerhet vid
Delhis stormning och Lucknows befriande. G. blef
1858 generalmajor och 1860 öfverbefälhafvare
öfver engelska trupperna i fälttåget mot
Kina. Efter att ha besatt Takuforten och
Tientsin slog han i förening med fransmännen
fienden i två strider samt intågade 13 okt. i
Peking, hvarefter freden afslöts. 1861 blef
G. generallöjtnant och chef för trupperna
i Madras, 1865 generalkvartermästare, 1870
befälhafvare för lägret i Aldershot och 1872
general. – På grundval af G:s dagböcker ha
utgifvits af Knollys "Incidents in the seapoy
war of 1857–58" (1878) och "Incidents in the
China war of 1860" (1875). Jfr Knollys, "Life of
general sir Hope Grant" (2 bd, 1894).
(G. W-k.)
Grant [gra’nt], Ulysses S. (Sidney eller
Simpson; G:s dopnamn voro Hiram Ulysses,
men han skref sig U. S. G. till följd af
ett misstag vid hans inträde i krigsskolan),
president i Nord-Amerikas förenta stater, f. 27
apr. 1822 i Point Pleasant, Ohio, d. 23 juli
1885 i Mount Mac Gregor vid Saratoga, ingick
1839 som elev vid krigsskolan i Westpoint
och blef 1843 underlöjtnant. Han deltog
i nästan alla fältslagen under mexikanska
kriget (1845–48), blef 1853 kapten, men tog
1854 afsked och lefde några år vid S:t Louis
och i Illinois i obemärkt ställning. Efter
inbördeskrigets utbrott utnämndes G. i juli
1861 till öfverste vid staten Illinois’
frivilliga. I aug. blef han brigadgeneral,
besatte i sept. Paducah vid Tennesseeflodens
sammanflöde med Ohio och utkämpade i nov. mot
de konfedererade under general Polk vid Belmont
ett slag, hvari båda parterna tillskrefvo sig
segern. I febr. 1862 intog han Fort Henry,
vid Tennesseefloden, och Fort Donelson, vid
Cumberland, samt utnämndes till följd däraf till
divisionsgeneral (generalmajor) i frivilliga
armén. 6 apr. anfölls han af A. S. Johnston och
Beauregard vid Pittsburg Landing (Mississippi),
men kunde följande dag, förstärkt af general
Buell, efter blodig strid drifva fienden tillbaka
(slaget vid Shiloh). På hösten s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
