Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germanoman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1051
Germanoman-Germansk rätt
1052
fo’bos, fruktan), person, som hyser skräck och
af sky för allt tyskt. - Germanofobi, motvilja
för allt tysktL
Germanomän (af lat. germånus, tysk, och
grek. mani’a, raseri, vurm), person, som hyser
öfver-drifven förkärlek för allt tyskt. -
Germanomani, öfverdrifven förkärlek för allt
tyskt.
Germanska språk är det allmännast antagna
gemensamma namnet på de språk, som talas
och talats af germanska folk, skandinaver,
holländare (och flamländare), friser, engelsmän
och tyskar samt många utdöda, med dem nära
besläktade folk. Den germanska språkfamiljen
är en gren af den stora indo-europeiska
språkstammen och närmast besläktad med de
baltisk-slaviska, keltiska, latinska och grekiska
språkfamiljerna. Den indelas bäst i tre grenar:
den nordiska, den gotiska och den tyska. Man
har äfven plägat sammanslå den nordiska och
den gotiska grenen till en ö s t g e r-m a n
s k gren, i motsats mot den västgerman-ska
(1. tyska), hvilken indelning - liksom den
i en nordgermansk (1. skandinavisk) och en
sydgermansk gren - dock är mindre lämplig. Många
egendomligheter känneteckna de germanska språken
till skillnad från de besläktade indoeuro-peiska
språkfamiljerna. En af de märkligaste är den
konsonantiska l j u d s k r i d n i n g e n
(se d. o.), hvarigenom t. ex. latinskt g, d,
b motsvara germanskt k, t, p, medan latinskt k,
t, p motsvara germanskt h (ch), |> (th), f. Inom
vokalsystemet kan påpekas den samgermanska
öfvergången af indo-europeiskt ä till ö (jfr
lat. mäter, fnisl, möõir, sv. moder). Den
strängt regelbundna utveckling a f-ljudet fått
i de starka verben, den svaga verbalböjningen,
den svaga adjektivböjningen äro andra germanska
språkegendom]igheter. - I Danmark nyttjas ofta
benämningen gotiska språk såsom gemensamt namn
i st. f. germanska språk. Af tyska författare,
i synnerhet äldre, nyttjas ofta uttrycket tyska
språk i samma mening som germanska; så är Grimms
"Deutsche grammatik" en grammatik öfver alla
germanska språk. Engelsmännen nyttja namnet
teutoniska (teutonic) språk; germansk (german)
är hos dem oftast liktydig med tysk. - Litt.:
En sammanfattande framställning af den germanska
filologien och alla dess underarter: germansk
språkvetenskap, mytologi, litteraturhistoria,
metrik o. s. v., föreligger i det af H. Paul
utg. arbetet "Grundriss der germanischen
philologie" (2:a uppl. 1897-1900), som äfven
utgör en utförlig bibliografi öfver ämnet. Af
tidskrifter må nämnas "Jahresbericht über
germanische philologie" (bd 1-27, 1880-1906),
"Zeitschrift fur deutsches alterthum", utg. af
Schroeder och Eoethe, "Bei-träge zur geschichte
der deutschen sprache und litteratur",
utg. af Paul, Braune, Sievers, "Arkiv för
nordisk filologi", utg. af Kock, "Anglia,
zeitschrift fur englische filologie", utg. af
E. Ein-enkel. En sammanfattande grammatik är
Jac. Grimm, "Deutsche grammatik" (nytt tillökadt
af-tryck 1870-90). Specialgrammatikor öfver de
olika germanska dialekterna finnas till stort
antal, bland hvilka särskildt må framhållas
de, som ingå i "Sammlung kurzer grammatiken
germanischer dialekte", utg. af Braune, och
"Sammlung germanischer elementarbücher", utg. af
Streitberg. Ett kortfattadt repetitorium är
E. Loewes "Germanische
sprachwissenschaft" (i
"Sammlung Goschen", 238).
B. H.
Germansk rätt. Ehuru den germanska folkstammen
vid den tid, då den först framträdde i historien,
var söndrad i en mångfald af smärre stammar och
folkslag, fanns dock en så genomgående likhet
i deras seder och uppfattning och särskildt
en sådan enhet i rättslifvet (jfr Germaner),
att de olika germanstammarnas rättsåskådning
med skäl kan sammanfattas under det gemensamma
begreppet germansk rätt. Såsom ett enhetligt
helt fattas då den gamla germanska rätten i
motsats till den gamla romerska rätten.
Grundväsentlig var också skillnaden mellan romarnas
och germanernas rättsåskådning. Såsom ett allmänt
karakteristiskt drag, som skilde den germanska
rätten från den romerska, torde kunna angifvas
den starka hänsyn till familjen och släkten
(ätten) samt till de särskilda stånds- eller
korporationsförhållandena, som i allmänhet
präglade germanernas rättsåskådning. Enligt
romersk rättsuppfattning står individen
omedelbart gentemot staten, som skapar en lika
och allmängiltig rätt för alla statsborgare;
enligt germansk rättsuppfattning ingår individen
i en flerhet af samhällsorganisationer
och bekommer genom en hvar af dessa såväl
rättigheter som förpliktelser; de allmänna genom
staten gifna rättigheterna träda i bakgrunden för
de särskilda förmåner, som tillkomma en person
som medlem af viss familj och släkt samt af visst
stånd eller korporation. Om sålunda allmängiltiga
rättsgrundsatser föga framträda i den germanska
rätten, så innebar denna i stället frön till
så viktiga element i det sociala lifvet som
stånds-, kommunal- och korporationsväsen. –
Rättsutvecklingen i de flesta af germaner
grundlagda stater har emellertid rönt en så
stark påverkan af romersk eller kanonisk rätt,
att det företrädesvis är den skandinaviska
rätten, som någorlunda förmått att bibehålla
det gamla germanska skaplynnet. – Den germanska
rätten var urspr. en sedvanerätt, hvars satser
höllos lefvande hos individerna genom offentliga
domslut och genom stor rikedom på former och
symboler, i hvilka rättstanken klädde sig. Minnet
underlättades genom rättssatsernas affattning
i ordstäfvets eller versens form. Germanernas
äldsta rättsuppteckningar, hvilka man kallar
germanska folkrätter, började uppstå till
följd af beröringen med romarna redan i 5:e
årh. och blefvo med anledning däraf i allmänhet
affattade på barbariskt latin (angelsaxarna
och skandinaverna begagnade emellertid
sina egna språk till lagspråk). De äldsta
germanska rättsurkunderna bestå företrädesvis
i straffrättsliga satser. Affattningen är
bristfällig; bestämmelserna innebära sällan
någon allmän regel, som domaren eger att på
föreliggande fall tillämpa, utan äro till större
delen gifna för vissa särskilda fall. Den äldsta
af de gamla germanska folkrätterna är Lex salica
(de saliske frankernas lag. Jfr Franker),
som förskrifver sig från slutet af 5:e eller
början af 6:e årh. Lagens ursprungliga
affattning undergick emellertid under
merovingernas och karolingernas tid mångfaldiga
förändringar. Den yngsta redaktionen nämnes Lex
salica emendata. Med denna de saliske frankernas
lag egde de ripuariske frankernas rättsurkund,
Lex ripuariorum, ett mycket nära samband. En
äldre del af lagen, som antagligen härrör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
