Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goldschmidt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1439
Golf
1440
väggar och tak. För boningsrummet bör golfvet
genom sin indelning och färg bilda en lugn
bakgrund för möblerna, hvilka ses lika mycket
mot golfvet som bakgrund som mot väggarna. Vårt
plankgolf, afsedt för skurning, kan hvarken
i fråga om indelning eller färg sägas vara
synnerligen tillfredsställande. Betydande konst
har sedan äldsta tider öfvats att sira golfven i
religiösa och världsliga monumentalbyggnader. Den
färgstämning och färgrikedom, som mattor kunna
förläna bostaden, måste i monumentalbyggnader
frambringas med hållbarare material. Större och
mindre skifvor af olika färgade marmorarter,
utlagda i genometriska mönster, mosaik
af olikfärgade stenarter, kompletterade i
nödfall med konstgjorda bitar af bränd lera
eller af glas, ha härtill användts af greker
och romare i stor utsträckning. Bruket af
mosaikgolf var hos romarna så alltmänt
äfven för privatbostäder, att man i den lilla
provinsstaden Pompeji finner dem i de flesta mera
förmögna hus. I Pompeji fanns en golfmosaik, det
s. k. Alexanderslaget (se d. o.), framställande
en rik figurkomposition. Italienarna ha ända
till våra dagar bevarat konsten att lägga
mosaikgolf. Under 1800-talets sista årtionden ha
utvandrade italienska yrkesmän spridt konsten
till Europas öfriga länder. Äfven här i landet
läggas nu vackra cementmosaikgolf, oftast
af italienare. Från den muhammedanska världen
infördes i Europa genom morerna användningen af i
mönster målade, glaserade och brända lerplattor
(azulejos, majolika, fajans, astrak, kakel)
för golfbeläggning. Medeltiden och den tidigare
renässansen ha efterlämnat vackra golf af dylika
material.
I våra bostäder utgöres golfvet vanligen
af 2-tums furuplank (d. v. s. 5 cm. tjock),
spåntad och spikad direkt på bjälkarna eller,
om bjälklagen skola vara mera ljuddämpande, på i
fyllningen liggande "underslag" af plank eller
sparrvirke. Ur hygienisk synpunkt ha på senare
tider viktiga anmärkningar framställts emot denna
golfbeläggning. Springorna mellan golfplankorna,
som ökas efter hand, som träet torkar, utgöra
synnerligen gynnsamma bakteriehärdar. Jordmånen
blir ännu gynnsammare för dylik växtlighet
genom den oupphörligt återkommande bevattningen
vid golfvens skurning. Dessa olägenheter
afhjälpas, om springorna igenkittas och
golfven oljedränkas och laseras, fernissas
eller bonas. Men all dylik behandling af furu
å golf är synnerligen ovaraktig på grund af
furuns lösa beskaffenhet. Vackra, hållbara
och hygieniskt mera tillfredsställande äro
parkettgolfven, som åstadkommas därigenom,
att man af väl valdt och absolut torrt furuvirke
sammansätter kvadratiska taflor 0,5–1 m. i
fyrkant och belägger dem med 0,5–1 cm. tjock
faner af ett hårdare träslag (vanligen ek) i
något mönster. Parkettgolf äro relativt dyra; men
skurningen undvikes och ersattes med boning, och
de ytterst små springorna mellan rutorna fyllas
vid hvarje boning med vax. S. k. stafparkett
utföres af korta (30 à 60 cm.) och smala (7 à
10 cm.) spåntade ekbräder, s. k. ekstaf, hvilka
läggas i riktning mot hvarandra som faner i en
fjäder. Hos oss betraktas parkettgolf som
en lyx; i andra länder, exempelvis Ryssland,
är golfvens beläggande med rutparkett det
normala. Äfven i Frankrike och England torde
skurgolf af trä vara mindre vanliga; i Italien
och Spanien äro de okända.
Emellertid undanträngas trägolfven alltmer af
andra beläggningsmaterial, i all synnerhet af
linoleummattan, medelst hvilken springorna
inskränkas till ett minimum, och en värdefull
luftisolering mellan de olika våningarna
erhålles. Den är dessutom både vattentät och
eldfast, och man kan gifva den hvilken färg och
hvilket mönster som helst. Fullkomligt fogfria
golf erhållas medelst de under olika namn,
xylopat, torgament, linotol, sanitasgolf,
patentgolf o. s. v., gående golfbeläggningsämnen,
hvilka påläggas i mjukt, degartadt tillstånd
direkt på underlaget, det må nu vara trä,
sten, cementbetong o. s. v., och hvilka på
senare tider fått mycken användning särskildt
i sjuksalar. I afseende på hållbarhet blir
dock alltid sådan golfbeläggning underlägsen
de material, som kunnat vid tillverkningen
underkastas starkt tryck, såsom linoleummattor,
xylolitplattor o. d. Användningen af dylika
konstgjorda golf beläggningsmaterial har
ökats genom träbjälklagens utträngande och
ersättande af järnbjälklag; de bilda ett
mycket viktigt komplement till de moderna
bjälklagskonstruktionerna.
Stengolf äro vi här i landet vana
att finna endast i förhallar, vestibuler,
trapplaner, portgångar o. d. samt i kyrkor. I
de sistnämnda ha sedan äldsta tider användts
dels tegel lagda på flätan i olika mönster,
dels kalkstensplaner. Vår siluriska kalksten,
som förekommer dels grå, dels röd och brytes
ur berget i tunna hällar, är af naturen det
förträffligaste golfbeläggningsmaterialet och
användes också därtill i stor utsträckning,
oftast i kvadratiska plattor med 45 cm. sida och
3 à 5 cm. tjocklek, s. k. kalkstensplansten. Det
största kalkstensgolf, som lagts i ett
sammanhang i vårt land, torde vara golfvet
i Nordiska museets hall, upptagande en yta
af omkr. 1,800 kvm. och i hvars mönster som
hufvudmotiv ingå de gamla alkemistiska tecknen
för de viktigaste metaller och bergarter
i vår svenska jord. Kalkstensgolfven ha en
angenäm neutral färgton, äro för vårt land
karakteristiska och borde icke i så hög grad,
som nu sker, få undanträngas af utländska hvita,
svarta och brokiga (därföre vanligen bråkiga)
marmorsorter. Äfven i rum, där golfvet
f. ö. är af trä, läggas några
kalkstens- eller marmorhällar framför kakelugnar och
spisar (s. k. kakelungns- eller spisplaner),
för att icke nedfallande bränder eller gnistor
skola skada eller tända golfläggningen. Under
1700-talet var det vanligt, att man rundt
rummens väggar lade en fris af kalksten och
därinnanför trägolf. Stenbeläggning med tegel
på flätan användes hos oss äfven allmänt som
s. k. brandbotten på vindsbjälklaget. Eld
hindras visserligen härigenom att sprida sig
nedåt, men undervarande våningar förstöras
vanligen ändå genom de oerhörda vattenmassor,
som numera kastas in i eldhärdarna, och hvilka
en brandbotten af tegel icke förmår hejda. Man
börjar därföre numera utföra brandbottnar
af stålslipad cementbetong med lutning mot
afloppsledningar eller spygattar direkt ut
i det fria. Fullkomligt vattentäta golf för
badrum, sköljrum, diskrum o. d. kunna dock icke
åstadkommas enbart med stålslipad cementbetong,
utan på denna måste läggas ett lager asfalt
med lutning mot golfbrunn. Jfr "Handbuch der
architektur", afd. III, bd 3, h. 3.
2. Landtbr. Se Hässja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
