Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förskottsanordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den helige Gudens hela misshag öfver synden och
så hindra, att lagens auktoritet kränkes genom
en falsk uppfattning af nåden. Socinianismen
däremot betraktar Kristi verk nästan uteslutande
från uppenbarelsens synpunkt och ser i hans
död hufvudsakligen den afslutande, under de
svåraste omständigheter gifna beseglingen af hans
lära. Dess tankegång fullföljes af rationalismen,
som i Jesu död ser blott den sista och högsta
akten af det föredöme i själfuppoffring och
trohet mot sanningen, som han genom hela sitt
dygderika lif gifvit, och sätter dess försonande
kraft i den sedligt omskapande verkan hos ett
sådant föredöme. – I samband med den mäktiga,
religiösa och kyrkliga väckelsen i början af
19:e årh. trädde försoningsläran åter i det
teologiska tänkandets centrum. Fr. Schleiermacher
(1768–1834) stannade visserligen i sin åskådning
inom den subjektiva försoningslärans ram,
men gaf åt denna en väsentligen fördjupad
innebörd. Kristus är för honom ej blott en
förebild, utan den urbildliga människan, i hvars
absolut kraftiga och oafbrutna gudsmedvetande
mänsklighetens bestämmelse i religiöst afseende
är fulländad, och som genom det totalintryck, som
utgår från hans person, förmår göra människorna
delaktiga i sin Gudsgemenskap, sålunda
fulländande Guds skaparverk. Häri inneslutas två
moment: hans förlossande och hans försonande
verksamhet. Den förra står för Schleiermacher
i förgrunden och består i Kristi upptagande
af människan i sitt gudsmedvetandes kraft. Men
härmed inför han ock den troende i sin, äfven
af det svåraste lidande i det innersta ostörda,
salighet – hans försonande verksamhet. Inom
den konfessionella riktningen åter gick man
energiskt tillbaka till den gamla kyrkliga lärans
tankegång, dock öfverallt, med undantag blott
för den allra yttersta högern (Philippi),
med större eller mindre modifikationer. Till
en liflig strid gaf inom dessa kretsar den
af J. Chr. K. von Hofmann (1810–77) gifna,
synnerligen betydelsefulla framställningen af
försoningsläran anledning. Kristi död har enligt
honom ej karaktären af strafflidande och innebär
ej en ställföreträdande satisfaktion, utan den
har försonande betydelse såsom fulländningen
af Kristi i hela hans lif bevisade trohet mot
den af Gud honom gifna frälsarkallelsen. Såsom
sådan möjliggör den ej blott för Gud att benåda
människorna, utan är fastmer själf å ena sidan,
såsom den högsta akten af Guds heliga kärlek,
realiserandet af hans nådevilja, å andra sidan
det principiella förverkligandet af en ny,
med Gud försonad, mänsklighet: i det Kristus
äfven i det yttersta lidande, som hans kallelse
förde med sig, höll fast vid den fullkomliga
gemenskapen med Fadern, vann han genom döden
sin personliga fulländning och lade därmed,
såsom den nya mänsklighetens begynnare,
grunden till ett förhållande mellan Gud och
mänskligheten, som ej längre är beroende af
synden. De sista decenniernas förhandlingar
i försoningsfrågan ha framför allt rört
sig kring den af A. Ritschl (1822–89)
framlagda åskådningen. Det förhållande, som i den
kyrkliga läran består mellan begreppen försoning
och rättfärdiggörelse, vändes, såsom redan
titeln på hans hufvudarbete ("Rechtfertigung
und versöhnung") antyder, hos honom om:
försoningen är här ej den objektiva grunden för
rättfärdiggörelsen, utan dess subjektiva följd
för den enskilde. Rättfärdiggörelsen betecknar
det nya förhållande, i
hvilket Gud trädt till mänskligheten, i det han,
för att öfvervinna den misstro mot honom, som är
syndens djupaste väsen, genom den uppenbarelse
af hans faderskärlek, som i Kristi hela lif och
på ett afslutande sätt i hans död är gifven,
på ett öfverbevisande sätt betygat sin
villighet att trots synden träda i gemenskap
med människorna. Så kan Gud, hvilken såsom
den oföränderliga kärleken ej behöfver någon
satisfaktion, handla, emedan han tager hänsyn
till, att den mänskliga synden ytterst har sitt
ursprung i ovetenhet; och han gör det i det högre
syftet att upprätta Guds rikes allomfattande
kärleksorganisation. I den kristna församlingen,
som af Kristus upptagits i den ställning till
Gud, som han själf intog och ända in i döden
troget bevarat, äro dessa Guds afsikter på
ett begynnande sätt förverkligade. Den är det
närmaste objektet för rättfärdiggörelsen; men
genom dess evangelii- och sakramentförvaltning
erbjudes det åt den enskilde att inträda i
dess gudsförhållande. Och i den verkan detta
på honom utöfvar, när han, befriad från den
skuldkänsla, som är syndens egentliga straff,
uppgifver sin misstro och fiendskap mot Gud
och inträder i hans rikes tjänst, ligger enligt
Ritschl försoningen. – Äfven inom den svenska
kyrkan ha dessa teologiska motsatser afspeglat
sig. Den lifligaste striden framkallades dock här
genom P. P. Waldenströms (f. 1838) framställning
("Om försoningens betydelse" 1873 o. s. v.) af
försoningsläran, hvilken torde kunna sägas intaga
en mellanställning mellan den "subjektiva" och
den "objektiva" försoningsteorien. I likhet med
den förra förnekar han hvarje behof af försoning
å Guds sida: genom synden har visserligen en
djupgående förändring i människans ställning till
honom inträdt, men i hans hjärtelag mot henne
har ingen förändring skett. Lika oföränderlig som
hans kärlek är visserligen hans vrede mot synden,
men mot människan har hos honom aldrig någon
vrede funnits: "Guds vrede öfver den syndiga
människan beskrifver Herren Kristus så här:
Så älskade Gud världen, att han
utgaf sin son". Men å andra sidan sättes syftet
med Kristi försoningsverk här ej, såsom i den
subjektiva försoningsläran, i människornas
omstämmande eller dylikt, utan i det objektiva
borttagandet af deras synd, som för dem
stänger vägen till det eviga lifvet, genom
"rättfärdiggörelsen". En i viss mån liknande
polemisk ställning till kyrkoläran intogs af
Tübingenteologen Becks lärjunge O. F. Myrberg
(1824–99) i Uppsala. – Rörande striden mellan
de olika ståndpunkterna i försoningsfrågan
torde i allmänhet kunna sägas, att man ofta å
ömse sidor alltför mycket utgått från vissa på
förhand fastställda rättsliga eller filosofiska
begrepp eller ock från enskilda bibelställen i
stället för att genom en verklig totalbetraktelse
af den utkorelse- och frälsningshistoria, såsom
hvars midtpunkt Kristi död och uppståndelse för
den religiösa betraktelsen ter sig, söka vinna
synpunkterna för bestämmande af "försoningens"
betydelse.
Litt.: F. Chr. Baur, "Die christliche lehre
von der versöhnung in ihrer geschichtlichen
entwicklung" (1838), J. Chr. K. von Hofmann, "Der
schriftbeweis" (2:a uppl. 1857–60), A. Ritschl,
"Die christliche lehre von der rechtfertigung und
versöhnung" (4:e uppl. 1895–1902), G. Kreibig,
"Die versöhnungslehre" (1878), M. Kähler, "Zur
lehre von der versöhnung" (1898), E. Cremer,
"Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
