Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gammalkatolska kyrkan i Nederländerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egna församlingar och kyrkoförmögenhet etc.).
– 1878 upphäfdes det obligatoriska prästcelibatet,
1883 erkändes anglikanerna som trosförvanter.
Dessa beslut väckte protest bland rörelsens
anhängare. Entusiasmen svalnade snart,
ultramontanismen vann äfven i Tyskland
afgjord seger, och den gammalkatolska
kyrkan har knappast nämnvärdt tillväxt.
1883 räknade den 38,500 medlemmar med 56
präster; 1900 funnos resp. 50,000 och 54.
Efter Reinkens’ död 1896 valdes till biskop
Th. Weber. Rörelsens åskådning har framlagts
i Michelis’ "Katholische dogmatik" (1881). –
I Schweiz utvecklade sig rörelsen (under namnet
kristkatolikerna) kraftigare än i Tyskland
och som mera afgjordt reformatorisk, äfven där
dock fasthållande vid det positiva katolska
dogmat. Utgångspunkten var biskopsdömet
Basel-Solothurn 1871. Viktigaste besluten
fattades på en nationalsynod 1876, då äfven
Schweiz’ gammalkatoliker konstituerade sig som
biskopskyrka och valde prof. Herzog till biskop;
han vigdes af Reinkens.
1879 beräknades gammalkatolikerna i tyska
Schweiz till 70,000, med 72 präster.
Sedan dess ha de dock gått ned till (1900)
60,000 med 55 präster.
– I Österrike bildades en del
församlingar, som 1877 erhöllo statens
erkännande. Här har på sista tiden
gammalkatolicismen tillväxt därigenom, att
den förenats med Bort-från-Rom-rörelsen
(sedan 1898). 1900 funnos 17,300
gammalkatoliker, med 14 präster. – I
Frankrike har exkarmeliten Loyson sökt
(sedan 1879) grunda en gammalkatolsk
kyrka i förbindelse med den schweiziska. Den
har naturligen, som alla kyrkosamfund, drabbats
af 1905 års "skilsmässolag". – Äfven
i Italien, Spanien och Mexico ha
kyrkobildningar uppstått, hvilka närmast
kunna betecknas som gammalkatolska.
Någon verklig betydelse synas de ej ega. –
Att emellertid rörelsen i sin helhet ej är
på återgång, om ock ej raskt framåtgående,
visade den 1904 i Olten i Schweiz hållna 6:e
"internationella gammalkatolska kongressen" af
tyska, österrikiska, holländska och schweiziska
meningsfränder.
– Jfr J. F. von Schulte, "Der
altchatolicismus" (1887, hufvudarbetet),
och Th. Weber, "Die stellung der
altkatholiken zur römischen kirche" (1904).
Hj. H-t.
Gammalkatolska kyrkan j Nederländerna (holl. Die
oud-roomsche kerk in Nederland). Under inflytande
af Det gemensamma lifvets bröder (se Bröder)
hade i Nederländernas katolska kyrka redan fram
medeltiden en innerligare fromhetsriktning
utbredt sig, hvarjämte ärkebiskopen i
Utrecht bevarat en jämförelsevis själfständig
ställning. När jesuiterna 1592 nådde Holland,
begynte de kampen mot dessa säregenheter
inom den rest af katolska kyrkan, som fanns
kvar kring Utrechts ärkebiskopsstol. En viss
seger vunno de, först när striden sammanflöt
med den jansenistiska i Frankrike och de
själfständige fromme katolikerna kunde utges
som jansenister. Utrechts ärkebiskop Peter Gödde
afsattes formligen af påfven 1703. Då katolikerna
och domkapitlet ej ville godkänna den af påfven
insatte Teodor de Cock, stod biskopsstolen efter
Göddes död 1710 ledig i 13 år. Under förvirringen
lyckades jesuiterna vinna de fleste katolikerna
för ultramontanismen. Några tusen fasthöllo dock
Tid Utrechts gamla själfständighet, ock kapitlet
valde 1723 ny ärkebiskop (Cornelius Steenowen),
som genom invigning af en fransk
biskop fick successio apostolica, fast påfven
bannlyste honom och hans anhängare. För
hvarje nytt val insändes till Rom anhållan
om bekräftelse jämte en strängt katolsk
trosbekännelse, men för hvarje gång
följde bannlysning. 1765 betecknade sig
de utstötte på ett konsilium i Utrecht som
Gammalromersk-katolska kyrkan i Nederländerna
och erkände påfven, fast han alltid vägrat
erkänna denna kyrka. Den har emellertid fört
en lifskraftig tillvaro. F. n. omfattar den
ett ärkebiskopsstift, 2 biskopsstift och 26
församlingar med 8,700 medlemmar. Litt.:
R. Janssenius, "Ge-schiedenis der
oud-roomisch-kath. kerk in Nederland"
(1870) och "The statesman’s year-book" 1907.
Hj. H-t.
Gammalkil, socken i Östergötlands län, Valkebo
härad. 6,187 har. 1,313 inv. (1907). G. utgör
ett konsist. pastorat i Linköpings stift,
Vifolka och Valkebo kontrakt.
Gammal-lutheraner 1. Separerade lutheraner kallas
de strängt lutherska kretsar i Tyskland, som på
grund af sitt motstånd mot evangeliska unionen
(se d. o.), hvilken enligt deras uppfattning
i grunden åsyftar ett undanträngande af den
lutherska bekännelsen till den reformertas
förmån, skilt sig från statskyrkan och bildat en
grupp lutherska frikyrkor. Separationsrörelsen
tog sin början i Breslau, där teol. professor
J. G. S c h e i-b e l (d. 1843) protesterade
mot det i samband med festen 1830 till firande
af Augsburgiska bekännelsens 300-årsminne
planerade införandet af en unionistisk
agenda med för lutheraner och reformerta
gemensam nattvardsliturgi. Kring Scheibel,
som slutligen afsattes från sina akademiska
och kyrkliga ämbeten, slöt sig i Breslau en
skara hänförda anhängare, bland dem juristen,
professor E. Huschke och filosofen H Steffens,
och snart vann rörelsen efterföljd rundt omkring
i Preussen. Från preussiska statsmaktens sida
bekämpades den under hela Fredrik Vilhelm III
:s regeringstid med de hårdaste maktmedel;
alla "kon-ventiklar" förbjödos o. s. v.;
vid ett tillfälle ingrep man t. o. m. med
militärmakt. Efter Fredrik Vilhelm IV :s
tronbestigning (1840) upphörde småningom alla
tvångsåtgärder, och man kunde på generalsynoden
i Breslau 1841 skrida till att organisera sig
som ett ordnadt kyrkosamfund. I den där antagna
kyrkoordningen, som 1845 åtminstone i hufvudsak
blef lagligt erkänd, anförtroddes ledningen, dock
under en "generalsynod" såsom högsta instans,
af "den evangelisk-lutherska kyrkan i Preussen"
åt ett s. k. öfverkyrkokollegium i Breslau,
hvars förste president Huschke blef. Under
de närmast följande decennierna utvecklades
kyrkan raskt;. 1860 räknade den 55,000 medlemmar
i 62 pastorat med 63 pastorer. Vid denna tid
började emellertid inom den rent independentiska
riktningar framträda, som ansågo all rättsligt
ordnad kyrkostyrelse strida mot kyrkans väsen
och därför i öfverkyrkokollegiets anspråk på
lydnad från de enskilda församlingarnas sida
sågo ett förtryck liknande det, som förut af
staten utöfvats. Då den 1864 sammanträdande
generalsynoden godkände öfverkyrkokollegiets
hållning, bröto sig s. å. denna ståndpunkts
anhängare under ledning af pastor Diedrich ut
ur kyrkan och bildade den s. k. Immanuelsynoden
i Magdeburg. 1903 uppgingo den gammal-lutherska
kyrkans medlemmar till 51,600 med 75 präster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
