Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 55-56 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gozzi, Carlo - Gozzo - Gozzoli, Benezzo - G.P.O. - gr. - Graadyb - Graaf, Renier de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kort; hans garnisonslif i Zara var alltför
oregelbundet, och han älskade framför allt att
spela teater med sina kamrater. Han återvände
därför snart till Venezia, där han efter
faderns död, 1745, åtog sig och verkligen
äfven delvis lyckades att återställa familjens
förmögenhet. Han fortsatte emellertid sin
poetiska verksamhet, och i synnerhet tog han en
liflig del i den poetiska polemiken mot Goldonis
förfranskade lustspel. Denna strid flammade upp
på 1740-talet och utkämpades hufvudsakligen af
Graneleschernas akademi, i hvilken G. och hans
broder Gasparo voro de ledande.

Han skref en
hel serie poetiska stridsskrifter mot Goldoni
och Chiari; de förnämsta äro La Tartana degli
influssi per l’anno bisestile 1756, ett slags
humoristisk kalender, och Marfisa bizzarra
(1761-68). Betydelsefullare äro emellertid de
dramatiserade sagor, som han från och med 1761
började författa och i hvilka han begagnade
sig af den gamla commedia dell’arte, hvilken
Goldoni förlöjligat. Goldoni hade i sina komedier
fäst vikt endast vid de förståndskvicka och
realistiska sidorna af lifvet; de fantastiska
och humoristiska elementen, förvandlingarna,
harlekinaderna, det öfvernaturliga, underbara
och hemlighetsfulla förnyades däremot af G. Äldst
af dessa s. k. "fiabe teatrali" är en allegorisk
komedi, riktad i synnerhet mot Goldoni, L’amore
delle tre melarancie (1761; blott sceneriet
finns i behåll); mera utförd är Il corvo (s. å.),
ett af hans bästa arbeten, Turandotte (s. å.),
som bearbetades fritt af Schiller, II re cervo
och La donna serpente (1762), La Zobeide och II
mostro turchino (1763), II pitochi fortunati
(1764) samt L’angellino belverde, ett af hans
vackraste dramer, och Il re de Genj (1765). De
uppfördes af Sachis trupp, hvars direktör själf
var en utmärkt commediadell’arte-skådespelare,
och vunno publikens bifall. Någon stor roll
spelade de emellertid icke i Italien, men öfvade
ett mycket betydande inflytande på den tyska
romantikens utveckling; Schleglarna beundrade
G. och ställde honom vid sidan om Shakspere,
Tieck imiterade honom i sin "Blaubart" m. fl.,
Hoffmann var hans store beundrare. G. hör
emellertid till romantikens förelöpare äfven i
Italien; sina ämnen tog han ur olika länders
folksagor, i sin teknik är han påverkad af
Aristofanes och spanjorerna (tidigare hade
G. öfversatt ett par af Calderóns och Moretos
bästa dramer). Högst intressanta äro äfven
hans Memorie inutile della vita di C. G. (3
bd, 1797). G:s samlade arbeten äro utgifna
1772 (8 bd) och 1801-02 (14 bd; hans "Fiabe"
utkommo 1885 i 2 bd, hans brefväxling 1880 och
1884). Litt.: Schandorph, "Goldoni og Gozzi"
(1874), G. B. Magrini, "I tempi, la vita e
gli scritti di C. G." (1883), Malamanni,
"Nuovi appunti e curiosità Goldoniane"
(1887), och Rabany, "C. G." (1896).
J. M.

Gozzo [gå’tsä], eng. Gozo [gå’tsåü], forntidens
Gaulos, brittisk ö i Medelhafvet, n. v. om
Malta. 70 kvkm. Omkr. 25,000 inv., jämte den
närliggande ön Comino. Ön är bergig, men fruktbar
och väl odlad. Hufvudort är Rabato. Den
brittiska garnisonen är förlagd i fästet Chambray
l. Castello del G. Ön har cyklopiska murar
af okändt ursprung och romerska fornlämningar.
(J. F. N.)


Benozzo Gozzoli. Efter ett
själfporträtt från freskerna i
kapellet till Medicéernas
Palazzo Riccardi.

Gozzoli [gå’tsåli], Benozzo, eg. Benozzo di Lese
di Sandro, italiensk målare af florentinska
skolan, f. 1420, d. efter 1497, var Fra Angelicos
lärjunge och Ghibertis medhjälpare vid arbetet på
bronsdörrarna till baptisteriet i Florens. Hans
lätt skapande fantasi, friska och öppna blick,
hans glada uppfattning, som gärna fann anknytning
till samtiden, äfven när han hade att återgifva
bibliska ämnen, bidraga att göra hans talrika och
väl bevarade freskoföljder till en mera lefvande
och fullständig bild af lifvet i 1400-talets
Italien, än någon
af hans konstnärligt öfverlägsna medtäflare
gifvit. 1450 utförde G. sitt första själfständiga
arbete, en freskoföljd och en altartafla i
kyrkan S. Fortunato vid den lilla umbriska
staden Montefalco; 1452 smyckade han koret
i S. Francesco i samma stad. Därifrån begaf
han sig till Viterbo och Perugia, hvarefter
han återvände till Florens för att dekorera
huskapellet i Medicéernas palats. I dessa
1463 utförda freskomålningar, framställande
i ett rundt väggarna fortsättande tåg de
helige tre konungarnas färd till Betlehem,
står mästaren på sin höjdpunkt. Sitt säregna
intresse ha de där talrikt förekommande
liffulla porträtten af Mediciättens medlemmar,
vänner och tjänare. Kort efter fullbordandet
af detta arbete skildrade han i San Gimignano
Augustinus’ lif i helgonets kyrka. Slutligen
har han i Campo-santo i Pisa lämnat efter
sig icke mindre än 24 stora freskobilder ur
gamla testamentet, rika på fängslande detaljer,
af präktig verkan som ren utsmyckning, men af
föga djup i innehåll och anda. Biogr. af Stokes
(1904). A. L. R.

G. P. O., förkortning för eng. General
post-office, hufvudpostkontoret.

gr., officiell svensk förkortning för gram;
förkortning för lat. granum (korn), gran.

Graadyb [grå-], det farvatten, som på Jyllands
sydvästra kust från Nordsjön skär sig in
mellan Skallingen och Fanö till Esbjergs hamn;
det är 8-20 m. djupt, men begränsas på båda
sidor af grund, som vid lågvatten nästan
torrläggas. E. Ebg.

Graaf [chräf], Reinier de, holländsk
anatom, f. 1641, d. 1673, studerade medicin
i Leiden och praktiserade sedan i Paris
och Delft. 1664 utgaf han De natura et usu
succi pancreatici, hvilket, ehuru behäftadt
med väsentliga fel, förskaffade honom stort
anseende. Han gjorde stora tjänster åt anatomien
genom uppfinningen af blodkärlsinjektioner samt
genom sina undersökningar öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>