Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1089-1090 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gesällbok ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

66,560. Inom de särskilda svenska landskapen
finnas getter till största mängd i Norrland,
i synnerhet i Jämtland (25,056 st. 1905), medan
de i södra och mellersta Sverige förekomma blott
i Småland, Värmland och Dalarna. De jämtländska
getterna (se fig. 2) äro hvita, svarta eller
svart- och hvitbrokiga; både

Fig. 2. Jämtlandsget.

hornlösa och behornade individer förekomma. Från
midten af juni till början af okt. gå de på
bete; i febr. får geten killingar (1–3). – Till
afvelsdjur väljas sådana, som härstamma från
getter, hvilka lämnat en riklig mjölkafkastning;
och man brukar vanligen föredraga djur med
hvita hår framför dem, som ha svarta eller
blandade svarta och hvita hår. De unga djuren
kunna användas till afvel redan vid 1 1/2 års
ålder, men då djuren blifvit 8–10 år gamla,
böra de såsom afvelsdjur utgallras. Parningen
eger vanligen rum i okt., och geten går
dräktig i 5 månader. Under en parningstid
af omkr. en månad är en bock tillräcklig
för att befrukta 100 getter. Vid slutet af
dräktighetstiden är det stundom nödvändigt
att mjölka geten för att förekomma sjukdomar
i jufret, då mjölk hopat sig däri. Geten föder
vanligen två ungar åt gången, hvilka böra dia
modern under en månads tid; men därjämte måste
modern mjölkas, enär killingarna, åtminstone
under första veckan efter födelsen, ej förmå
förtära all den mjölk, som finnes i jufret. Då
kulingarna skola afvänjas från modersmjölken,
gifver man dem komjölk, krossad hafre och fint
hö. Sedan de blifvit vana att förtära hö och säd,
upphör utfodringen af mjölk. Killingarna erhålla
därefter riklig utfodring, och de handjur,
hvilka icke skola behållas som afvelsdjur,
slaktas, då de äro några månader gamla eller
kastreras vid denna ålder och gödas därefter. –
Geten mjölkas två gånger dagligen, men omkr. två
månader före dräktighetstidens slut afsinar
hon småningom. Getmjölken innehåller i medeltal
följande beståndsdelar:

Ägghvita........................... 0,5 proc.

Ostämne............................ 2,8 "

Fett ................................. 4,5 "

Mjölksocker........................ 4,3 "

Salter............................... 0,8 "

Vatten .............................. 87,2 "

Myckenheten af den mjölk, som en get kan lämna
under den tid afsöndringen är rikligast, uppgår
till tre liter om dagen. Då mjölkafsöndringen
varar omkr. 10 månader, kan ett djur sålunda
under denna tid lämna 500 à 800 liter mjölk vid
en någorlunda riklig utfodring. Som geten, i
jämförelse med kon, sällan angripes af sjukdomar,
anser mången getmjölken vara en synnerligt hälsosam föda.
Den användes ofta af svaga och sjukliga personer,
hvarför den ock flerstädes står i högre pris
än komjölken. Om den af mjölken beredda osten
(getost) och den af vasslan kokade,
mycket värderade mesosten se Ost. Äfven
köttet användes. – Vid utfodringen under
sommaren böra getterna ha högländt bete eller
åtminstone under någon del af dygnet hållas på
bete och under den öfriga delen utfodras med
grönfoder eller hö och säd i stallet eller å
betesmarken. Under vintern består utfodringen af
fint hö, torrt löf, rotfrukter, säd eller kli
och oljekakor, till något rikligare mängd än
som gifves åt får af motsvarande kroppsvikt. I
stallet beredes godt utrymme åt djuren, och
luften hålles ren, dels genom rikligt strö,
som uppsuger urinen, dels genom ändamålsenligt
anordnad luftväxling. Stall-luften hålles
under den kalla årstiden vid en temperatur
af + 12° C. Till främjande af getskötsel ha
landtbrukare (i Västmanland 1908) bildat
getafvelsföreningar.
Litt.: C. Keller, "Naturgeschichte der haustiere" (1905), och
Nauckhoff, "Geten. Dess natur, skötsel och vård"
(1908).
C. A. L.*

Getsläktet, Capra, zool, hör till
gruppen Caprinæ (se G e t d j u r) bland
slidhornsdjuren. Hornen äro hoptryckta från
sidorna och antingen bakåt svängda eller
spiralvridna. Klöfkörtlar saknas eller finnas
blott å de främre extremiteterna. Tårgrop saknas;
å kraniet finnes en öppning mellan näs-, tår-,
pann- och öfverkäksbenen. Hannen (bocken) är
ofta prydd med hakskägg. Spenarna äro två eller
fyra. Getens unge benämnes k i d eller k i l l i
n g. - Omkr. 15 arter äro spridda öfver Asiens,
NordAfrikas och Europas högländer. De mest kända
arterna äro stenbocken, skrufgeten, bezoargeten
(se Bezoarbocken) och halfgeten.

Stenbocken (Capra ibex; se fig. 1) utmärkes genom de hos
hannen starka, ända till 80 cm. långa, bakåt
böjda hornen, som vid basen på tvärsnittet
äro fyrkantiga och å framsidan försedda med
tvärbalkar; hos honan äro de mycket mindre. Under
sommaren är hårbeklädnaden kort och slät samt
af askgrå färg; om vintern blifva stickelhåren
längre och krusiga, och mellan dem uppstå täta
ullhår; skägget är föga utveckladt. Bockens
längd är ända till l,5 m., dess höjd öfver
bogarna 80 cm. Stenbocken, som fordom var vida
spridd öfver Alperna, är numera på grund af de
ständiga förföljelserna undanträngd till några
ställen i de italienska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>