Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallaudet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
615
Gallblommor-Gallé
616
Gallblommor, bot., kallas de könlösa blommor,
tjänstgörande som skyltningsorgan, som förekomma
hos många kompositéer, t. ex. kantblommorna
hos blåklinten, hos olvon (blomställningens
yttre, stora hvita blommor), hortensia
(se Fördubbling, fig. 3) m. fl. Ett annat
slag af gallblommor förekommer hos Ficus (se
d. o.). I hortikulturen kallas de blommor,
som ej sätta frukt, t. ex. hanblommorna
hos gurkor och meloner, för gallblommor.
G. L-m.
Gallblåsa, anal., hos människan en päronformig,
8-14 cm. lång reservoar för gallan. Gallblåsan
är belägen i en grop på undersidan af
högra lefver-fliken och framsticker med sin
tjockända vid främre skarpa lefverkanten.
G- v- -0-*
Gallbläsesten. Se G al l st e n.
Gallbräcka. Se Bräcka, petrogr.
Galldrifvande medel, Cholagoga, med. farm.,
läkemedel, som öka gallsi-kretionen,
gifvas i allmänhet i syfte att hafva hinder
(slemproppar, helt små gallstenar o. d.) i
gallans utförsvägar. Bland de många medel,
som försökts i detta syfte, äro blott få
erkändt verksamma. Vissa beståndsdelar i
födan ega förmåga att, när de öfvergå ur
magsäcken i tarmens öfversta del, väcka
och öka gallafsöndringen, t. ex. fett,
s. k. extraktivämnen ur kött samt produkter af
ägghviteämnenas digestion i magsäcken. Vidare
märkes, att gallan själf och gallsyror,
då de inkomma i tarmen, obestridligen ega
förmåga att öka gallsekretionen. Så verka
äfven salicylsyradt natron, olivolja, möjligen
äfven sublimat samt vissa afföringsmedel, såsom
rabarberrot, jalapa och podofyllin. Många andra
medel, som användas med (ramgång, t. ex. vid
gulsot, gallstenskolik och andra med fel i
lefvern eller gallvägarna förbundna åkommor,
verka antagligen på annat sätt än genom ökning
af gallflödet. Huru de galldrifvande medlen
utöfva sin verkan, är icke närmare utredt.
c- G- S.
Galle [gall], förr Point de Galle, stad
på sydvästra kusten af ön Ceylon. 37,248
inv. (1901). G., som anlades af portugiserna
1518 och af dem kallades Punto Gallo
(af singal. galla, klippa), var länge
öns förnämsta hamn och station för de till
Öst-Asien och Australien gående ångarna, men
har nu i denna egenskap, till följd af hamnens
otillgänglighet, efterträdts af Colombo, och
varuomsättningen har gått mycket tillbaka.
Wbg.
Galle, Peder, katolsk teolog, tillhörde en adlig
ätt, som förde 3 ulftänder i vapnet. Han inskrefs
l maj 1476 som student i Rostock och var senare
i Rom. Han omnämnes redan på 1480-talet såsom
magister artium liberalium och föreläsare i
Uppsala. 1487 synes han ha varit kyrkoherde i
När-tuna; 1504 och 1512 var han ånyo i Uppsala
såsom doktor och kantor vid domkapitlet, lär
sedermera ha varit ärkedjäkne, omtalas efter
1520 som scho-lasticus i Uppsala och kallar sig
i en handling af år 1531 teol. professor. Såsom
assistent vid Kristian II:s kröning var han
åsyna vittne till Stockholms blodbad och
författade jämte några andra ka-niker, på
riksföreståndaren Gustaf Erikssons uppdrag,
en berättelse om detsamma. 1527 utsågs han
till den ene representanten för Uppsala kapitel
vid Västerås riksdag, likaså 1537 vid det till
Strängnäs beramade mötet. Han dog antagligen
1537 eller i början af 1538. - Ur dunklet träder
G. plötsligt
fram i historiens ljus, då vid slutet af 1526 dea
tanken uppstod i Gustaf Vasas hufvud, att ett
reli-gionssamtal borde afgöra mellan lutherska
läran och den katolska. För detta ändamål
sände konungen i bref af 4 dec. tio spörsmål
till G. med begäran, att denne, enär han vore
"en doctor j then helie scripth", skulle före
julafton skriftligen från sin ståndpunkt besvara
dem. G. fick verkligen sina svar färdiga på
utsatt tid; men då Olaus Petri, som också fått
och besvarat frågorna, vid jultiden två gånger
reste upp till Uppsala för att i muntlig strid
vederlägga honom, drog G. sig undan, vägrande
att inlåta sig på någon disputation. Den gamla
uppgiften om en formlig disputation i Uppsala
(1524 enligt Tegel, 1525 enligt Peder Svart) har
visat sig oriktig. Däremot egde en disputation
verkligen rum under Västerås riksdag, men icke
under den orofulla dagen efter Gustafs afsägelse,
utan först sedan ständerna gifvit sitt svar på
konungens "framsätt-ningar", hvadan don icke
kan ha inverkat på Västerås riksdagsbeslut,
hvilket förr vanligen antagits. Redan före
denna disputation, i maj 1527, hade Olaus Petri
af trycket utgifvit G :s svar på konungens
spörsmål och sin vederläggning. G. framstår
i denna skrift såsom en skarpsinnig, lärd och
fyndig man, som icke var ovärdig att föra en
döende läras talan. Med lugn och värdighet -
dock försmår han ej alltid att hämta sina vapen
ur skolastikens rika rustkammare - försvarar
han sin ståndpunkt, kristendomen sådan den af
kyrkofäderna utlades. Men känslan af att han
kämpade en hopplös strid synes ha ingifvit
honom en viss försagdhet gentemot den nya
lärans eldige kämpe, hvars ställning var klar,
på bibelns ord, och trygg genom konungens hemliga
bifall. Jfr Schack, "Striden mellan Olavus Petri
samt Peder Galle och Paulus Heliæ" i "Samlaren",
VII (1886). Kj.»
Galle, nederländsk kopparstickarfamilj i
Ant-werpcn. Släktens medlemmar voro Philipp G.,
f. 1537, d. 1612, dennes söner och lärjungar.,
Theodor G., f. omkr. 1570, d. 1633, och Co
mel is G. d. ä., f. omkr. 1575, d. omkr. 1645,
samt den sistnämndes son Co r n el i s G. d. y.,
f. omkr. 1605. Den mest framstående af dem var
Cornelis G. d. ä., hvars förnämsta verk är Pompa
junebris Alberti PH archidncis (1623).
Galle, Johann Gottfried, tysk astronom, f. 9
juni 1812 i Pabsthaus nära Wittenberg, blef
1835 observatör vid observatoriet i Berlin
och var 1851-97 direktor för observatoriet
i Breslau. 23 sept. 1846 upptäckte han den af
Leverrier förut beräknade planeten Neptunus. Hans
utgifna arbeten behandla dels astronomiska,
dels meteorologiska ämnon. Särskildt har han
(1875) lämnat ett värdefullt bidrag till
bestämningen af solparallaxen; vidare har han
upptäckt flera nya kometer. G :s upptäckter
ha två gånger föranledt franska vet. akad. att
tillerkänna honom Lalandeska priset. Bland hans
många skrifter märkes Verzeichniss der elemente
der bisher berechneten cometenbahnen nebst
anmerkungen und literatur-nachweisen (1894).
A. L-n.*
Gallé, E m i l e, fransk konstnär, f. 1846
i NTancy, d. där 1904, son till en ansedd
keramiker Gallé-Reinemer, egnade sig åt dennes
yrke och vann världsberöm för sin glastillverk-
ing. Hans arbeten uppenbara en ytterst förfinad
naturalism, såväl form som färg är irukten af
det mest kärleksfullt ingående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
