Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 59-60 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Graal l. Gral - Graal - Graasten - Grábakr - Grabbe, Nils Månsson - Grabbe, Christian Dietrich

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bron till England. Ur Brons stam framgick sedan
den utvalde hjälten Perceval, som var utsedd
till bevarare af graal och i vissa dikter
slutade som graalkonung. Därmed var således
en förklaring gifven på Chrétiens dikt. Robert
var därvid inspirerad af ett ställe ur Matteus’
evangelium (26:23), af två apokryfiska skrifter,
Nikodemusevangeliet och "Vindicta salvatoris". En
förblandning egde rum mellan Josef af Arimathias
person och den judiske historieskrifvaren
Josefos, hvars öden vid Jerusalems förstöring
finnas berättade hos Suetonius. Därigenom att
graal nu uppfattades som en helig relik med många
hemlighetsfulla egenskaper, kommo småningom de
romaner, som behandlade detta ämne, att erhålla
en alldeles ny karaktär. Den ridderliga andan
hos Chrétien lämnade rum för en strängt asketisk
riktning. Kärleken uppfattades som en frestelse,
och riddarna ströfvade nu ikring för att söka
graal, som endast den kyskaste och strängaste var
värdig att ha under sitt hägn. Allt flera reliker
uppträda i berättelsen: det blödande spjutet
uppfattas som den lans, hvarmed Longinus skulle
ha genomstuckit frälsarens sida; Kristi svepduk,
törnekrona o. s. v. kommo också att spela en
roll. Det låg i hela denna nya uppfattning
element, som kunde ledt till nya poetiska
skönheter. Medeltiden mäktade emellertid ej
längre behärska ämnet, utan de senare dikterna
förföllo genom löst förbundna äfventyr och
tomt allegoriserande. På grundval af dessa
senare dikter uppstod i början af 1200-talet
den omfångsrika prosaromanen "La queste du
graal" m. fl., för hvilka här ej närmare kan
redogöras. Sagan om graal spriddes äfven till
de öfriga europeiska litteraturerna. Den mest
framstående af icke franska bearbetningar äro
Wolfram von Eschenbachs dikter "Titurel" och
"Parcival", där graal är en symbol för tron som
den högsta af alla ridderliga dygder och för
den genom Kristus uppnådda frälsningen. Sagan
vann äfven stor utbredning i England och
nådde till Island. En ryktbar behandling af
densamma i musikdramatisk form är Richard
Wagners "Parsifal" (1882), och den spelar in
äfven i hans "Lohengrin". Jfr art. Bretonska
romanerna och Birch-Hirchfeld, "Die sage vom
G." (1877), Nutt, "Studies on the legend of the
holy graal" (1888), och W. Golther, "Ursprung
und entwickelung der sage von Perceval und
von G." (i "Bayreuther blätter", XIV, 1891). _
J. M.

Graal [gräl], ett af vacker skog omgifvet,
mycket besökt hafsbad vid Östersjön i
Mecklenburg-Schwerin, emellan Warnemiinde
och Müritz. Kurgästernas antal omkr. 2,700.
Ln.

Graasten [grå-]. Se Gravenstein.

Grábakr, isl. Se Gråbak.

Grabbe, Nils Månsson, finsk partigängare under
Gustaf Vasas befrielsekrig, nämnes redan under
hösten 1521 bland det danska partiets motståndare
i Finland och var, sedan Sören Norby under våren
1522 besegrat det svenska partiet i landet, den
främste bland dem, som ännu vågade kämpa för de
svenska intressena. Tegel omtalar i "Gustaf I:s
historia", att G. med en liten flotta uppehöll
sig i den finska skärgården, landsteg än på
ett, än på ett annat ställe och begagnade sig
af hvarje tillfälle att öfverraska fienden och
göra honom skada, såsom vid Raseborg, Borgå och
Kumogård. Då fienden med samlad öfvermakt angrep
honom, drog G. sig tillbaka
till Reval och andra hamnar s. om Finska
viken, men visade sig snart åter vid Finlands
kuster. Under hösten 1523 ledde han med framgång
belägringen af Viborgs slott. G. emottog
flera bevis på konung Gustafs gunst. Han var
1523 till sin död häradshöfding i Raseborgs
län, slottshöfding på Raseborg 1526-34 och
slottshöfding på Viborgs slott 1534-45. Död 1549.
M. G. S.


Grabbe, Christian Dietrich, tysk
dramatiker, f. 1801 i Detmold som son till
en tukthusvaktare, d. där 1836, studerade
juridik i Leipzig och Berlin, men sysslade
emellertid mest med teaterstudier och dramatiskt
författarskap. G. måste 1823 återvända till
det lilla Detmold, där han började praktisera
som jurist och 1827 vardt auditör vid lippeska
militären. Denna hans enda yttre framgång
höjde för någon tid hans själfkänsla och
alstringskraft, hvilka sjunkit under trycket af
missräkningarna och genom det bohemlif, som han
fört. Småningom stegrades hans misantropi, han
vanskötte sin tjänst och måste ta afsked. - G:s
första tryckta arbete är Dramatische dichtungen
(1827), som innehåller sorgespelet Herzog Theodor
von Gothland, vildt, barockt och cyniskt, med
plumphet och patos oförmedlade bredvid hvarann,
brottstycket Marins und Sulla, ett litet tragiskt
stycke Nanette und Marie, det ironiska lustspelet
Scherz, satire, ironie und tiefere bedeutung samt
afhandlingen Die Shakspearo-manie. Tragedien Don
Juan und Faust (1829) och Hohenstaufen-dramerna
Kaiser Friedrich Barbarossa (s. å.; "Kejsar
Fredrik Barbarossa", 1833) och Kaiser Heinrich
VI. (1830) samt Napoleon oder die hundert tage
(1831) visa G:s höjdpunkt; sagan Aschenbrödel
(1835), sorgespelet Hannibal (s. å.) och den
postumt utgifna Die Hermannschlacht (1838,
med Dullers biogr, af G.) beteckna afmattningen.

Omdömena om G:s diktning på isär. Många se i
honom den jämte Kleist och Hebbel störste tyske
dramatikern efter Schiller, medan andra åter
betrakta honom som en misslyckad, en "vanmaktens
titan". Hans brist på själfbehärskning och
jämvikt, hans dryckenskap och hans måttlöshet
hindrade utvecklingen af hans gåfvor: kraftig,
originell fantasi, stor makt öfver språket och
skarp historisk blick. Trots den ständiga bristen
på konsekvens och konstnärlig harmoni, den aldrig
för scenen beräknade formen med sina oupphörliga
scenskiften, sin personmängd (i Napoleonsdramat
130 personer utom "folk") och sina tillfälliga
episoder göra G:s dramer ett väldigt intryck
genom karaktärsskildringens mäktighet, den i stor
stil gifna tidsbilden och geniala enskildheter
i repliker och arkitektonik. Betydelsefull
var ansatsen till nationell tysk dramatik
i Hohenstaufen-dramerna. G:s inflytande har
spårats hos Hebbel och Hamerling m. fl., och
särskildt har man i G. velat se förelöparen för
moderna dramatiker i fråga om stora folkscener. -
Samlingar af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>