Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoningsfesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Förstäf sföljare-Försvar
498
jämn tur med kölen och är laskad till denna;
för-stäivens understa stycke kallas då
underlopp (p). Stundom är dock förstäfven
i likhet med akterstäfven rest i vinkel mot
kölen och tappad i densamma. På järnfartyg
utgöres förstäfven i allmänhet af ett valsadt
plattjärn, som nitas till kölen; på stora
järnfartyg, särskildt örlogsfartyg, tillverkas
den ofta af gjutstål. Kopparförhydda
järnfartyg ha brons-stäf.
C. K. S.
Förstäfsföljare, sfcpsö. Se St af f öl j ar e.
Förstämning, bergsv. Se Förbyggnad.
Förstäng 1. Förstängsstagsegel, sjöv., ett
snedsegel, som löper på förstängsstaget, således
akter om klyfvåren, men för om stagfocken. Det
kan föras i hård bris, i allmänhet ända
tills bottenrefvet intages i märsseglen.
O. E. G. N.*
Förstärkning. 1. Krigsv., i allmänhet hvarje
tillförsel af nya stridskrafter till en viss
punkt. I Danmark har man gifvit denna benämning
åt de trupper, som sammansättas af äldre
manskap och afse att utgöra en förstärkning
åt fältarmén eller åt besättningstrupper inom
landet. - 2. Fot. Se F o-t o gr a f i, sp. 997.
1. C. O. N.
Förstärkningsmanskap. 1. Krigsv., den styrka,
som, enligt 1809-10 års riksdags beslut,
skulle i händelse af krig uppbådas till arméns
förstärkande i stället för det strax förut
inrättade landtvärnet. Styrkan bestämdes
till högst 50,000 man och skulle fördelas
på socknarna, hvilka egde anskaffa folk på
det sätt, som dem behagade. Med anledning
af krigstillståndet mot England befalldes
i april 1811 uppställandet af 15,000 man af
detta manskap. Då denna åtgärd väckte stort
missnöje flerstädes i landet, af skaffades
förstärkningsmanskapet af 1812 års riksdag
och ersattes af beväringsinrättningen. -
2. Sjöart.,e] längre bruklig benämning på
vissa nummer af en kanonbetjäning, hvilka
ha mindre maktpåliggan-de befattningar vid
kanonen. 1. C.O.N. 2. O.E.G.N.»
Förstärkta lagberedningen. Se Lagberedning.
Förstärkt utskott. Se Utskott.
Förstöringsarbeten, krigsv., kallas med
ett gemensamt namn alla de vanligen af
ingenjörtrupp utförda fältarbeten, som afse
förbindelsers afbrytande samt spärrlinjers
undanröjande. Förbindelser få i allmänhet ej
förstöras utan direkt befallning härom från
högre befälhafvare. Förstöringen åstadkommes
antingen genom direkta undanr övningsarbeten
eller genom sprängning. Till de förra höra
vägars bort-gräfvande, broars brännande eller
uppbrytande samt materialiernas förstörande
eller bortförande eller ock broars förstörande
medelst nedsläppta tyngre flytande föremål,
som med strömmen föras mot desamma, järnvägars
samt telegraf- och telefonlinjers upprif-vande
och materielens förstörande eller bortförande,
borttagandet af förankringen vid flytande
spärrar samt tågs och timmers afhuggande
eller undan-förande, minors oskadliggörande
genom de elektriska ledningarnas afskärande
eller deras bringande till förtidig explosion
eller undanförande genom mot dem framförda,
tillräckligt djupgående fartyg o. d. eller genom
s. k. minsvep, m. m. d. Genom sprängning, såväl
med krut som brisanta sprängämnen, förstöras
väg- och järnvägsbankar samt murade brostöd,
men för förstörandet af järn- och starkare
träkonstruktioner kunna endast brisanta ämnen
användas. I kavalleriets och ingenjörtruppernas
sprängutredningar ingår bomuilskrut,
men i handeln finnes hufvudsakligen
dynamit. Sprängladdningen, hvars storlek för
hvarje fall alltid bör beräknas, göres antingen
"innesluten" (inborrad, nedgräfd o. s. v.),
då mindre mängd sprängämne erfordras, eller
ock "friliggande", då tid vinnes. Tilltäppes
laddningsrummets öppning efter anbringandet af
laddningen, säges denna vara "fördämd". En
brisansladdning måste ligga väl an mot
det föremål, som skall sprängas. Olika
antändningsmedel för laddningens bringande till
explosion äro vanlig krutstubin, knallstubin
eller elektricitet. För antändning af brisanta
sprängämnen med krutstubin erfordras äfven
en med knallsats försedd knallhatt, i hvilken
stubinändan inskjutes. Knallstubin kan anordnas
för tandning med eller utan knallhatt. För
antändning medelst elektricitet fordras
elektrisk tändapparat, ledning och tändare,
hvilken materiel, liksom äfven knallstubin,
medföres af ingenjörtrupperna. Äfven en
minspärr kan förstöras med hjälp af sprängning,
s. k. kontraminering. - Ang. undanröjande
eller förstörande af stormhinder se d, o.
L. W:son M.
Försvagning, fot. Se Fotografi, sp. 997.
Försvar. 1. (Laga förs v ar) Jur. Se L ö
s-drifvare. - 2. (Fr. defensive) Krigsv., den
krigshandling, genom hvilken man sträfvar att
undvika och förlama motståndarens anfall. I
politiskt afseende är den, som mottager
utmaningen, försvarande, medan den, som utmanar,
är den anfallande, vare sig han utfärdar
krigsförklaringen eller icke. Den, som går att
uppsöka fiendens stridskrafter, är militäriskt
eller strategiskt anfallande, hvaremot den, som
står stilla eller går bakåt, kort sagdt den,
som sträfvar att undvika att blifva besegrad,
är strategiskt försvarande. Vanligen nödgas
den underlägsne gå försvarsvis till väga (hålla
sig på d e f e n s i v e n), åtminstone tills
ett omslag inträffar, och om motståndaren blir
tidigare färdig eller insätter öfverlägsna
krafter, nödgas den politiskt anfallande
tillgripa det strategiska försvaret (österrikarna
1859, fransmännen 1870). På slagfältet består det
taktiska anfallet (offensiven) i framryckning
mot fiendens stridskrafter för att bryta
deras förmåga att göra vidare motstånd, under
det försvarets uppgift är att undvika denna
afgörande vändning och att uttömma fiendens
krafter. Försvaret (det taktiska) förutsätter
stillastående; det kan därför begagna marken och
elden bättre än anfallet, som däremot väljer mål
och tid samt verkar mera lif vande på truppen
än försvaret. Den försvarande kan visserligen
utmatta motståndaren, men förmår sällan krossa
honom, äfven om han utsattes för sådana förluster
som ryssarna i anfallen mot Plevna 1877. För att
mäkta detta måste försvararen öfvergå till anfall
(motanfall), sedan hans eld rubbat motståndaren
under dennes framryckning. Detta kallas att föra
en försvars-anfallsstrid (defe siv-offensiv). -
Det politiska försvaret förutsätter icke ett
strategiskt försvar, hvaremot den, som för
ett strategiskt försvarskrig, vanligen ser sig
tvungen att äfven på slagfältet gå försvarsvis
till väga. Ett lyckadt motanfall, en seger eller
någon annan händelse kan dock vända krigslyckan
så, att den strategiskt försvarande slutar med
att vara anfallande (österrikarna i Italien
1866, bulgarerna mot serberna 1885). Jfr Anfall.
2. C. O. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
