Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1417-1418 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goethe ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Goethe på äldre dagar

fortsatte likväl sin själfbiografi,
Dichtung und wahrheit (3 bd, 1811–14, 4:e bandet postumt 1832),
genom summariska
Tag- und jahreshefte,
hvilka räcka fram till 1822, och mottog genom att
lära känna persisk diktkonst nya impulser, hvilka
omedelbart omsattes i dikt, den i österländsk
ton skrifna
Westöstlicher diwan (1819),
en ungdomligt fyllig och erfaret vis samling dikter,
delvis egnade Marianne von Willemer.
Trilogie der leidenschaft (1822–23),
framkallad af bekantskapen med Ulrika von Levetzow,
vittnade om ung känslostyrka, medan däremot
Wilhelm Meisters wanderjahre (utg. 1821–29)
förrådde annalkande ålderdom. Utom af studier
upptogs hans lefnadsafton af att fullborda
Faust,
hvars andra, symboliserande del utkom efter G:s död,
och som skildrar, hur Faust, frigörande sig från
Mefistos ledning, färdas genom historiens, konstens
och det offentliga lifvets värld, för att i verksamhet
för andra finna befrielse från skuld och kval och
i blicken på mänsklighetens utveckling vinna tröst
för sin smärta. 1827–31 utgaf han i 40 bd en
"ausgabe letzter hand" af sina verk, fullständigad af
Nachgelassene werke i 20 bd (1833–42).

Efter Christianes död hade G. i jan. 1817 glädjen
att se sin son, August von G., gift med
Ottilie von Pogwisch, hvilken vardt värdinna i
hans hem (med deras söner, Walter och Wolfgang,
utdog G:s släkt). S. å. lämnade han ledningen
af Weimars teater. 1828 afled Karl August,
1829 Luise och 1830 August von G. Rastlöst
arbete hjälpte G. att bära dessa förluster,
samtidigt med att såväl Tyskland som utlandet i
städse ökadt mått bragte honom ärebetygelser och
hyllningar. Särskildt Englands stora författare
(Byron, Carlyle, Walter Scott) närmade sig honom
med beundran.

22 mars 1832 dog G. stilla i Weimar (se
Schüddekopf, "G:s tod", 1907).

G:s storhet ligger framför allt i hans
universalitet, som i lika mån betingades af
medfödda anlag och en medveten, allsidig
utbildning af dessa. Såsom ingen annan
germansk författare är G. samtidigt skald
och vetenskapsman. Det är ej endast enstaka
vetenskapliga upptäckter, som G. sökt, utan
en helhetsuppfattning. För G. var monismen den
enda möjliga världsuppfattningen, och Spinozas
panteism ledde honom härvid. Den 1810 utgifna
Zur farbenlehre
är visserligen af fysikerna förkastad, men den
däraf oafhängiga
Geschichte der farbenlehre
ger i djupsinnig prosa hans uppfattning af
kulturhistorien. Den af G. 1817–24 utgifna
tidskriften "Zur naturwissenschaft überhaupt",
den 1816 började "Kunst und alterthum" och de
under sista skedet af hans lif allt flera
sträfvandena att genom internationellt utbyte
skapa en "världslitteratur" vittna om hans
oaflåtliga arbete för att till ständig
växelverkan samla den mänskliga kulturen.
Sprüchen in prosa (utg. af G. von Loeper 1870)
med sin gedigna erfarenhet och storstilade
vishet vittna likaledes om hans vidd. Den
harmoni och sundhet, som prägla G:s väsen,
äro gifvetvis beroende på det normalt, nästan
borgerligt behärskade i hans uppfattning af
människa och samhälle. Ingen af G:s tolkare eller
lärjungar har undgått att betona, hur G:s lif
och lära stå i full samklang; han framhåller
nödvändigheten af att utveckla personligheten
till den högsta möjliga fullständighet,
och med rätta har Taine kallat honom "fadern
och framkallaren af alla moderna idéer". Som
skald är G. icke blott skaparen utaf så många
verk af djupaste originalitet, utan äfven en
ensamstående förebild genom den "hvila i styrkan
af sitt eget innehåll", som han förlänade sina
verk. Icke minst märkes den "sichere gegenwart",
som enligt G. kännetecknade en betydande dikt,
i hans egen lyrik, hvilken är centrum i allt hans
författarskap. Det ges ingen lyriker i världen,
som förfogar öfver G:s rikedom på stämningar
och outtömliga uttrycksmedel; lyriken bildar
underströmmen i alla hans verk.

Statyer öfver G. äro resta af Marchesi 1840 och
af Schwanthaler 1849 i Frankfurt, en dubbelstaty
af G. och Schiller i Weimar 1857 och i San
Francisco 1901, af Widemann 1869 i München, af
Schaper 1880 i Berlin, af Hellmer 1900 i Wien,
af Seffner 1903 i Leipzig, af Wägener 1904 i
Strassburg och af Eberlein 1904 i Villa Borghese
i Rom. – Såväl G:s Gartenhaus som hans senare
bostad i Weimar, det s. k. Goethenationalmuseum,
är bibehållet i ursprungligt skick och
vallfartsort för tusenden. Äfven Goethehaus i
Frankfurt, G:s föräldrahem, är sedan 1897 öppet
för besökande. G:s namnteckning se Autograf
(pl. 2). – Jfr vidare Goethegesellschaft och
Goethe-und-Schiller-archiv. Utom redan nämnda
upplagor af G:s arbeten äro de viktigaste den
s. k. Weimarupplagan i fyra serier, poetiska och
naturvetenskapliga verk, dagböcker och bref (ännu
ofullb.), den af Heinemann m. fl. redigerade
(1899–1908, 30 bd), Cottas jubileumsupplaga
(1902 ff., 40 bd, ofullb.) och Hempels (36 bd). G:s
Briefe an frau von Stein (utg. af Wahle 1899–1900) och
G:s briefwechsel mit Schiller (utg. af G. själf; 6 bd, 1828–29; många uppl.)
tillhöra hans hufvudverk; hans uttalanden föreligga
samlade i Biedermanns
G:s gespräche (10 bd, 1889–96).
Den kolossala litteraturen om G. kan här ej ens antydas;
bibliografi lämnas af M. Koch i Goedekes "Grundriss
zur geschichte der deutschen dichtung" IV (2:a uppl. 1891).
Af biografier öfver G. äro de bästa
Hermann Grimms (7:e uppl. 1902),
K. Heinemanns (3:e uppl. 1903),
A. Bielschowskys (15:e uppl. 1907) och
E. M. Meyers (3:e uppl. 1905).
Kort öfversikt ger Witkowski (1899). Af speciellare
arbeten kunna nämnas
Schöll, "G. in hauptzügen seines lebens und wirkens" (1887),
W. Hehn, "Gedanken über G." (5:e uppl. 1902),
W. Scherer, "Aufsätze über G." (2:a uppl. 1900),
M. Morris, "Goethestudien" (2:a uppl. 1902),
O. Harnack, "G. in der epoche seiner vollendung" (3:e uppl. 1905),
Boucke, "Wort und bedeutung in G:s sprache" (1901) och
"G:s weltanschauung" (1907),
Bode, "G:s lebenskunst" (5:e uppl. 1907;
sv. öfv., "G. såsom människa". 1905),
W. Dilthey, "Das erlebnis und die dichtung" (2:a uppl. 1907)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>