Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6 SiO2, K2O, PbO, med en halt af 53,4
proc. kiselsyra, 13,8 proc. kaliumoxid, 32,8
proc. blyoxid.
Glasets fysiska egenskaper äro af icke mindre
vikt för dess karakteristik än den kemiska
sammansättningen. Specifika vikten växlar hos
kalkglas mellan 2,4 och 2,6, hos blyglas är den
3,0–3,8; tyngst är talliumhaltigt flintglas med
spec. vikt 5,62. Längdutvidgningskoefficienten
inom temperaturgränserna 0°–100°
är 0,0007–0,0009. Hårdheten stiger med
kiselsyrehalten och nedsättes af alkalier och
bly samt växlar därför betydligt. De hårdaste
glasslagen låta knappt repa sig med goda
filar. Emot konstant tryck är glas ganska
hållfast, sprödheten aftager betydligt i samma
mån som glasets tjocklek; i tunna skifvor eller
trådar är materialet mycket elastiskt. Hastig
afkylning gör glaset sprödt, långsam afkylning
förminskar bräckligheten. Glaset är en dålig
värmeledare, hvilken egenskap i förening med
sprödheten gör det mindre motståndskraftigt
mot hastiga temperaturväxlingar. Äfven i
elektriskt afseende är glas en dålig ledare;
alkaliska glas äro emellertid mindre isolerande
än kiselsyrerika. Ljusbrytningsförmågan är hos
blyglas större än hos vanligt glas och störst hos
glas, i hvars massa vismut ingår i st. f. bly
och tallium i st. f. kalium. Ljuset absorberas
vid sin genomgång olika af olika glassorter,
t. ex. af flintglas 4,27 proc., af vanligt
fönsterglas 13 proc.
Fullkomligt färglöst glas är svårt att
framställa, emedan råmaterialen nästan alltid
innehålla spår af järn och natrium, som ge
färgtoner åt massan. Af de tunga metallerna
ge blott bly och vismut färglösa glas. Glasets
smältpunkt höjes genom kiselsyra, men sänkes
genom bor, fluor, alkalier och bly. Upphettas
glas länge till den temperatur, vid hvilken det
är mjukt, omvandlas det till en ogenomskinlig,
kristallinisk, hård massa (Réaumurs porslin). –
På glasets förhållande vid höga temperaturer
beror dess egenskap att låta forma sig
till de mest olika föremål. Vid glasugnens
temperatur (1200°) är glaset tunnflytande
som sirap och kan då gjutas i formar. Denna
egenskap tillgodogöres vid tillverkningen
af större speglar och de nu för tiden så
mycket använda stora butikfönstren. Vid en
något lägre temperatur antager glasmassan en
utomordentlig seghet, så att den med lätthet
antager olika former och äfven kan spinnas till
den finaste tråd. På glasets utomordentliga
seghet vid rödglödgningstemperaturen beror
glasblåsarkonsten. En annan egenskap, som
för denna industri är af icke mindre värde,
är, att man vid denna temperatur kan endast
genom beröring fästa två stycken glasmassa
vid hvarandra. – Glas har i allmänhet stor
motståndsförmåga mot kemikaliers inverkan. I
fuktig luft anlöpes det emellertid med tiden
af ett iriserande, ogenomskinligt ytlager, som
består af kiselsyra och därför kan aftvättas
med kalilut; äfven vid långvarig kokning med
vatten löser sig glas. Syror och kaustika
alkalier verka ännu kraftigare än vatten,
starkast fluorvätesyra, som därför användes till
etsning af glas. (Se vidare Glasfabrikation.)
C. A. D. (G. H-r.)
Glas, sjöv. Ombord å fartyg indelas dygnet i
"vakter" och hvarje "vakt" i 8 halftimmar, hvilka
benämnas glas. (De två "vakter", som benämnas
plattfötter - tiden mellan kl. 12 och 4 eller
mellan kl. 4 och 8 e. m. - indelas i endast 4
glas.) Benämningen glas har bibehållit sig
alltsedan den tid, då sandglas, som utrunno
på en half timme, vanligen nyttjades såsom
tidmätare ombord. På skeppsklockan slås glas af
en därtill afsedd post, glas v akt, med ett,
två o. s. v. ända till åtta slag. Glasvakten
har äfven att till den vakthafvande rapportera
de tider, hvilka stå utsatta på "rutin-taflan".
O. E. G. N.*
Glas, Olof, läkare, universitetslärare, f. 14
nov. 1812 i Umeå, d. 5 mars 1880 i Uppsala, blef
1831 student i Uppsala, där han med ovanlig
framgång egnade sig åt medicinska studier
och blef Hwassers mest älskade lärjunge. 1837
promoverades G. till med. doktor. Efter aflagd
kirurgie magisterexamen 1838 utnämndes han
1839 till adjunkt i teoretisk och praktisk
medicin vid Uppsala universitet, 1848 till
e. o. professor i praktisk medicin och 1851
till professor i kirurgi och obstetrik,
men förflyttades 1856 till den efter Hwasser
lediga professuren i teoretisk och praktisk
medicin, hvilken han med ovanlig lärartalang
upprätthöll till slutet af 1877. 1852-67
skötte G. som intendent Sätra hälsobrunn,
hvilken han ryckte upp ur dess lägervall. Han
förbättrade och utvidgade brunnens anstalter och
åter-förskaffade den det rykte, som den hade
i P. v. Afzelius’ dagar. I Uppsala utöfvade
G. en vidsträckt och framgångsrik verksamhet
som praktiserande läkare, prefekt vid gamla
akademiska sjukhuset (1854 -67) och öfverläkare
vid nya sjukhuset i Uppsala (1867-77). Hans
outtröttliga nit och välvilja mot patienter,
hans rika erfarenhet, säkra blick och lugna väsen
väckte förtroende och tillgifvenhet. Yid sidan
af sin vidsträckta lärar- och läkarverksamhet
dref G. de mest omfattande och djupgående
studier. Frukten af dessa bevarades i ett
aldrig svikande minne. Han förklarade själf,
att det en tid var honom omöjligt att glömma,
hvad han en gång läst. G. blef 1842 led. af
Svenska läkarsällskapet, 1847 af Vet. soc. i
Uppsala, till hvars sekreterare han valdes
efter prof. Ångström, 1860 af Vet. akad. samt
1878 af Vet.- och vitt.-samh. i Göteborg och af
Fysiogr. sällsk. i Lund. G. författade bl. a. Om
periodisk neuralgi i hjertat (akad. afh., 1837),
De tuberculosi pulmonum (akad. afh., 1839),
Några ord i den medicinska frågan etc. (1863),
åtskilliga uppsatser i Uppsala läkarförenings
förhandlingar samt Essai sur la société
royale des sciences d’Upsal et ses rapports
avec l’université d’üpsal (1877; i den af
Vet. soc. med anledning af Uppsala universitets
jubelfest utgifna delen af dess handlingar).
F. B.»
Glasbasalt, petrogr. Se Basalt.
Glasberg, i germanska medeltidssagor och
folkvisor ett otillgängligt berg af glas,
på hvilket en prinsessa sitter och är lofvad
till äkta åt den, som lyckas rida uppför berget
(därmed sammanhänger det nyare ordstäfvet om
glasberget som tillhåll för mor "på öfverblifna
kartan"). Jfr Hylten-Cavallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
