Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gladiatorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt oklar: han låg gång på gång i
underhandlingar med lord Derby, men
tillbakavisade flera anbud att inträda i
dennes andra ministär (1858–59). Däremot lät
han sända sig på en särskild beskickning till
Joniska öarna (1858–59) och röstade mot det
misstroendevotum, som sistnämnda år störtade
den konservativa regeringen. I den därefter
bildade Palmerstonska ministären ingick
G. som skattkammarkansler. Från denna tid
är hans anslutning till det liberala partiet
definitiv, och då efter lord Palmerstons död
(1865) earl Russell blef premiärminister, blef
G. underhusets ledare. Under de sju år han
nu innehade finansministerportföljen uppehöll
och befäste han sitt rykte som en finansiell
förmåga af första ordningen och fullbordade
under denna tid Englands öfvergång till det
frihandelssystem, hvars genomförande han
som Peels handelsminister varit med om att
inaugurera. Märkesåret är 1860: då afslöts
handelstraktaten med Frankrike, om hvars
tillkomst G. jämte Cobden har å engelsk sida
hufvudförtjänsten, och samma års budget innehöll
den fjärde af de stora omskapningar af tulltaxan,
som påbörjats 1842. Det i budgeten föreslagna
borttagandet af pappersaccisen gaf anledning till
en konflikt mellan parlamentets båda hus (1860),
hvars lösning (1861) innebar ett betydande steg
hän mot underhusets allenavälde. För öfrigt
intog G. gentemot ministärens andra medlemmar
den stränga sparsamhetsståndpunkten, när det
gällde militära anslag, och i utrikespolitiken
besjälades han af de nationalitets- och
frihetsidéer, hvaråt han tidigare (t. ex. i
brefven till Aberdeen) gifvit uttryck; han var
ock en af hufvudkämparna för det förslag till
parlamentsreform, som 1866 vållade ministärens
fall. Såsom oppositionens ledare under den
följande Derby-Disraeliska regeringen, som
saknade en fast majoritet i underhuset, spelade
G. en mycket betydande roll: särskildt utöfvade
han ett afgörande inflytande på karaktären af
1867 års parlamentsreform genom de ändringar
han genomdref i regeringens förslag. Hans
var ock det förslag till afskaffande af den
protestantiska statskyrkan på Irland, som ledde
till den Disraeliska regeringens fall.
G., som vid 1868 års parlamentsupplösning valts
till medlem för Greenwich, kallades nu att
bilda sin första ministär, en "alla talangers
ministär", som djupt ingripit på det engelska
samhällslifvets olika områden. En hufvuduppgift
var nydaningen af Irlands förhållanden;
"min mission är att återställa friden på
Irland" skall G. ha sagt, då han mottog
drottningens uppdrag att bilda regering,
och redan 1867 hade han fordrat reformer
på den irländska kyrkans, undervisningens
och jordlagstiftningens områden. En af den
nya regeringens första åtgärder blef den
irländska statskyrkans afskaffande, icke utan
en skarp strid mellan parlamentets båda hus
(1869). Året därpå genomfördes en lag, som
reglerade förhållandet mellan jordegare och
förpaktare på Irland; dess grundprincip var,
att förpaktare, som utan eget förvållande måst
frånträda sitt arrende, skulle ega rätt till
skadestånd antingen efter sedvanerätt eller
efter i lag fastställd skala liksom äfven till
ersättning för under arrendetiden genomförda
förbättringar i den arrenderade jorden; genom
denna bestämmelse hoppades man kunna hindra
arrendenas oskäliga stegring på grund af de
förbättringar arrendatorer nedlagt på egendomen.
Men äfven utom Irlands förhållanden
sträckte sig ministärens reformifver:
W. E. Forster (se d. o.) genomförde en ny
skollag, afsedd att fylla luckorna i det
dåvarande systemet. Den största svårigheten
var ordnandet af religionsundervisningen;
denna svårighet löstes genom en kompromiss,
den s. k. Cowper-Tenaple-klausulen, som
förbjöd all dogmatisk religionsundervisning
i de skolor, som understöddes genom kommunala
skolafgifter (de s. k. board schools); där fick
endast bibelläsning förekomma. Denna lösning
tillfredsställde i grunden ingen, och skollagen
hörde förvisso till de åtgärder, som försvagade
regeringens ställning. Bland öfriga reformer, som
genomfördes, var införandet af sluten omröstning
(ballot) vid val till underhuset (1872) samt
den stora Cardwellska arméreformen. Minst
bifall skördade regeringens utrikespolitik;
ministären anklagades för att genom sin svaghet
ha underlåtit att hindra fransk-tyska krigets
utbrott; den fann sig utan effektivt motstånd i
upphäfvandet af Parisfredens bestämmelser rörande
Svarta hafvets neutralisering, och den skiljedom,
hvarigenom Alabamatvisten 1872 löstes, må ha
varit ett viktigt steg i skiljedomsförfarandets
utveckling, men uppfattades på många håll blott
som ett bevis på regeringens bristande förmåga
eller vilja att kraftigt tillvarataga rikets
intressen. Alltsedan 1871 befann sig regeringens
inflytande i sjunkande: man började tröttna på
de dristiga och omfattande förändringarna;
skollagen skadade underhusmajoritetens
sammanhållning; äfven andra åtgärder, speciellt
några utnämningsfrågor, bidrogo att undergräfva
dess ställning, och 1873 lyckades Disraeli bereda
regeringen ett nederlag vid behandlingen af dess
förslag till det irländska universitetsväsendets
omdaning. Ministären resignerade nu, men tvangs,
då Disraeli förklarade sig ej kunna bilda
ministär, att kvarstanna. Under denna sin sista
vanmaktsperiod lyckades den dock genomföra en
omorganisation af domstolsväsendet (1873). En
parlamentsupplösning 1874 förde trots G:s
löften om skattenedsättningar Disraeli och de
konservative till makten med stor majoritet.
G:s regering afgick febr. 1874, utan att invänta
parlamentets dom.
Missmodig öfver den brist på lojalitet
och disciplin G. under de tre sista åren
af sin premiärministertid ansåg sig ha
mött från sitt partis sida, afsade han
sig i början af 1875 ledarskapet inom
det liberala partiet och förklarade sig
ämna alldeles öfvergifva politiken. Han
egnade sig nu i stället åt litterära
sysselsättningar, bekämpade ultramontanismen
och ofelbarhetsdogmen och studerade grekisk
etnografi och mytologi. Synnerligen långvarig
skulle denna politiska hvilotid ej blifva. Den
östeuropeiska krisen, massakrerna på Balkanhalfön
och regeringens turkvänliga politik (1876–78)
ryckte honom från studiekammarens lugn, och i
både tal och skrift (The Bulgarian honors and
the question of the East, 1876) bekämpade han
lidelsefullt regeringens Orientpolitik. I
slutet af 1879 företog han sitt bekanta
fälttåg i Midlothian i Skottland mot hela den
Beaconsfieldska utrikespolitiken. G:s agitation
medverkade i betydande grad till den svängning
i den allmänna meningen, som tog sig uttryck
i 1880 års val och åter förde liberalerna till
makten. Han valdes denna gång för den skotska
valkretsen Midlothian, som han sedermera behöll
till sin afgång ur underhuset (1895).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
