Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasfabrikation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egde rum, intygas genom urkunder. – Sannolikt
till följd af bysantinsk inverkan uppblomstrade
under medeltiden ånyo glasindustrien i den
muhammedanska östern, i Syrien (Antiokia,
Tyrus, Damaskus) och Egypten. Godset var
äfven där dåligt, men orneringen å fabrikat
från 1300-talet, inskrifter i stora arabiska
skrifttecken, bladverk och djur af olika slag,
är intressant och af stor effekt. Konturerna äro
vanligen utförda i röd emalj och mellanliggande
ytor ofta förgyllda; för öfrigt förekommer
målning med emaljfärger i blått, grönt, gult
och hvitt. Vaser och kärl af detta slag voro
högt värderade i Västerlandet under den senare
medeltiden och finnas upptagna i de kungliga
skattkamrarnas inventarier. En karakteristisk
typ äro de s. k. moskélamporna, i flaskform,
afsedda att hänga i taket; dylika finnas ännu
i sultan Hassans moské i Kairo, och enstaka
prof träffas i flera europeiska samlingar
(jfr fig. 4). – I Västerlandet upphörde
icke under medeltiden fabrikationen af glas,
men man kan antaga, att i allmänhet endast
gröfre och simplare vara tillverkades. Främsta
rummet inom glasindustrien intog Venezia, den
stad, som i första hand utgjorde mellanlänken
mellan Öster- och Västerlandet. Glashyttorna
flyttades omkr. år 1290, af fruktan för de
ofta förekommande eldsvådorna, till den
invid själfva staden liggande ön Murano,
som redan förut varit hufvudorten för den
venezianska glastillverkningen. De tidigaste
bibehållna föremålen af venezianskt glas:
pokaler, skålar, kannor från 1400-talet,
utmärka sig genom tunga, massiva former,
hämtade från eller åtminstone påverkade af de
samtida guldsmedsarbetena. Dekorationen utgöres
hufvudsakligen af förgyllning och målning i
emaljfärger på färgadt (blått, grönt) gods:
löfverk, figurer, t. ex. porträtt, fjällmönster,
vapen, sköldar o. d. Mot slutet af 1400-talet
börjar kännedomen om den klassiska forntiden,
den s. k. renässansens stilriktning, att
inverka ej endast på valet af hufvudformer och
dekorationsmotiv, utan äfven på tekniken. Det
är nu, som den venezianska glastillverkningen
når sin höjdpunkt både i alstringskraft och
konstnärlighet. Yrket omhuldades på det ifrigaste
af myndigheterna, som med en viss svartsjuka
vakade öfver, att dess hemligheter ej måtte
spridas till andra länder, något som det, oaktadt
de strängaste lagar, dock ej lyckades att på
längden förekomma. Från 1500–1600-talen härröra
dessa under af glasblåsningskonst, som genom
de sirliga, smärta formerna och den växlande
fantasirika dekorationen väcka eftervärldens
beundran och på hvilka äfven samtiden satte
det högsta värde. Godset i dessa fabrikat
utmärker sig genom sin tunnhet och otroliga
lätthet; däremot är det ej synnerligen klart,
utan ofta smårepigt eller bläddrigt liksom
det antika glaset. Sin stilkaraktär erhåller
det hufvudsakligen därigenom, att blåsningen
och formningen för hand medelst tänger eller
andra verktyg här äro de väsentligen använda
arbetssätten (i motsats till fasettslipning,
gjutning o. d.). I formerna råda den största
omväxling samt de finaste och lyckligaste
proportioner. Jämte de häfdvunna kärltyperna:
pokaler, bägare, skålar, kannor, vaser o. d.,
märkas åtskilliga fantastiska bildningar,
hämtade från djur- och växtvärlden. Med afseende
på dekorationen och massans behandling kan det
venezianska glaset indelas i flera grupper: 1)
färgadt eller enfärgadt glas, ofta prydt med
pålagda glasband eller ribbor,
krusade och böjda på mångahanda sätt, stundom
bildande delvis fria utsprång, t. ex. på
de s. k. flygelglasens stängel (se fig. 5
och Flygelglas med fig.); 2) emaljeradt och
förgylldt glas; 3) isglas (fr. craquelée), hvars
yta liknar skroflig is; 4) opakt marmoreradt
eller spräckligt glas – hit hör aventurin-glaset,
med liksom guldstänk i en bärnstenslik massa –;
5) millefiori-glas (se ofvan) och 6) filigran-
eller trådglas (se fig. 6 och Filigran 2
med fig.). Det venezianska glasets tunnhet
gjorde det i allmänhet olämpligt för slipning,
hvilken först senare, såsom en följd af bömiskt
inflytande, kom i bruk. Jämte tillverkning af
glaskärl förekom en högt utbildad fabrikation af
speglar, af ljuskronor med blomsterprydnader, af
glas för optiska ändamål – ända från medeltiden
– samt slutligen och i en högst betydande
utsträckning tillverkning af glaspärlor. Den
venezianska glastillverkningen utöfvade
framför allt under 1500-talet ett bestämmande
inflytande på det öfriga Europa. Genom den från
slutet af 1600-talet framträdande smaken för
kristallglas med slipning led den venezianska
glastillverkningen ett starkt afbräck. Med
republikens fall förlorade den sin konstnärliga
karaktär. På 1800-talet har den dock åter
höjt sig, framför allt genom den verksamhet,
som utöfvats af Antonio Salviati (d. 1892), och
f. n. finnas i Venezia flera stora glasfabriker,
där de gamla venezianska metoderna tillämpas. –
Åtskilliga venezianska glas, både äldre och
yngre, finnas i de konstindustriella samlingarna
i Nationalmuseum (jfr fig. 5 o. 6).
Äfven den tyska glastillverkningens historia
går tillbaka till medeltiden; om dess uppkomst
vet man ingenting med säkerhet. En mängd af
hvarandra oberoende små glashyttor tyckes ha
funnits i vidt skilda trakter, Bajern, Thüringen,
Böhmen o. s. v. Tidigt torde inflytande från
Venezia ha gjort sig gällande. – De äldsta
gammaltyska glas, som bevarats till våra
dagar, härstamma från 1500-talet; formerna
äro i allmänhet tunga och klumpiga, själfva
glasmassan oren och dekorationen ofta anbragt
genom målning med emaljfärger. I afseende på
formerna erbjuda de tyska glasen ej samma rikedom
som de venezianska, men de ha i stället att
uppvisa åtskilliga synnerligen karakteristiska
typer. Till dessa höra välkommorna (ty. humpen),
höga, cylindriska bägare af tämligen groft
grönaktigt glas, prydda med emaljmålningar,
ofta framställande riksörnen bärande på sina
vingar de olika tyska staternas vapensköldar,
s. k. reichshumpen, hvaraf flera ex. finnas
i Nationalmuseum (se fig. 7). Jämväl enskilda
vapen förekomma, t. ex. Brahevapnet på ett par
ståtliga bägare i Skoklostersamlingen, daterade
1627. Vidare må nämnas "passglaset", "tumlaren"
och "stöfvelglaset". En anmärkningsvärd glasform
från denna tid är den s. k. remmaren (ty. römer):
i sin typiska form ett halfklot på en cylinder,
af grönaktigt glas – som bekant ännu bibehållet
för de renska vinerna – samt ofta prydd med
knapplika utsprång (fig. 8; jfr dylik fig. å
pl. till art. Dryckeskärl). Äfven dropplika
utsprång förekomma stundom som ornering å gamla
tyska glaskärl. Af tyskt ursprung från Nürnberg
äro vidare schaper-glasen, så kallade efter
sin uppfinnare Johann Schaper (d. 1670), med
ytterst fina målningar i svart (se fig. 9). –
Mot 1600-talets slut begynner det bömiska glasets
glansperiod. Detta utmärker sig genom hårdhet
och genomskinlighet; sin stilkaraktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
