Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ganjah ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Garat-Garborg
780
inrikesminister (1880-83). Från 1884 ledde
han som ministerpresident serbiska politiken
i nära anslutning till Österrike, genom hvars
ingripande Serbien också räddades från svårare
följder af sitt okloka och misslyckade krig
mot Bulgarien 1885; dettas utgång rubbade i
hög grad G:s ställning, men hans ministär stod
dock kvar till juni 1887. Från 1894 till sin
död var han serbisk minister i Paris; 1896 och
1897 var han också president i skupsjtinan.
H. B-n.
Garat [-ra’J. 1. DominiqueG., fransk politiker,
f. 1735 i Ustaritz (dep. Basses-Pyrénées), d. där
1799, gjorde sig känd som framstående advokat
i Bordeaux och valdes af sin födelsebygd till
medlem af tredje ståndet i riksförsamlingen
1789, där han utöfvade stort inflytande i
frågor rörande den civila och kriminella
lagstiftningen samt i politiken sökte verka
för en försoning mellan de nya idéerna och de
monarkiska institutionerna. Efter 1791 drog han
sig tillbaka från politiken.
2. DominiqueJosephG., grefve, den föregåendes
broder, fransk politiker och författare,
f. 1749 i Bayonne, d. 1833 i Urdains (dep.
Basses-Pyrénées), var först advokat i Bordeaux,
men begaf sig snart till Paris, där han gjorde
sin fint skurna penna bemärkt i åtskilliga
litterära företag samt fick flera pris af
Franska akad. Medlem af tredje ståndet i
riksförsamlingen 1789, gjorde han sig mest
känd som dess krönikör i "Journal de Paris".
Som justitieminister 1792 hade han att för
Ludvig XVI tillkännagifva hans dödsdom och
öfvervaka dess utförande. 13 mars 1793 blef
han inrikesminister, men måste af gå efter
upploppen i Paris 31 maj och 2 juni s. å.
En tid därefter satt han häktad, men undgick
skräckväldets fasor genom sin personliga
vänskap med Barëre och Eobespierre. 1794 blef
han medlem af konventets undervisningskommission
samt professor i filosofi vid Normalskolan i
Paris och 1798 fransk minister i Neapel samt kort
efteråt medlem af "de gamles råd" och dess
president (20 jan. 1799). Han slöt sig snart
till Bonaparte, var medlem af den kommission, som
uppgjorde förslag till kon-sularförfattningen,
och blef efter dess genomförande senator
samt medlem af Franska akad., hvartill hans
lysande, men frasrika vältalighet gjort
honom värdig. Han var en af Napoleons mest
verksamme lofprisare och blef 1808 grefve,
men öfvergaf hans sak efter nederlagen 1812.
Vid Napoleons återkomst från Elba sökte G.
förgäfves återvinna hans gunst och uppträdde
därför som medlem af representantkammaren
ganska lamt för hans sak. Under den andra
restaurationen drog han sig tillbaka till sin
fädernebygd, sysslande med litterära arbeten,
och var vid sin död ganska okänd för den stora
allmänheten. Bland hans många, högt uppskattade
arbeten märkas Considéra-tions sur la revolution
francaise (1792), Mémoires sur la revolution
(1795) och Mémoire sur la Bollande (1805).
E. A-t.
3. P i e r r e J e a n G., son af G. l. fransk
sångare, f. 1764, d. 1823 i Paris, fick musicera
med Marie Antoinette och konserterade 1793
tillsammans med violinisten Kode i Hamburg.
Återkommen till Paris 1795, uppträdde han där
med så lysande framgång, att han utnämndes till
professor i sång vid konserva-toriet 1796.
Han egde en ovanligt uttrycksfull röst (med
omfång af både baryton och tenor), fin smak och
förvånande minne samt utmärkte sig i synnerhet
i Glucks operor. Bland hans
elever namnes bl. a. Nourrit.
A. L.*
Garavaglia [-va’lja], G i o v i t a, italiensk
kopparstickare, f. 1790 i Pavia, d. 1835
i Florens, studerade i Pavia och Milano för
Anderloni och Longhi och blef 1833 professor vid
akademien i Florens. Bland G:s mest värderade
arbeten märkas Heliga familjen (1817) och Madonna
della sedia (1828), båda efter Kafael, Den heliga
Magdalena (efter C. Dolci), David med Golials
hufvud (efter Guercino) samt porträtt af Karl V.
Garay [ga’rai], Janos, ungersk skald,
f. 1812, d. 1853, gjorde sig särskildt känd
som författare af en mängd patriotiska ballader
(Bdthori Erzsébet, Kont o. a.) och längre episka
dikter (Szent Ldszlo m. fl.) med ämnen ur sitt
lands historia, men uppträdde också som lyrisk
och dramatisk författare. En af hans mest
kända dikter är den humoristiska Az obsitos
(Den uttjänte soldaten). Hans samlade arbeten
utgåfvos 1886 ff. i 5 bd af Ferenczy. K. B. w.
Garbånzos [garba’nthås], sp., bot. Se Cicer.
Garbe, Richard Karl, tysk sanskritist, f. 9
mars 1857 i Bredow (nära Stettin), blef 1878
docent, 1880 e. o. och 1894 ord. professor,
allt i Königsberg, och kallades 1895 som Roths
efterträdare till Tübingen. 1885-87 reste
G. i Indien med statsunderstöd och egnade sig
i Benares särskildt åt studiet af den indiska
filosofien, bland hvars förnämsta kännare han
är. Förutom uppsatser i facktidskrifter har han
utgifvit bl. a. följande skrifter i bokform:
Väitäna Sütra, the ritual of the Atharva-veda
(1878; tysk öfv. s. å.), The Qräuta Sütra
of Apastamba (3 bd, 1882-1902), The Sämkhya
Sütra Vrtti or Aniruddha’s commentary to the
Säm’khya Sütras (1888; engelsk öfv. 1892),
Sämkhyaprava-cana-bhäsya (1895; tysk öfv. 1889),
Die Säriikhya-philosophie, eine darstellung
des indischen rationa-lismus (1894), Sämkhya
und Yoga (i Bühlers "Grundriss", 1896),
V’erzeichniss der indischen handschriften
der kgl. universitätsbibliothek zu Tü-bingen
(1899), The Kashmirian Atharvaveda (tills,
med M. Bloomfield, 3 bd, 1901), Beiträge zur
indischen kultur g eschichte (1903) och en tysk
öfv. af Bhagavadgltä (1905), med inledning öfver
diktens ursprungliga gestalt, lära och ålder.
K. F. J.
Garbo [ga’rbå], Raffaellino del, florentinsk
målare, f. 1466, d. 1524, fick namnet G. efter
den gata, vid hvilken hans verkstad låg. Han var
lärjunge af Filippino Lippi och biträdde denne
vid utförandet af freskomålningar i S. Maria
sopra Minerva i Rom (omkr. 1493). Sedermera
stod han under inflytande äfven af Domenico
Ghirlandajo. Han utförde en stor freskomålning
i S. Maria Mad-dalena de’ Pazzi i Florens
och altarbilder, nu bevarade i museerna
i Florens, Paris och Berlin. G. tillhör
antalet af de italienske konstnärer, .som,
fostrade i 1400-talsmåleriets anda och
vanor, af högrenässansen tillegnade sig
blott en del yttre drag och uttryckssätt.
A. L. R.
Garborg, Arne Evensen, norsk författare
och publicist, f. 25 jan. 1851 i Time på
Jæderen, utgick från ett strängt pietistiskt
skollärarhem; fadern var haugian och uppfostrade
sonen i samma anda. G. blef först skollärare
i Risör och började verka i pressen, till
dess han h. o. h. öfvergaf lärarkallet för
journalistiken. 1873 kom G. till Kristiania för
att studera och väckte s. å. ej ringa upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
