Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvandlingsstraff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
Förväg-Förzinkning
524
de af kolsyrad kalk (kalciumkarbonat) till större
eller mindre del bestående bergarterna marmor
och kalksten vanligen förete en anfrätt, ofta
gropigt utlöst yta och flerstädes ega grottor
och andra håligheter i sitt inre.
Den kemiska vittrings- och utlösningsprocessen
försiggår nämligen icke endast på ytan,
utan äfven längs sprickor, rämnor och porer i
bergarternas inre, genom inflytande af såväl
uppifrån nedsipprande vatten som från djupet
uppträngande eller där cirkulerande varmt vatten,
kolsyra eller andra gaser.
De flesta i dagen blottade bergytor och stenar
visa på ytan ett anfrätt utseende och en antingen
ljusare eller mörkare färg än den i öfrigt
friska, oförändrade bergarten; de äro hvad man
kallar "vittrade". Alltefter bergarternas olika
beskaffenhet och motståndskraft samt tidslängden
och styrkan, med hvilken de ombildande agentierna
verkat, har vitt-ringen kunnat nedtränga mer
eller mindre djupt i desamma. Våra svenska berg
visa sig i allmänhet obetydligt vittrade, men
att så förhåller sig beror hufvudsakligen därpå,
att landis och glaciärer under istiden rcnskrapat
berggrunden från det förvittrings-material, som
dessförinnan sannolikt med ganska stor mäktighet
bctäckte densamma.
l tropikerna med deras varma och fuktiga klimat
är den kemiska vittringen af bcrginassorna af
särskild betydelse. Det är där icke ovanligt att
finna ett förvittringsskikt af 20 m. och mera,
ja i Brasilien har man träffat gnejs fullständigt
omändrad ända till 120 m. djup, en följd af
den s. k. sekulära vittringen, som antages ha
oafbrutet fortgått under långa tidsperioder, utan
att vittringsprodukterna kunnat, på grund af ett
skyddande vegetationstäcke, blifva af regn eller
vind efter hand bortförda. Man antager, att denna
förvittring i de varma länderna till väsentlig
del befrämjas dels därigenom, att regnvattnet är
relativt varmt, dels därigenom, att det vid de
därstädes ofta återkommande åskvädren innehåller
äfven något salpetersyra. Den i södra Asien,
i Afrika och andra världsdelar flerstädes så
allmänna . gula och röda jordarten laterit är
en kemisk vitt-ringsprodukt af basalt, gnejs,
granit m. fl. bergarter.
Inom vissa ökenområden försiggår,
enl. J. Walther, en egendomlig vittringsprocess,
den s. k. torra vittringen, åstadkommen genom
inverkan af vissa mättade saltlösningar
(hufvudsakligen klornatrium), som på
kapillär väg uppsugas från djupet till den
af solen ytterligt upphettade och uttorkade
berggrundsytan samt där inverka förstörande
på densamma. Stundom bildas därvid på ytan
en af järnoxid och mangan bestående hårdare
skorpa, som i någon mån förhindrar stenens
sönderfallande, men förstöringen fortgår
dock vanligen i det inre, så att slutligen
verkliga hålrum befinna sig under den nämnda
skyddsskorpan. I synnerhet kalkstenar och
kalkhaltiga sandstenar äro underkastade nämnda
slags vittring. Men äfven utan särskild inverkan
af salter äro ökentrakternas berg utsatta för
förstöring och utjämnande. Så t. ex. sönderfalla
Sinaihalföns, Arabiska öknens, Central-Arabiens,
Abessiniens och Syd-Afrikas graniter, gnejser
och liknande bergarter till skärfvor, grus och
sand, i följd af de därstädes rådande häftiga
temperaturväxlingarna dag och natt. De finaste
stoftpartiklarna bortföras efter hand af vinden,
och till sist återstår såsom slutprodukt den af
idel kvartskorn bestående öken-
sanden. - En annan art af mekanisk vittring
försiggår inom arktiska områden och högre
breddgrader genom frysande vattens inverkan på så
sätt, att vatten intränger i stenmassans sprickor
och fogar, fryser till is och genom den däraf
betingade utvidgningen sönderspränger stenen, så
att större eller mindre block och skärfvor lossna
från densamma och slutligen hela den blottade
bergytan sönderfaller (s. k. frostvittring). Inom
våra fjälltrakter äro fjällsluttningarna till
största delen betäckta af en oredigt sammanhopad
massa större och mindre stenar och kantiga
flisor, som af nämnda orsak söndersprängts från
de ofvanliggande bergväggarna och rasat ned.
Vegetationen kan genom däraf alstrade
humussyror etc. påskynda eller
åstadkomma en kemisk omvandling af
mineralbeståndsdelarna. Fältspatrika stenar,
som ligga inbäddade i torf eller mylljord,
äro vanligen omgifna af en nästan hvit
vittrings-skorpa. Genom trädrötters inträngande
i fina sprickor och dessas utvidgning föranledes
ej sällan en rent mekanisk söndersprängning af
bergarterna. Litt.: J. Walther, "Das gesetz der
wüstenbildung" (1900), E. Kayser, "Allgemeine
geologie" (1905), och F. Rinne, "Praktische
gesteinskunde" (s. å.). E. E.
Förvåg. Se Fordon, sp. 839.
Förvåning, psyk., en känsla, som beror på
en motsats mellan det invanda och något
nytt, som mot förväntan inträder. Den
påkallar uppmärksamheten för det nya och
väcker reflexion öfver detta i syfte att
återvinna sammanhanget i erfarenheten. Såsom
sådan väckelse till eftertanke betecknas
förvåningen af Platon och Aristoteles såsom
det första motivet till filosoferandet.
S-e.
Förvärmare, ångm., ett med rörledningar försedt
kärl, hvars ändamål är att uppvärma matarvattnet,
innan det inkommer i ångpannan. Detta sker i
allmänhet på sådant sätt, att afloppsångan, som
ledea genom rören, af gifver en del af sitt
värme till det oms:ifvande matarvattnet,
under dess passage genom kärlet. ^
O. E. G. N.-
Förvärmning, tekn., förberedande
uppvärmning af ett ämne, som skall
bringas upp till en viss högre temperatur
antingen för att bearbetas eller utgöra
kraftmedium. Förvärmningsanordningar finnas
af många slag och för många ändamål. Sålunda
förvärmes matarvattnet, innan det inkommer i
ångpannan, blästerluften vid metallurgiska
processer, innan den införes i ugnarna,
lösningsmedel, innan de bringas i beröring
med ämnen, som skola upplösas, etc. Ändamålet
med förvärmning är bl. a. att undvika starka
temperaturskillnader med åtföljande häftiga
påkänningar och reaktioner, och, framför
allt, att spara brännmaterial för den afsedda
uppvärmningen. Detta senare ernås oftast så,
att afloppsgas från eldstäder eller ugnar,
ånga, som redan användts i maskiner (returånga),
o. s. v. får af gifva en del af sitt återstående,
på annat sätt vanligen ej utnyttjbara
värme till de ämnen, som skola förvärmas.
ö. H-r.
Förzinkning, öfverdragning med zink, som
anbringas å järnföremål för att skydda dem
mot luftensi syre och fuktighet. Detta medel
har visat sig vida verksammare mot rost än
förtenning, hvilket beror därpå, att vid två
metallers beröring den mest elektro-positiva
först oxideras. Järnet är nämligen positivt
i förhållande till tennet, men negativt i
förhållande till zinken. - Förzinkadt järn
benämnes i handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
