Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 901-902 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genera ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gjorda kallelse och beslutsamhet i hans fotspår.
Homeros, Aischylos och Sofokles gåfvo näring åt
hans fantasi; likaledes gamla testamentet, Dante
och Cervantes, och ur dessa källor skapade han
sig en idealvärld, som icke visste af verklighetens

måttstock och som befolkades med storslagna
gestalter. Obekymrad om den yttre världen och om
sin konsts sammanhang med samtidens lif och former,
fortfor han att i teckningar, stundom blott med
en kontur, stundom med lätt akvarellfärg, skapa
massor af utkast, hvilka i regel icke utgöra
illustrationer till de nämnde skalderna, utan
helst med full skapande frihet behandla sagor,
ämnen och motiv, till hvilka läsningen af dem
gifvit uppslag. Ungefär hälften af hans
kompositioner uppstod under vistelsen i Rom;
till dem höra
Simson och Delila,
Europas bortröfvande,
Herakles Musagetes hos Omfale
samt två stora serier af teckningar till
Homeros och Dante. 1832 återvände G. till
Tyskland, där han af en konstvän, doktor Härtel
i Leipzig, erhöll i uppdrag att jämte andra
konstnärer smycka hans nybyggda, s. k. romerska
hus med vägg- och takmålningar alfresko. Af dessa
utfördes endast en del mindre, dekorativa bilder,
medan åter den stora hufvudfresken i taket,
Bacchus och sånggudinnorna,
ej kom längre än till skissen. G. flyttade 1836
till München och lefde där under bekymmersamma
omständigheter till 1860, då han kallades till
Weimar. Därjämte fick han på gamla dagar tillfälle
att försöka sig i oljemålning, i det han mottog
beställning på sex taflor af grefve Schack
(i Schackgalleriet i München). Han utförde i målning
Europas bortröfvande,
Herakles,
Lykurgos’ strid med backanterna,
Bacchus bland sånggudinnorna m. fl.
Färgsinne egde han föga, och hans måleriska teknik
är afgjordt svag. Hans teckningar vittna om fantasi,
gestaltningskraft och stor kompositionstalang, men
hans figurer sakna individualitet. Utom episka scener
ur den ideala helleniska legenden hade G. äfven
komponerat ett par cykliska bilddikter, hvilka leda
tanken till Hogarth, ehuru formen är en helt annan:
Ur en häxas lif (10 blad),
Ur en vällustings lif (18 blad) och
Ur en konstnärs lif (24 blad).
Hans kompositioner till Homeros (48 blad) stuckos
af H. Schütz, 36 blad till Dante stuckos af G. själf.
Akademien i Wien eger 284 blad af G. –
G:s son, Camillo G. (f. 1840, d. 1867), var
en lofvande konstnär, som efterlämnade bl. a. åtskilliga
om sinne för komposition vittnande pennteckningar.

^{C. R. N.} (^{G–g N.})

Genera, plur. af genus (se d. o.).

Genera [ʃenera]. Se Gêne.

General, General- (fr. général, lat. generalis, af
genus, släkte). 1. Allmän, begagnas såsom
adjektiv endast i sammansättningar, i betydelsen
allmän-, öfver-, hufvud-, t. ex. generalkarta,
generalrepetition, generalsekreterare
o. s. v. Motsats: special. –

En général [ã ʃenera’l], fr., i allmänhet, öfver hufvud. –

2. Inom de katolska ordenssamfunden beteckning för
de högste föreståndarna (t. ex. generalprior)
eller de vid deras sida stående biträdena (t. ex.
generalassistent); ensamt förekommer ordet
som benämning på jesuitordens chef, generalen
(eg. præpositus generalis). –
3. Krigsv., ensamt eller i sammansättningar,
benämning på de högsta graderna inom armén. Ordet
ingick i sammansättningarna generalkapten och
generalöfverste redan vid medeltidens slut
såsom benämning på de högste armébefälhafvarna. I
början af 1600-talet nyttjades det ensamt i betydelse
af högstkommenderande, men begagnades därefter först
i Frankrike, sedan äfven i andra länder ensamt eller
i sammansättningar för att beteckna olika grader inom
det högsta armébefälet, nämligen generalfältmarskalk,
general, generallöjtnant, generalmajor. Generallöjtnanten
var ursprungligen generalens ställföreträdare
(loco tenens) eller närmaste man; generalmajoren intog
ungefär samma ställning som en nutida generalstabschef.
Generalfältmarskalk (i Frankrike maréchal
de France, i Österrike äfven general-feldzeugmeister)
är den högsta militära värdigheten och utdelas vanligen
i krig eller för krigsbedrift; general (vanl. med
tilläggen af infanteriet eller af kavalleriet),
grad, som tilldelas de högste befälhafvare inom en armé
såsom armékårschefer o. d.; generallöjtnant
(i Frankrike général de division, i Österrike
feldmarschall-leutenant) är vanligen befälhafvare
för en division (fördelning) och generalmajor
(i Frankrike général de brigade) för en brigad.
I tyska armén förekommer numera äfven generalöfverste
med rang såsom fältmarskalk. –
Generalissimus var under 1700-talet vanligen
titeln på arméns högste befälhafvare. –
Generalitet kallas i svenska armén sammanfattningen
af alla i tjänst varande eller i armén kvarstående
generalspersoner af alla grader.

3. ^{C. O. N.}

Generaladjutant, krigsv. 1. I Sverige
urspr. titel på en högre officer, som användes till
högste befälhafvarens öfver en armé biträde (se
Generalstab). Under frihetstiden utnämndes
generaladjutanter äfven i fredstid, och genom 1788
års och följande generaladjutantsinstruktioner ingingo
de såsom en grad i generalstaben, hvilket dock icke
hindrade, att under den följande tiden ganska många
öfverstar utnämndes till generaladjutanter, utan att
utöfva någon mot denna värdighet svarande befattning;
sådan utnämning gjordes sista gången 1842. Af
generaladjutanterna tjänstgjorde en vid en armé i krig
såsom generaladjutant för expeditionen, och
under Sveriges krig i början af 1800-talet kallades
han endast "generaladjutant" och motsvarade ung. en
senare tids stabschef. – 1792 inrättades en
generaladjutantsexpedition för armén, hvilken
ställdes under ledning af konungens generaladjutant
för armén. Denne föredrog inför konungen alla
ärenden, hvilka denne själf ville afgöra, s. k.
kommandomål. Under Gustaf IV Adolfs resor åtföljde
generaladjutanten honom, hvaremot en generaladjutant
för Stockholms garnison fanns hemma. Efter
genomförande af 1809 års statsskick bibehölls
generaladjutanten för armén såsom föredragande för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>