Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ghilan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1115
Giacomelli-Gianelli
1116
sätt praktverk, såsom Le livré de mes petits
enjants af Delapalme (1866), L’oiseau och
L’insecte af Michelet (1876), Les mois af Coppée
(1877), The birds’ world (1878), Les nids af
Thuriet ^(1879) m. fl. G. utgaf Raffel, son
æuvre litographique et ses eaux fortes (1862).
Giacomelli [djakåme’lli], Antoinetta,
italiensk författarinna, f. 1857 i Treviso,
har skrifvit ett antal arbeten af en brinnande
religiös och patriotiskt pedagogisk tro,
Lungo la via (1889; 5:e uppl. 1903), Sulla
breccia (1891; 5 :e uppl. 1904), A raccolta
(1899; 2:a uppl. 1900) och Pagine sparge
(1902). Giacometti [djakåme’tti], P a öl o,
italiensk skådespelsförfattare, f. 1816, d. 1882,
rönte redan såsom 20-årig yngling stor framgång
med sin dram Rosilda. Under loppet af många år
följde han som författare med än ett, än ett
annat af de i Italien vanliga kringvandrande
teatersällskapen och utvecklade därunder trots
sjukdom stark poetisk alstringskraft. Hans
skådespel, som visserligen lida af rätt
betydande fel, men ständigt äro rika på effekt,
äro omtyckta öfver hela Italien, ej minst af de
store konstnärerna Ristori, Rossi och Salvini,
och ha genom dem äfven banat sig en väg till
utlandets scener. I Stockholm ha uppförts hans
tragedier Elisabetta, regina d’Ingliilterra
(1853), Giuditta (1857), Maria Antonietta
(1870), alla under Ristoris gästspel åren 1879
och 1880, samt La morte civile U861; "Corrado",
1879). Främst bland hans sorgspel skattas La
colpa vendica la colpa (1854) och Sofocle (1860)
samt "La morte civile". Bland komedierna märkas
// poeta e la ballerina (1841), som mottogs med
utomordentligt bifall på alla italienska scener,
La donna (1850), II fisionomista (s. å.) och
La donna in seconde nozze (1851). En samling
af hans valda stycken, Teatro scelio, utkom i
8 bd, 1859-60.
Giacomo [djäkåmå], Salvatore di, italiensk
författare, f. 1862, har författat ett stort
antal neapolitanska realistiska skildringar,
dramer, kritiker och historiska arbeten.
Giacomotti [djakåmå’tti], Felix Henri, fransk
målare, f. 1828, lärjunge af Picot, har utfört
mytologiska bilder samt religiösa målningar
med världslig karaktär. G. är representerad i
Luxem-bourg. Han är äfven god porträttmålare. G-g
N. Giacosa [djakåsa], G i u s e p p e, italiensk
dramatiker, f. 21 okt. 1847 i Colleretto Parella
vid Ivrea i Piemont, d. i sept. 1906. Efter
skolstudier i hembygden samt i Modena och
Brescia kom han till Turins universitet, där
han studerade juridik och blef advokat. Han
öfvergaf emellertid senare rättsvetenskapen för
litteraturen. Till att börja med odlade han det
versifierade dramat och behandlade i anslutning
till Leopoldo Marenco historiska motiv. Särskildt
vunno de båda medeltidshistoriska legenderna
Una partita a scacchi (1873; "Ett parti schack",
1891), som är byggd på en episod i den
fornfranska dikten "Huon de Bordeaux", och 11
trionfo d’amore (1875; "Kärlekens triumf", 1891),
med hälft romantiskt riddarämne ur Gozzis sagor,
stor lycka, tack vare poetiska enskildheter och
graciös behandling af versen. Andra arbeten
i samma stil voro de historiska dramerna
11 fratello d’armi (1877), U conte Rosso
(1878), ett af hans märkligaste verk, Luisa
(1881) m. U. Under inflytande af den moderna
europeiska dramatiken skref han senare sin
berömda familjetragedi Tristi amori (1890;
"Stulen lycka", uppf. i Sverige 1892), som
spelades å en mängd europeiska scener och i
hvilken han otvifvelaktigt närmat sig Ibsens
skola och den italienska verismen, ehuruväl
han själf förklarat, att han icke kunde taga åt
sig hedern att med detta verk vara "en hjälte,
en förnyare, en rebell" eller att ha haft för
afsikt att däri gifva uttryck åt en "veristisk"
hänsynslöshet. Inom den trånga ramen af ett dygn
afvecklas med skicklig dramatisk ekonomi en
äktenskaplig katastrof mellan man, hustru och
älskare; med utomordentlig kraft och sanning,
med fin psykologi och enkel naturlighet, men
utan starka effekter skildrar förf :n, hurusom
den lycka, som är stulen, ej kan återvinnas,
men likväl det sprängda äktenskapet hålles
samman af hänsyn till barnet. Andra betydande
dramer af hans hand äro Diritti del animo
(1894; "Själens rättigheter", uppf. i
Stockholm s. å.), Come le foglie (1900,
"Som blad för stormen", uppf. i Stockholm
1903), // piu forte (1905). G. författade
äfven några prosaberättelser, Novelle e
poesi valdostani (1886), äfvensom enstaka
historiska verk, hvarjämte han tillsammans
med L. Illica författade libretten till
Puccinis La bohéme (1896). G. räknas med
allt fog till det nyare Italiens mera
betydande dramatiska skriftställare.
K. W-g.
Giakovica [dja’kåvitsa]. Se D j a k o v a.
Giallo anticp [dja’llå antika], it., en dyrbar,
gul, rödstrimmig marmorart, som hämtades från
Numidien och mycket nyttjades af den antika
bildhuggarkonsten.
Giambelli [djambe’lli]. Se G i a n i b e 11 i.
Giambulläri [djambol-], Pier Francesco,
italiensk skriftställare, f. 1495 i Florens,
d. 1555 1. 1564, var kanonikus vid kyrkan San
Lorenzo i Florens, deltog i grundläggandet
af den florentinska akademien 1540 och utgaf
många arbeten, dels historiska, dels språkliga,
dels Dantekomrnentarer, alla utmärkta af ett
särdeles rent språk, hvarigenom han fördelaktigt
påverkat senare italienska författare. Bland
G :s skrifter, i urval omtryckta senast 1842,
märkas Della lingua che si pärla e scrive in
Firenze (1551) och hans ofullbordade Istoria
dell’ Europa (1566, många gånger omtryckt).
Giampetrino [djampetrmå]. Se Pedrini.
Gianbellini [djanbellmi]. Se B el Ii n i 3.
Gianelli [dja-], Peter Leonhard, dansk
medaljgravör, f. 27 okt. 1767 i Köpenhamn,
d. 23 dec. 1807, studerade vid konstakademien
och 1791 -96 uti Italien. 1798 blef han medlem
af Köpenhamns konstakademi och 1800 kungl,
medaljör vid myntet. G. var en duktig konstnär
i.sitt fack, men föga produktiv. Bland hans
bästa arbeten må nämnas Konstakademiens stora
silfvermedalj och en Skådepenning med anledning
af slafhandelns upp~ häfvande (1792). - G:s
son, H a r a l d G., f. 1803, d. 1832, var en
lefvande medaljör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
