Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina merendels inskränkta förståndsgåfvor. –
G. var ett särskildt konungarike under
sveverna (till 585) och under tiden 1060–71,
hvarefter det förenades med Kastilien
och León, som det redan förut tillhört.
(J. F. N.)
Gali’ctis vittäta, Hur ön e n, zool, tillhör
släktet Galictis, fam. Mustelidæ bland
rofdjuren. Arten, ett af Syd-Amerikas mest
karakteristiska rof-djur, kallas perro del
monte i Bolivia och öfverensstämmer närmast,
liksom öfriga till samma släkte hörande arter,
med våra mårdar: långsträckt kropp, korta ben,
tämligen lång svans; de öfre kroppssidorna äro
ljusare färgade än de undre. Längd omkr. 65
cm. Djuret anställer liksom våra mårdar stora
förödelser i hönsgårdarna, det bor i ihåliga
träd, klippspringor och jordhålor och sprider,
om det retas, en ohygglig lukt omkring sig.
L-e.
Galignani [-linjäni], John Anthony, fransk
tidningsutgifvare af italiensk härstamning,
f. 1796 i London, d. 1873 i Paris, öfvertog 1821
jämte sin broder William G. (f. 1798, d. 1882),
den af deras fader 1814 uppsatta dagliga
Paristidningen "Galignani’s messenger". Denna,
som redigerades på engelska språket, hade till
uppgift att främja ett närmare förhållande
mellan Frankrike och England. Bröderna
G. donerade stora summor till upprättande
af välgörenhetsanstalter. I Corbeil vid Paris
af-täcktes 1888 ett af Chapu modelleradt monument
öfver dem.
Galiléen (hebr. galil, aram. galila l. gelila,
grek. Γαλιλαία), en del af Heliga landet, hvilken
under olika tider haft ett olika omfång. Urspr.
synes det åsyftade området ha varit den del
af landet v. om sjön Gennesaret, som Israel ej
kunde h. o. h. underlägga sig; däraf beteckningen
"hedningarnas krets" (gelil haggogim) i Jes. 9:
1. Af detta uttryck, förkortadt till galil,
härleder sig namnet G., som alltså urspr.
icke innehåller någon egentlig geografisk
beteckning. Israeliterna hade öfver hufvud
svårt att på varaktigt sätt göra sig till
herrar öfver dessa nordliga trakter, och efter
växlande öden förlorades de h. o. h. för en
lång tid genom Tiglatpileser III:s eröfring
734 (2 Kon. 15: 29). Efter denna katastrof
ha de hedniska folkelementen sannolikt i ännu
starkare grad gjort sig gällande på bekostnad af
de israelitiska. Sedan judarna återkommit från
sin fångenskap i Babel och afvisat samariternas
önskan att få ansluta sig till dem, sökte de
i stället småningom att återknyta förbindelsen
med de israelitiska resterna i n. Men det var
dock först i slutet af 2:a årh. f. Kr., som det
lyckades makkabéerna att eröfra denna trakt och
tvinga dess invånare att låta omskära sig. Den
ursprungliga, hedniska befolkningen (kananéer,
amoriter m. fl.) hade under tiden ytterligare
uppblandats med andra element: araméer, ituréer,
fenicier, greker. På grund af dessa blandade
folkelement voro galiléerna föremål för förakt
från de stränge judarna i Judéen, som höllo
noga på sin rena härstamning. Under tidens lopp
hade ock det gamla Galils gränser betydligt
utvidgats. I s. bildade Skytopolis och Samarien
gräns, i n. och n. v. sträckte det sig ända till
Tyrus’ områden, i ö. utgjorde Jordan en naturlig
gräns; dock ha äfven orter ö. om Gennesaret
tidtals räknats till G. Josefos indelar
berglandet i den på hans tid tätt befolkade
provinsen i Nedre och Öfre G. – G:s natur är i
mycket olik Judéens. Medan berglandet i
sistnämnda provins bildas af en från n. till
s. löpande bred rygg, som sluttar mot ö. och
v., består G:s bergland i stort sedt af
mera fristående eller från ö. till v. löpande
parallella bergskedjor, mellan hvilka ligga dalar
och slätter. På grund häraf är G:s natur både
mera omväxlande och fruktbar än Judéens. Till
naturens egendomlighet hör vidare, att
växlingen i höjdförhållanden och i fruktbarhet
är öfverraskande stor inom ett ganska litet
ytinnehåll: i v. det skogklädda Karmel (stigande
till öfver 500 m. öfver Medelhafvet), i ö. sjön
Gennesaret (öfver 200 m. under Medelhafvet);
i n. Hermon (stigande till öfver 2,000 m. öfver
Medelhafvet och sällan fritt från snö), i s. den
fruktbara Jisreelsslätten. Med fruktbarheten
på denna slätt täflar Gennesaretsslätten (v. om
sjön med samma namn). – Bland G:s städer, som
af Josefos beräknas till öfver 200, må nämnas
Nasaret, Nain, Endor, Sepforis (n. om Nasaret),
på Jesu tid G:s hufvudstad före Tiberias, Kana,
Tiberias, Magdala, Kapernaum, Korasin, Betsaida,
Tarikea m. fl.; alla, utom Nasaret, Tiberias,
numera försvunna eller bevarade i obetydliga
byar. – Ehuru judarna hade låga tankar om
galiléerna och G. på Jesu tid, utvalde de
dock en tid efter Jerusalems förstöring genom
romarna denna trakt till sitt andliga centrum,
och staden Tiberias var därför omkr. 130–250
medelpunkten för det judiska lagstudiet; där
samlades mischnan, och Tiberias är på grund häraf
ännu en af judarnas heliga städer i Palestina.
E. S-e.
Galilei. 1. VincenzoG., italiensk musiklärd och
tonsättare, f. omkr. 1533 i Florens, d. där
omkr. 1600. af en förnämlig florentinsk ätt,
var en framstående viola- och lutspelare,
dessutom kännare af den grekiska och den
romerska litteraturen samt väl hemmastadd i
matematiken, men hade valt köpmansyrket. Han
komponerade de första "monodier" och
hürde till de ifrigaste förfäktarna af den
musikreformation efter forngrekiskt mönster,
hvilken ledde till uppkomsten af operan (jfr
Florentinska m u-sikreformeu). Teoretiskt
polemiserade han skarpt mot sin lärare Zarlinos
(se d. o.) kontrapunktiska harmonisystem
genom skriften Dialogo della musica antica
e della moderna (1581; 2:a uppl. 1602)
m. fl. Praktiskt sökte han visa det riktiga
förhållandet mellan textord och enstämmig
sång, i det han komponerade episoden om
Ugolino ur Dantes "Divina commedia" äfvensom
Jeremias’ klagovisor. G. utgaf ett värdefullt
tabulaturverk for luta (1563; 2:a uppl. 1568)
och 2 bd flerstämmiga madrigaler (1574-87).
A. L.*
2. Gal i l e o G., den föregåendes son, italiensk
fysiker och astronom, f. 15 (ej 18 såsom hittills
vanligen uppgifvits) febr. 1564 i Pisa, d. 8
jan. 1642 i Arcetri. Af fadern erhöll G. sin
första undervisning. Eetorik och dialektik lärde
han sedermera af en munk i klostret Santa Maria
di Vallombrosa (invid Florens), där han möjligen
också någon tid vistades. Enligt faderns önskan
inskrefs han 1581 såsom medicine studerande
vid universitetet i Pisa, men öfvergaf snart
läkarkonsten för att egna sig uteslutande åt de
matematiska vetenskaperna. Hans afsikt var ända
från början att blifva professor i matematik
vid något af de italienska universiteten, men
först efter fruktlösa försök i Bologna, Padua
och Florens lyckades han 1589 erhålla en sådan
lärarbefattning i Pisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
