Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografiska namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
07). - Jfr "Geographisches jahrbuch",
bd 24 (1901). ~
J. F. N.
Geografisk botanik, bot., detsamma som
växtgeografi.
Geografisk bredd. Se Bredd 1.
Geografisk längd. Se Längd 1.
Geografisk mil. Se Mil.
Geografisk projektion. Se Kartprojektion.
Geoid (af grek. ge, jord, och eidos, utseende),
jordkroppens yttre gestalt eller form. Denna
företer många ganska betydande afvikelser
från den geometriskt regelbundna formen
hos en sfäroid eller rotationsellipsoid.
E. E.
Geo-isoterm, meteor. Se Isoterm.
Geokarp (af grek. ge, jord, och karpos,
frukt), bot., sägcs om växter, som borra
sina blommor eller outvecklade frukter
ner i jorden, där de sedan mogna. Bekanta
exempel på geokarpi äro flera leguminoser:
Arachis hypogæa, Trifolium subterraneum
och Voandzeia subterranea. Se Arachis
och Voandzeia. Jfr Aerokarp och Amfikarp.
G. L-m.
Geokronit (af grek. ge, jord, och Kronos,
Saturnus, emedan bland mineralets
huvudbeståndsdelar antimon af alkemisterna
skrefs med Jordens och bly med Saturnus’ tecken),
miner., ett sällsynt, i Sala grufva liksom också
i Meredo och Pietra Santa i Italien förekommande
rombiskt mineral, sammansatt enligt formeln Pb5 Sb2 S8
af svafvelbly och svafvelantimon med
litet svafvelarsenik. P. T. C.*
Geok-tepe, Gök-tepe (turk. gjök tepe,
"blå kulle"), en sedan 1881 i rysk besittning
befintlig befäst ort i Transkaspiska området vid
centralasiatiska järnvägen. General Skobelev
bemäktigade sig i slutet af 1880 den befästa
orten Jangi Kala s. om G. och intog med storm
24 jan. 1881 det af 40,000 tekke-turkmener
försvarade G. samt fullbordade därmed
turkmenernas underkastelse.
Geolog (se Geologi), i vidsträckt betydelse
en person, som särskildt studerar eller
sysselsätter sig med geologi; uti inskränkt
bemärkelse tjänsteman vid de statsinstitutioner,
såväl i Sverige som i utlandet, hvilka ha
till uppgift geologisk undersökning och
kartläggning. Dessa tjänstemän benämnas
(dock i Sverige ej officiellt) statsgeologer
till skillnad från privatgeologer, som
syssla med dylika arbeten för egen del.
E. E.
Geologi (af grek. ge, jord, och logos, lära),
läran om jorden, är den vetenskap, som har
till uppgift att utforska, undersöka och
beskrifva dels hvaraf jorden består och huru
dess särskilda delar (formationer, berg- och
jordarter) äro beskaffade, begränsade och ordnade
i förhållande till hvarandra, dels sättet,
hvarpå dessa delar bildats, orsakerna till deras
och hela jordskorpans nuv. beskaffenhet samt
arten och verkningarna af de krafter (vattnets,
glaciärers, vulkanismens o. s. v. verksamhet),
som förr och ännu alltjämt sträfva att i viss
mån omgestalta ytan af vår jord. – Den del af
geologien, som uteslutande har till föremål
jordskorpans nuv. sammansättning och byggnad
och som således är nästan rent beskrifvande,
kallas äfven geognosi (se d. o.) i motsats till
den del, hvilken med ledning af iakttagna fakta
och kända naturlagar drager slutsatser rörande
bergarternas m. m. uppkomst och som således
utgör den vetenskapliga delen af hvad som förr
hänfördes under benämningen geogeni
(se d. o.). Då geologiens forskningsfält
emellertid är för stort och mångsidigt att
kunna omfattas af gränserna för geognosien och
geogenien, har denna indelning numera kommit
ur bruk och andra indelningar uppställts,
bland hvilka efterföljande (efter H. Credner)
torde vara den mest lämpliga: 1. Fysiografisk
l. fysisk geologi, som afhandlar jordens
form, storlek, ytbeskaffenhet och fysiska
förhållanden. 2. Petrografisk geologi
l. petrografi, som har afseende på beskaffenheten
af de ämnen, hvaraf den för oss tillgängliga
delen af jorden består. 3. Arkitektonisk geologi
l. geotektonik, som rör bergartsmassornas form,
begränsning, läge m. m., eller jordskorpans
byggnad, arkitektur. 4. Dynamisk geologi, som
har afseende på de krafter, hvilka varit och
äro upphof till den nuv. ytbeskaffenheten och
bergbyggnaden (vulkanismen, bergsbildningen,
kemiska, fysiska och mekaniska krafter). 5.
Petrogenetisk geologi, som afhandlar
de särskilda bergarternas bildningssätt
och omvandlingar. 6. Historisk geologi,
som sysselsätter sig med jordens och dess
organismers utvecklingshistoria samt de olika
geologiska aflagringarnas åldersförhållanden och
ordningsföljd, stratigrafi. Af ofvanstående
afdelningar äro 1, 2 och 3 helt och
hållet, de öfriga till stor del grundade på
omedelbart iakttagbara fakta. Den historiska
geologien innesluter i sig paleontologien
(försteningsläran), hvilken har till föremål
studiet af de i berglagren inneslutna lämningarna
af forna perioders djur- och växtvärld och som
bildar en särskild vetenskapsgren. Dessutom eger
geologien många beröringspunkter med flera andra
vetenskaper, såsom kemi, mineralogi, fysik och
astronomi samt måste ofta beträda deras områden
och begagna sig af de inom dem framställda
grundsanningarna. – Geologien består, såsom af
ofvanstående inses, icke blott uti insamlande och
beskrifvande af en mängd olika stenarter. Utom
sin rent vetenskapliga betydelse, sitt värde
som allmänt bildningsmedel och sin egenskap att
väcka och lifva intresset för naturens under,
är geologien i rent praktiskt afseende af mycket
stor vikt. Bergsbruket, industrien, jordbruket
och ingenjörsvetenskapen o. s. v. äro i många
fall af densamma beroende, t. ex. för utredande
af förekomsten och läget af malmer och stenkol
m. m., af för jordbruket eller andra ändamål
nyttiga berg- och jordarter, af vattentillgångar
och annat. – Geologien är en bland de yngsta
vetenskaperna. De första ansatserna till en
vetenskaplig utbildning af geologien träffas
icke förrän i midten af 1600-talet. Dittills
egde man mycket besynnerliga föreställningar
i hithörande ämnen; så t. ex. förklarades
försteningarna för alldeles tillfälliga,
oorganiska bildningar o. s. v. Den förste,
som med något skäl skulle kunna kallas geolog,
är dansken N. Steno (1638–86). Någon egentlig
utveckling fick geologien emellertid icke förrän
vid midten af 1700-talet, då de beskrifvande
naturvetenskaperna, hufvudsakligen genom Linnés
verksamhet och föredöme, erhöllo en behöflig
omgestaltning. Såsom föregångare vid tolkningen
af de geologiska företeelserna kunna särskildt,
jämte Linné, framhållas svenskarna E. Swedenborg
och T. Bergman. Likväl erhöll geologien, under
namn af geognosi, en något mera vetenskaplig
prägel först genom den tyske geologen och
mineralogen A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
