Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geofiler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjärdedelarna, mellan hvilka Medelhafvet
var gräns, fingo vika för kompass- eller
loxodromkartorna (ortolanerna), hvilka
voro resultatet af sjöfarandes mätningar och
kartläggning samt därför blefvo allt bättre,
i synnerhet öfver de trakter, som italienska
sjömän brukade befara – alltså Medelhafvet och
Europas västkust upp till Engelska kanalen. Mest
betydande af dessa äro den s. k. Katalanska
världskartan (1375) och Fra Mauros världskarta
(1457–59). En verklig revolution inom den
geografiska vetenskapen, särskildt inom
kartografien, medförde bekantskapen med
Ptolemaios, å hvars kartor under 1400- och
1500-talen de nyaste upptäckterna insattes,
eller hvilkens verk kompletterades med alldeles
nya kartor. – Ett märkligt arbete är äfven Martin
Behaims stora glob i Nürnberg (1491).
3. Nya tiden. 1) De stora upptäckternas tid
(1492–omkr. 1600). Med upptäckten af Amerika
och af sjövägen till Indien samt med de många
mindre upptäckter, som följde med dessa stora,
börjar en ny period i geografiens historia. De
märkliga underrättelserna om dessa resor satte
sinnena i rörelse, och det uppstod en liflig
författarverksamhet, särskildt i Tyskland, som
afsåg att meddela allmänheten kunskap om de nya
länderna. Bland dessa författare må särskildt
nämnas Martin Waldseemüller l. Hylacomylus, enär
han i ett arbete 1507 (med karta) först föreslog,
att den nyss upptäckta världsdelen skulle
kallas America (efter Amerigo Vespucci, som
han med orätt trodde vara dess upptäckare). De
flesta af dessa verk, som vanligtvis kallades
kosmografier, voro i hufvudsak beskrifvande;
detta hade till följd, att de småningom togo
med en mängd uppgifter, som icke hade något med
geografien att göra, men däremot lämnade rent
geografiska data å sido eller nöjde sig med torra
namnregister. Typisk är den mest berömda och på
samma gång den sista af de tyska kosmografierna
under denna tid, Seb. Münsters "Cosmographia
universalis" (1544). En och annan kosmografi,
såsom P. Apianus’ (1524), håller sig trognare
till Ptolemaios och blir då också mer torr. Men
äfven den matematiska geografien och kartografien
vunno skickliga bearbetare, såsom i Frankrike
Oronce Finé (1494–1555), i Nederländerna
Gemma Frisius (1508–55) och – den störste af
alla – Gerhard Mercator (1512–94), som omdanade
kartografien, begagnade sig af nya projektioner,
af hvilka den mest bekanta bär hans namn, och
utgaf en mängd tekniskt fulländade kartor. Hans
landsman Abrah. Ortelius (1527–98)
utgaf bl. a. den första atlas i modern mening
(1570), d. v. s. den första kartsamling, som
icke står i något sammanhang med Ptolemaios, och
hvars betydelse ligger däri, att den för alltid
undanträngde den gamle greken. Under lång tid
blefvo Nederländerna centrum för kartografien;
näst dem stod på detta område Italien; men äfven
i Frankrike och England började man snart att
utgifva kartverk.
Af största betydelse för den matematiska
geografien var Coppernicus’ (1473–1543)
epokgörande upptäckt, att icke jorden, utan solen
är vårt planetsystems centrum, samt Galileis
(1564–1642) och Keplers (1571–1630) därpå
grundade astronomiska upptäckter. Man började
noggrannare, än förut skett, bestämma orters
läge, hvilket kom kartografien till gagn. Frågan
om jordens storlek
upptogs till ny behandling genom holländaren
W. Snellius, som 1615 företog en ny
gradmätning. Än märkligare voro de nya uppslagen
inom den fysiska geografien. Det viktigaste var,
att man började emancipera sig från medeltidens
auktoritetstro och i stället bygga sina
åsikter på iakttagelser. Redan den mångsidige
Lionardo da Vinci (1452–1519) påvisade, att
hafvet förr gått högre än nu, såsom framginge
af djur- och växtrester, som det kvarlämnat;
han gaf äfven en förklaring af hafsströmmarnas
riktning från ekvatorn mot polerna. Med passaden
gjorde Columbus bekantskap på sin första
resa. Spanjoren d’Acosta ådagalade (1590),
att de tropiska regntiderna berodde på solens
zenitalställning. Magnetnålens deklination var
känd redan vid medeltidens slut; dess inklination
upptäcktes 1544.
2) 1600- och 1700-talen. Under denna period
upptäcktes Australiens övärld, företrädesvis
genom Tasman och Cook, och därmed var jorden
känd åtminstone till sina konturer. Intresset
för geografien blef allt större. Först omkr. 1600
blef geografiens historia föremål för grundligare
studier, i det att Philip Clüver (1580–1623)
utgaf dels vidlyftiga monografier öfver flera
romerska provinser, dels en banbrytande inledning
till hela geografien. Af än större betydelse
är B. Varenius (1622–50), 1600-talets störste
geograf. Genom sin "Geographia universalis"
(1650) inför han begreppet allmän geografi
i den mening, som det ännu har, och lämnar en
snillrik framställning af den fysiska geografien,
hvars grundläggare han kan sägas vara. Bland
dem, som fortsatte hans verk härutinnan,
må nämnas fransmannen Ph. Buache (1700–73),
svensken Torbern Bergman (1735–84),
hvars "Fysisk beskrifning öfver jordklotet"
(1766) bildar epok i geografiens historia, samt
den tyske filosofen I. Kant (1724–1804), som
bl. a. framställde en teori för planetsystemets
uppkomst, hvilken något liknar den, som 1796
uppställdes af fransmannen P. S. de Laplace
(1749–1827). – Kartografien hade många
framstående utöfvare; särskildt må framhållas
fransmannen J. B. d’Anville (1697–1782),
som utgaf en på jesuiternas mätningar grundad
karta öfver Kina (1737), hvilken än i dag ligger
till grund för alla kartor öfver östra Asien,
samt en kritisk karta öfver Afrika (1749),
å hvilken han helt enkelt strök bort alla
de namn, som förr insatts på Afrikas karta,
men som han icke fann säkert bestyrkta. Han
gjorde därigenom denna karta till den "tabula
rasa", som den var långt in på 1800-talet. –
Nya undersökningar om jordens storlek och form
verkställdes af franska vetenskapsakademien genom
gradmätningar i Lappland (1736–37) och på Quitos
platå (1735–41). Genom den af Newton uppfunna, af
Hadley 1718 förbättrade spegelsextanten, Huygens’
kronometer, förbättrad af Harrison (1735),
och genom noggranna måntabeller (af Euler 1746,
tr. 1772, och J. T. Mayer 1753, tr. 1770) fingo
sjömännen möjlighet att noggrant bestämma orters
astronomiska läge, och på detta sätt blef det
möjligt att åstadkomma goda kartor öfver Stilla
hafvets vid denna tid genomforskade övärld.
Af största betydelse för geografien var den
geologiska vetenskapens utveckling. Dansken N.
Steno (1638–86) framlade 1669 en i hufvudsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
