Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 565-566 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gagliano ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillfällen var G. led. i för sundhetsändamål
tillförordnade kommittéer. Han författade
åtskilliga uppsatser i Vet. akad :s och
Läkarsällskapets handlingar m. m.

3. Karl Pontus G. of Colquhoun, den föregåendes
broder, militär, f. 1 mars 1759 i Falun, d. 9
maj 1825 i Stockholm, gjorde först krigstjänst
i Frankrike, Holland och Preussen samt bevistade
finska kriget 1788–90 och norska fälttåget 1808.
1813 utnämndes G. till chef för Dalregementet,
1814 till generalmajor, 1820 till chef för
Andra infanteribrigaden och 1824 till ordf. i
Krigshof rätten. G. användes 1809 af Georg
Adlersparre i Dalarna för att öfvervaka befarade
kontrarevolutionära stämplingar därstädes samt
för att genom emissarier, ströskrifter o.
d. till Norge befordra dess väntade anslutning
till Sverige (hans bref härom till
Adlersparre i utdrag tryckta i dennes "Handlingar
rörande Sveriges historia", 1831, VI).
1814 anförde G. den svenska truppstyrka,
som under kriget med Norge blef tillbakaslagen
i träffningarna vid Lier och Matrand (se
d. o.) af en norsk kår under öfverste Krebs.
1809 blef G. adlad och antog namnet G.
af Colquhoun. Han slöt själf sin adliga ätt.

4. Henrik G., sonson till G. 1,
kemist, f. 1820 i Falun, d. 1874 i Uppsala,
deltog 1843-46 i några på Järnkontorets
bekostnad företagna geologiska undersökningar.
G. förvärfvade sig ett namn genom sin 1868
gjorda uppfinning af det allmänt bekanta och
använda desinfektionsmedlet aseptin (sed. o.).

1. P. T. C.*
3. (S. C.)

Gahnit 1. Zinkspinell, miner., ett i gröna
oktaedrar kristalliserande, i talkskiffer
och kvarts vid Falun förekommande mineral
af spinellgruppen, sammansatt efter
formeln Zn(MnFe)O . Al2(Fe2)O3, således
hufvudsakligen bestående af zinkoxid och
lerjord. Gahnit har anträffats äfven i New
Jersey och i diamantförande sand i Minas
Geraes i Brasilien. Mineralet har blifvit
uppkalladt efter J. G. Gahn (se Gahn 1).

P. T. C.*

Gahns bröstpiller (Pilulæ gummi ammoniaci
the- baicæ), ett numera obrukligt namn
på Sv. farmakopéns Pil. ammoniaci
opiatæ (se Opiumpreparat).

C. G. S.

Gaia, efter en antik relief, betecknande henne som den allnär ande.

Gaia 1. Ge (grek. Faia 1. Ffj, Jorden,
motsv. romarnas Tellus), grek. myt.,
framställdes i den gamla grekiska gudaläran
som en kvinnlig gudomlighet och allt lefvandes
ursprung, hvarför hon äfven kallas "allmodern"
eller den "allnärande". Enligt Hesiodos uppstod
hon i tidens början ur Kaos och frambragte ur sig
den med henne själf likartade himmelen (Uranos),
bergen och hafvet (Pontos). Uranos blef sedermera
hennes gemål och fader till en talrik afkomma,
nämligen titanerna, cykloperna, hekatoncheirerna
m. fl. jättelika vidunder. Dessutom blef hon med
Pontos moder till en skara af hafsgudomligheter,
Nereus, Forkys, Thaumas m. fl. Befruktad af de
blodsdroppar, som vid Uranos’ stympande föllo på
jorden, födde hon vidare erinyerna, giganterna
och de meliska nymferna. Äfven det uräldsta
människosläktet sades ha omedelbart framgått
ur hennes moderssköte. Då de ur jordens inre
uppstigande dunsterna ansågos ega en profetiskt
inspirerande verkan, vördades G. därjämte
såsom en orakelgifvande gudomlighet, och henne
tillhörde ursprungligen det berömda
orakeltemplet i Delfi. Föreställningen om jordgudinnan
såsom ett personligt väsen synes dock icke
ha fullt genomträngt folkmedvetandet, hvarför
äfven hennes dyrkan stod tillbaka för de rent
personligt tänkta gudarnas. Under senare tider
förblandades hon ofta med Demeter (Ceres),
årsväxtens gudinna. Detsamma var förhållandet med den
romerska Tellus. Bland bildliga framställningar märkes den,
som förekommer på den pergamenska altarfrisen
(i Berlin), där hon ses till midjan höja sig ur
jorden för att anropa om skonsamhet mot hennes
barn giganterna. Vidstående fig. återger en i
Tunis funnen antik relief, framställande Gaia.

A. M. A.

Gaia, Villa Nova de, stad i portugis,
distriktet Porto, på vänstra stranden af
Douro, midt emot Porto. 14,754 inv. (1900).
Wbg.

Gaidoz [gädås], Henri, fransk etnolog och
keltolog, f. 1842 i Paris, blef 1872 professor
i geografi och etnografi vid Ëcole libre des
sciences politiques och 1876 i keltiska språk och
litteratur vid Ëcole pratique des hautes études
i Paris. G. uppsatte 1870 tidskriften "Eevue
celtique", och 1877, jämte E. Kolland, "Mélusine,
revue (recueil) de mythologie, littérature
populaire, traditions et usages". Utom bidrag
till dessa och andra vetenskapliga tidskrifter
har G. författat bl. a. Esquisse de la religion
des gaulois (1879-81), Le blason populaire de la
France (jämte P. Sébillot, 1884), Les religions
de la Grande Bretagne (1885) och Le dieu qaulois
du soleil et le symlolisme de la roue (1886)

N. E. H.

Gaikwar. Se Gaekwar.

Gail [gajl], biflod till Drava (fr. h.) i
Kärnten, upprinner vid Monte Cavallino (2,688
m.) i Karniska alperna och genomflyter en från
v. till ö. gående dal,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>