Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geofiler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämna en totalbild af jorden som skådeplats
för människornas verksamhet. Han fäster därför
lika stor vikt vid civilisationen och dess
utveckling, upptäcktshistorien, etnografien
o. s. v. som vid jordytans skapnad, klimat,
växt- och djurvärld etc., hvilka han betraktar
dels i och för sig, dels i deras betydelse för
människornas utveckling och kulturståndpunkt. Åt
studiet af denna växelverkan mellan naturen och
människan gaf han namnet jämförande jordkunskap.
Trots Humboldt och Ritter var det först under den
sista fjärdedelen af 1800-talet som geografiens
egentliga pånyttfödelse genomfördes. 1874
beslöts upprättande af professurer i ämnet vid
Preussens alla universitet (förut hade i hela
Tyskland funnits blott två sådana professurer),
och till deras innehafvare kallades män ur olika
vetenskapliga fack. För alla stod det klart,
att geografien var något annat än ett historiskt
biämne, och på många håll uppfattades den som ren
naturvetenskap. Sedan det allmänt erkänts, att
flera naturvetenskaper i större eller mindre grad
vore nödvändiga beståndsdelar af geografien, kom
man slutligen (Gerland) till det yrkandet, att
ur geografien skulle uteslutas allt "historiskt
och statistiskt", d. v. s. människan och hennes
förhållande till jordytan. Geografien vore
vetenskapen om jordytan. Mot detta påstående
framställdes protester, och framför allt i
Tyskland, den moderna geografiens hemland, fördes
en omfattande litterär strid om frågan, hvad
geografi egentligen borde vara. Den ledde till
godkännande af Ritters uppfattning: geografien
är vetenskapen om jorden och om det inbördes
förhållandet mellan jorden och dess invånare.
Geografien delas enligt sitt föremål i fyra olika
delar. 1. Matematisk l. astronomisk geografi,
som betraktar jorden som en himlakropp, som en
del af solsystemet, behandlar de förhållanden,
i hvilka den står till detta, dess form,
dess rörelse kring sin axel och kring solen
med däraf följande växlingar af dag och natt
och årstider samt lär sättet att matematiskt
bestämma läget af hvarje punkt på dess yta;
hjälpvetenskaper äro matematik, astronomi,
geodesi och kartografi. Till samma afdelning
hör geofysiken l. den telluriska fysiken,
d. v. s. undersökningen af jordklotets egenskaper
och krafter, dess täthet, tyngd, inre värme,
jordmagnetismen etc. 2. Fysisk geografi har
till föremål jordens oorganiska yta med dess
upphöjningar och fördjupningar, dess haf,
öar och fastland. Tillsammans med den mycket
nära stående geologien söker den åstadkomma en
jordytans morfologi l. gestaltningslära. Den
fysiska geografien sönderfaller i orografi,
läran om formerna samt fördelningen af hög- och
lågland, berg, dalar och slätter, hydrografi,
läran om fördelningen af vattnet på jordytan,
floder, sjöar, källor o. s. v., oceanografi,
läran om världshafvet i och för sig och i
förhållande till fastlandet, meteorologi,
läran om luftföreteelserna, och klimatologi,
läran om atmosfärens beskaffenhet på olika
ställen af jorden. 3. Biogeografi l. biologisk
geografi är vetenskapen om utbredningen af djur
(djurgeografi l. zoogeografi) och växter
(växtgeografi l. fytogeografi). 4.
Antropogeografi (ett af Ratzel infördt namn)
l. kulturgeografi betraktar jorden som hemvist
för
människorna och söker förklara orsaken till
dessas delning i horder, stammar och folk,
hvarför dessa hämmats eller befordrats i
sin utveckling, samt å andra sidan huru de
själfva verkat på det land, som de bebo. Då
detta ej kan utredas utan kännedom om folkens
historia, kallades före Ratzel denna del af
geografien historisk geografi. Von Richthofen har
betecknat antropogeografien som den geografiska
forskningens högsta, men på samma gång svåraste
uppgift. Den omfattar befolkningsgeografi
(etnografi och etnologi), topografi, bebyggande
i afseende på läge och utbredning, ekonomisk
geografi l. handelsgeografi,
produkter och produktion, samfärdsel och dess
vägar, samt politisk geografi. Det gamla namnet
historisk geografi begagnas nu endast om den
geografiska framställningen af jordens länder
under förgångna historiska perioder, och den
brukar delas i gamla tidens, medeltidens och
nya tidens geografi. En del af den gamla tidens
geografi bildar den bibliska geografien, en
hjälpvetenskap för den lärda bibeltolkningen.
Fästes afseende på omfattningen af ämnets
behandling, indelas geografien i allmän geografi
och speciell geografi l. landbeskrifning
(korografi). Den förra behandlar de geografiska
företeelserna i allmänhet utan afseende på någon
viss lokalitet, t. ex. berg, fjordar o. s. v.,
för att söka finna det för dessa företeelser
karakteristiska, typiska, samt lagarna för deras
förekomst och olika utveckling i olika trakter
på jorden. Den har alltså att skapa typer,
kategorier, begrepp, med hvilka den speciella
geografien sedan opererar. Den senare åter
sysselsätter sig med beskrifningen af enskilda
landområden, låter såvidt möjligt fysiska och
historiska förhållanden gå hand i hand och söker
därvid utforska, huru alla geografiska element,
såsom jordbeskaffenhet och klimat, växtlighet,
djurvärld och människor samverkat för att gifva
området i fråga dess säregna karaktär. Den
speciella geografien är geografiens egentliga
kärna eller centrala del. – Med tillämpad
geografi förstås geografien lämpad för de
personers olika behof, som studera densamma,
såsom militärisk geografi, handelsgeografi,
botanisk geografi o. s. v.
Geografiens historia. 1. Gamla tiden. Geografiens
vetenskap har uppstått i Grekland, och dess
namn träffas första gången hos Eratosthenes
(enl. Berger). Som den förste geografen brukade
grekerna beteckna Homeros, i hvars
dikter jorden beskrifves som en rund skifva,
kringfluten af en stor flod, Okeanos (oceanen);
öfver jorden hvälfde sig himmelen som ett
fast hvalf, under den låg Tartaros. Dessutom
omtalar Homeros länder och folk, som voro för
honom kända. Tidigt började grekerna spekulera
öfver jordens gestalt och storlek, fördelningen
af land och vatten, ländernas inbördes läge
och afstånd från hvarandra, jordytans delning
i världsdelar o. d. Det var hufvudsakligen
astronomer och geometrer, som intresserade
sig för dessa frågor, medan historieskrifvare
och resande mera bidrogo till kännedomen om
jordens utseende och om de folk, som bebodde
den. Till de förre hörde Anaximander från Miletos
(611–546 f. Kr.), hvilken betraktades som den
vetenskapliga geografiens grundläggare och
uppgjorde den första kartan öfver jorden. Redan
dennes samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
