Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Génin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
Genoveva-Gensonné
938
förmått Paris’ befolkning att kvarstanna. Det
för-täljes ock, att hon på ett underbart sätt
lindrat en i staden utbruten hungersnöd. Senare
skall hon öfver den hel. Dionysius’ och hans
följeslagares graf ha uppbyggt en kyrka, en
lõregångare till det af Dagobert I upprättade
stiftet S. Oénis. Hennes död sättes till
3 jan. 512. Hon begrofs i en åt Petrus och
Paulus helgad kyrka, som sedan 6ck hennes
namn. Sedan den 857 sköflats af nordmännen,
återuppbyggdes den under abboten Stcphan af
Tournay (1177-80) och nedrefs först 1809. Den
till hennes ära 1764 uppförda S:te Geneviéves
basilika invigdes under revolutionen till
Panteon. Hennes relikskrin förvaras numera i
den närbelägna kyrkan Saint Ëtienne du Mont. Den
gamla legenden om G :s lif (tryckt i "Monumenta
Germaniæ. script. rer. meroving.". III), som man
förut antagit innehålla en historisk kärna, har
nyligen af Kruse h frånkänts allt källvärde, och
hans kritik är knappast vederlagd af L. Duchusnes
"Ëtude sur la vie de S. Geneviéve" (1893).
T. Il -r.
Genoveva af B r a b a n t, pfalzgrefvinna,
en af den tyska sagodiktningens mest rörande
gestalter, skall enligt legenden ha varit
dotter till en hcrtie af Brabant och omkr. 730
förmälts med pfalzgrefven Siegfried, hvars
residens Hohensimmern la» på Triers område. Hon
blef under sin makes frånvaro beljugen af hans
hofmästare Golo, som sökt föiföra henne, och
anklagades att ha brutit sin äktenskapliga
tro. Hon dömdes därför till döden, men den
tjänare, som fick i uppdrag att verkställa
domen, intogs af medlidande och lämnade henne
åt sitt öde i vildmarken, där hon lefde i sex
år i en håla. lifnarande sig och sin under
tiden födde son medelst örter och mjölk af en
hind, till dess hennes gemål, hvilken insett
hennes oskuld, träffade på henne under en jakt
och återförde henne till sitt slott. Legenden
berättades först af Emyich 1472. Jesuiten R. de
Cerisiers behandlade sedan sagan i L’irmncence
reconniie, ön rie de Gentriëne de Ihnbnril
(1H47). efter hvilken den tyska äfvensom andra
folkböcker blifvit bearbetade. Om legendens
ursprung och litterära behandling se Seuffert,
"Die legende v. d. pfalzgräfin Genovefa"
(1877), Golz, "G. in der deutsehen dichtung"
(1897) och F. Görrcs i Pirks "Monatsschrift
fur rhcinisch-wostfälisrhe geschichts-und
altertumskunde". II. Dramatiskt behandlades
motivet af Ticck, Maler Muller. Raupach och
Hebbel samt som opera af Schumann (1846).
(Il-n B.)
Genovino fdjonåvinå], it., "gcnuesisk". Se Dukat,
sp. 1041.
Genre [jär, af lat. ge’nns], fr., släkte, sia?,
art. - Ordet, som i franskan kan beteckna hvilken
art sora helst af konstens eller litteraturens
skapelser, t. ex. genre Hsloriqne, g. de
paysage. g. drnmn-tiqne o. s. v., nyttjades redan
af Diderot (1713 -84), utan något förklarande
tillägg, i sin nuv. moderna betydelse: det slags
figurmålning, som framställer händelser eller
tillstånd i det vanliga lifvet, sådant detta i
skilda länder och tider samt inom skilda folk
och klasser uppenbarar sig, i motsats till
historie ni ålningen, som återgifver bestämda
historiska tilldragelser (väl äfven drag från
gudasagans eller allegoriens område), och
porträttmålningen, som återgifver bestämda
individer. Genremålningen, äfven kallad
sedemålning, sedebild, är sålunda, som man
sagt, ett "målande med obekanta storheter",
historiemålningen med bekanta. Gränserna äro
emellertid ganska sväfvande, i det historiska
(mytiska) gestalter mycket väl kunna tänkas
såsom deltagare i en fullkomligt alldaglig,
betydelselös handling (tillstånd), och å andra
sidan genrebilden genom djup i uppfattningen
och storhet i återgifvandet kan erhålla en
historisk karaktär. Mellanformer af genre och
landskap eller af genre och djurstycke låta
likaledes lätt tänka sig. - Genremålning förekom
redan hos grekerna, ehuru egentligen under det
börjande förfallets tid; sedermera hos romarna,
såsom många bibehållna pompejanska målningar
intyga. Under medeltiden kan genren ej sägas
existera såsom själf-ständig konstart, och
knappast »linier renässansens begynnelse och
blomstring; men med senrenässansen framträder
den alltmera bestämdt och når under l()00-talet
i Nederländerna, genom en rad af framstående
utöfvare, en hög grad af fulländning. Alstren
af denna nederländska genremålning äro ofta
af litet format, s. k. k a b i n e t t s t y
c k e n. Genremålningen uppskattades jämväl
under 1700-talet och intager inom nutidens
konst en mycket dominerande ställning. -
Äfven genreskulp-t u r förekom under antiken
och är af nutiden synnerligen omhuldad.
Upk.*
Genremålning. Se G en r e.
Genre poissard [jär pwasä’r], fr. Se Vadé,
Genreskulptur. Se G e n r e.
Genro 1. Genro-in ("de äldre statsmännens råd"),
en japansk rådsförsamling, hvars medlemmar
utnämnas på lifstid af kejsaren och i viktigare
politiska frågor till honom afgifva utlåtande. Se
J a p a n (Författning).
Gens, lat., kallades i Rom urspr. en patricisk
ätt eller släkt, vanligen omfattande
flera familjer (/rtiwj/jrr), t. ex. gens
Clnmlia. Julia. Under det romerska samhällets
första tid hade endast de. som tillhörde en gens,
fulla medborgerliga rättigheter. Senare användes
namnet äfven om plebejiska ätter. Föreningsband
för ätten voro af ålder vissa gemensamma
religiösa handlingar och bruk samt gemensam
gra f plats. Den enskilde medlemmen af en ätt
hade vissa anspråk på skydd och -understöd af
ätten, medan å andra sidan denna ålade sina
medlemmar igerililes) vissa förpliktelser,
t. ex. i fråga om vård af egendom och arf
m. m. Släktnamnet (nnmen) var gemensamt för
olika grenar af ätten, hvilka däremot hade
ett särskildt familjenamn, ofta uppkommet
af ett någon medlem i forna tider tillagdt
binamn (cognomen), t. ex. Publius (prnnomen,
förnamnet), Cornelius (släktnamnet). Scipio
(familjenamnet). Stundom tillades ett fjärde
(agnomen: tillnamn), t. ex. Africanus. Ordet
begagnas äfven att beteckna en folkstam,
folk. t. ex. gens lognta, det togakladda (=
romerska) folket. R. Tdh.
Gens de qualité f Ja d,» kalitë], fr. Se Q u a
l i t e.
Genserik l ge’n-]. Se G e i s e r i k.
Gensfleisch [ge’ns-], Henne. Se Gu ten ber g.
Gensonné l fäs:inë], Armand, fransk politiker,
f. 10 aug. 1758 i Bordeaux, d. 31 okt. 1793
i Paris, var advokat vid parlamentet i sin
födelsestad och blef 1791 af dep. Gironde vald
till medlem af kassations-domstolen samt af
lagstiftande församlingen, där han understödde
Brissots politik och föreslog beslutet om
konungens bröders jämte flera ansedda emigranter?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
