Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giustiniani ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- 3. G. Hallsson, Teits sonson, lagsagoman 1181–1200,
d. 1206, var hufvudman för en kyrklig-europeisk
riktning i den isländska litteraturen. Under
sin ungdom hade han gjort flera resor i Europa
och äfven besökt Rom, hvarest man sade, att
han varit i större anseende än någon annan
islänning, som gästat påfvestaden. En förmodligen
af honom på latin författad resebeskrifning,
Flos peregrinationis, har gått förlorad; men i
"Hungrvaka", de fem förste Skálholt-biskoparnas
historia, uppgifves G. som hemulsman för
innehållet, och de båda Thingeyri-munkarna Odd
och Gunnlaug, som på latin skrefvo hvar sin Olof
Tryggvessons historia, säga, att G. granskat
deras böcker och att författarna iakttagit
hans rättelser. – 4. G. Thorvaldsson, vanligen
kallad G. Jarl, den föregåendes sonson, f. 1209
på Hruni, icke långt från Haukadal, d. 1268 i
Viðey kloster, förde redan vid tolf års ålder en
rättegång på alltinget. Vid samma tid uppstod,
på grund af dråpet på G:s äldre broder Björn
(1221), bitter fiendskap mellan de förut nära
förbundna sydländska släkterna Haukadalingarna
och Oddaverjarna, till hvilka sistnämnda den
västländske höfdingen Snorre Sturlasson stod
i vänskapligt förhållande. Då detta, till följd
af en arfstvist, upphörde, slöt Snorre sig till
Haukadalingarna, äktade själf den dräpte Björn
Thorvaldssons änka och gaf G. sin dotter Ingeborg
(1225). Därigenom indrogs G. i de strider, som
söndersleto Sturlungasläkten, nämligen mellan
Snorre och hans barn på den ena sidan samt
Snorres broder Sighvat och dennes son Sturla
på den andra. En tid hade Sturla öfverhanden,
och under det att Snorre själf måste fly från
sin gård Reykholt, tog Sturla G. till fånga och
tvang honom svärja sig trohet. 1237 drog Snorre
till Norge. Under tiden gjorde G. ett tåg till
norra delen af Island, och i slaget på Örlygsstad
(1238) stupade både Sighvat och Sturla. I Norge
hade Snorre genom sin vänskap med hertig Skule
ådragit sig konung Håkan Håkanssons ovilja och
slutligen rest hem trots konungens förbud. Håkan,
som redan länge haft sin uppmärksamhet fäst vid
de isländske höfdingarnas inbördes strider,
gaf G. i uppdrag att antingen lämna Snorre
i konungens våld eller dräpa honom. Då var
redan för länge sedan G:s äktenskap med Ingeborg
Snorresdotter upplöst. Efter Sighvats och Sturlas
fall var Snorre dessutom närmast till att hämnas
sina fränder, och han och G. voro öns mäktigaste
män. Tillräckliga skäl till spänning förefunnos
alltså. 1241 drog G. med sjuttio man till
Reykholt och drap Snorre (22 sept.). Därefter
bosatte han sig på Flugumýri, i norra delen af
ön. Där blef han (1253) öfverfallén af Sturla
Sighvatssons måg Eyiolf Thorsteinsson; gården
brändes, och G:s hustru samt tre söner omkommo,
men själf slapp han undan med lifvet och tog
sedermera hämnd. Emellertid hade islänningarna
tröttnat vid de inre striderna. G. drog till
Norge och gjordes af konung Håkan till jarl öfver
Island (1258), där han väl svingade sig upp till
att bli den mäktigaste höfdingen, men föga brydde
sig om att bringa landet under konungens spira,
tills dennes sändebud Hallvard gullsko med hot
tvang honom därtill. Han förmådde slutligen
med höfdingen Rafn Oddssons hjälp de öfrige
höfdingarna att svärja Norges konung trohet
(1262–64). Under den senaste delen af sin lefnad
kom han i fientligt förhållande till den myndige
prästen Arne Thorlaksson, hvilken som
föreståndare för Hola stift ville tvinga en
till klockare vigd bonde att skilja sig vid sin
hustru, emedan "påfvens lag" förbjöd en klockare
att vara gift, under det att G. påstod, att
det enligt gammal landssed var tillåtet. Till
sist gaf G. efter i denna fråga, hvilket
blef inledningen till en kraftig utveckling
af biskopsväldet under ledning af Arne i hans
egenskap af biskop i Skálholt. G:s fullständiga
brist på moraliska hänsyn gör honom till en lika
kriminalpsykologiskt intressant som ensamstående
typ. Litt.: "Sturlunga saga", Jón Þorkelsson,
"Æfisaga Gissurar Þorvaldssonar" (1868),
K. Maurer, "Island" (1874) och Jón Jónsson,
"Íslenzkt þjóðerni" (1903).
C.R. (R.N-g.)
Gizycki [gits-], Georg von, tysk filosof,
f. 1851, d. 1894 såsom professor i filosofi i
Berlin, tillhörde den positivistiska riktningen
inom den nutida filosofien, påverkad särskildt
af Hume och andra engelska tänkare. Han
tillämpade dessa principer särskildt på det
etiska området, där han anslutit sig till den
moderna utilitarismen genom Grundzüge der moral
(1883) och Moralphilosophie, gemeinverständlich
dargestellt (1888). G. deltog 1892 i stiftandet
af tyska Sällskapet för etisk kultur och
redigerade till sin död dess organ. Under
sina sista år stod han socialismen nära.
S-e.
Giöbel [jö-], Selma, mönsterriterska, f. 1843 i
Närke, studerade skulptur för Kjellberg, Winge
och (i South Kensington schools) för Dalou och
ledde 1885–98 den af henne grundlagda "Svensk
konstslöjdutställning S. Giöbel" (1896 ombildad
till aktiebolag) för tillverkning och försäljning
af textila arbeten, sniderier och möbler efter
hennes ritningar. Efter att en tid ha sysselsatt
sig med mönsterritning för hautelisse-tapeter
öppnade hon 1908 med fru M. Alvin en affär
("Vadstenabroderier") för export af broderier
i spetsar för toaletter.
Giödwad [gö’d-], Jens Finsteen, dansk journalist,
f. 19 juli 1811, d. 11 maj 1891, blef 1832
jur. kandidat och 1834 medarbetare i den
frisinnade tidningen "Kjöbenhavnsposten",
var 1837–39 dess redaktör, deltog 1839 i
grundläggandet af "Fædrelandet" och var till
utgången af 1877 en af dess redaktörer, sedan
1868 försvagad af en svår ögonåkomma. Genom
redbarhet och oegennytta samt genom arbetsamhet
och grundlighet tillvann han sig aktning
äfven från sina politiska motståndares
sida. I häfdandet af frihet och nationalitet
var han alltid djärf och oförtruten.
E. Ebg.
Giöta Kiämpavisa om Kåningen å Herr Pedar, en
lofdikt öfver Karl XII:s seger vid Narva. Dikten
har tillskrifvits både I. Holmström och Gunno
Dahlstierna, men är otvifvelaktigt af den
sistnämnde. Se B. Hesselman i "Språk och stil",
VII (1907).
Gjaldkere (gjaldkeri, gjaldkyri, lat. præfectus
urbis, jfr ty. schultheisz) kallades i
Norge under medeltiden den ämbetsman, som
stod i spetsen för städernas angelägenheter,
sammankallade borgarna till ting, förde ordet
i rätten, verkställde där fällda domar, vakade
öfver ordningens upprätthållande och skötte
finanserna. Han var i början stadens ende
ämbetsman och valdes af borgarna själfva. Vid
hans sida ställdes sedermera sysselmannen och
lagmannen, utnämnda af konungen. I förening med
rådmännen bildade dessa tre ämbetsmän städernas
råd. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
